Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: Metronomik
  • Utgivare: Sold Out
  • Genre: Action | Äventyr
  • Antal spelare: 1 – 2 Offline
  • Finns till: Nintendo Switch | PlayStation 4 | Windows | Xbox One
  • Släpps: 2020-08-25

 

EDM och House-music är något som går varmt i hemmet efter att sonen nött spel som Beat Saber och Spin Rhythm XD här hemma. Tanken av att Metronomiks äventyrsspel No Straight Roads skulle passa perfekt in i den här mixen slog mig rätt så snabbt efter att ha sett en trailer av spelet för ungefär ett år sedan. När vi nu äntligen har fått lägga våra händer på spelet kan man ångra sig lite att jag försökte sälja in det här som ett fantastiskt spel för en liten grabb vars referensramar för rytmik-spel inte sträcker sig längre än ett VR-headset och Aviicis ljuva toner. 

NSR är ett fantastiskt spel när det kommer till den humoristiska berättelsen och att allt är lite over the top

No Straight Roads är ett spel som på pappret är ett action-äventyrs spel med inslag av rytmik. Konceptet i sig är helt underbart och ofta kommer jag på mig själv att tralla på bakgrundsmusiken eller bossmusiken långt efter att en spelsession är över. En bidragande faktor kan vara att sonen valt att spela musikens soundtrack från familjedatorn vilket också är ett bra betyg för spelet. Men vad vore väl ett spel om det inte fanns brister eller hinder att ta sig förbi och bara stålsätta sig emot. I spel som bygger på rytmik behöver kontrollerna vara väldigt exakta för att spelaren ska kunna bygga och och känna av något typ av flöde. I No Straight Roads saknas detta till stor del kan jag känna eftersom vi har ett musikspår som går i bakgrunden, men som överrumplas av ljudeffekter när jag exempelvis slår på fiender, bossen eller objekt. Musiken och ljudeffekterna som annars ska ligga i synk med varandra skaver sig lite emot varandra och där faller en stor del av spelupplevelsen. Men vi kanske ska börja i den andra änden till en början, NSR är ett fantastiskt spel när det kommer till den humoristiska berättelsen och att allt är lite over the top. Spelaren får ta sig an rollen som Mayday eller Zuke, två karaktärer som bildat en indie-rock-duo vars högsta mål i livet är att återställa rockens storhet i Vinyl City. I staden råder nämligen skränig, repetitiv och smått fantastisk EDM-musik av bandet och spelets huvudfiende, NSR, No Straight Roads.  

Så här långt kan det hela låta väldigt krångligt, men spelet är ett singelplayer-spel med möjligheten att köra co-op lokalt. Väljer du att spela själv kan du när som helst byta mellan de två spelbara karaktärerna som har individuella hälsometare och unika egenskaper. Mayday rockar loss på sin gitarr och delar ut massvis med skada förutsatt att du lyckats följa den något subtila rytmik som återfinns i spelet. Zuke däremot använder sig av sina trumpinnar, gör lite mindre skada men kan ge spelaren olika buffar för att på så sätt känna sig nyttig. Kontrollen är väldigt simpel och precis i sig, men dansar inte i symbios med spelupplägget och hur rytmiken kommer in i det hela. Den rytmiska delen kommer in i att bossar och fiender attackerar utifrån musikens mönster, låt säga att det vid en bossfight spelas en låt med trummor eller nätta fioler. Oftast lyckas bossen tajma in sina attacker så att det låter fränt och känns välpolerat, för att ni nästa sekund låta förfärligt när du själv som spelare försöker bygga upp en kombomätare och skicka tillbaka hårda gitarrstråk. 

Den grafiska stilen är mycket tilltalande och får mig att vilja fortsätta spela för att se nästa område eller kommande boss

I Vinyl City kan vi springa omkring, relativt fritt, och samla på oss energidrycker som i sin tur används till att låsa upp nya delar av staden och på så sätt mota tillbaka NSR och dess EDM-vibbar. Det är även genom staden vi kan ta oss till olika konserter, det vill säga banor där vi stöter på både fiender och bossar. Här kan vi också se en liknelse med rhythm-genren för varje bossfight är uppbyggd på så sätt att vi kan erhålla ”fans” beroende på hur duktiga vi är på att undvika attacker, tid vi spenderar på konserten och liknande. Här kan jag ändå tycka att utvecklarna Metronomik fångar upp någon typ av essens, humor och bra musik vilket faktiskt gör spelet riktigt underhållande och njutbart. Personligen är jag en entusiast till EDM-musik och kanske främst genom att ha en son som verkligen älskar musiken, men jag tror faktiskt att spelets soundtrack kan tilltala en större publik då den blandar EDM med pop-rock på ett kreativt vis. Det som stör mig enormt mycket är att spelets alla ljudeffekter och karaktärernas snack förstör känslan av rytm i det hela och oftast får jag en känsla av inre kaos samtidigt som jag försöker klura ut fiendernas eller bossarnas rörelsemönster.

Den grafiska stilen är mycket tilltalande och får mig att vilja fortsätta spela för att se nästa område eller kommande boss. Kraften att driva spelaren framåt finns där i bakgrunden utan att spelaren egentligen känner av det, men den föränderliga utformandet på miljöer och att vi hela tiden känner av en progression gör spelbarheten fantastisk att uppleva. Men ett spel kan tilltala mig och alla andra på helt olika sätt och jag tycker ändå det är värt att poängtera hur mycket spel- och ljuddesign spelar en stor roll i spelupplevelsen. Som jag nämnt tidigare är musiken bra och blandad för att tilltala många men allt för ofta förstörs den av generiska ljudeffekter som när jag slår mot fiender eller försöker bygga min kombomätare. I det stora hela dock är No Straight Roads ett kort, intressant och humoristiskt action-äventyrsspel som jag gärna spelar ett tag till för att maximera mina poäng på spelets olika konserter, för spelet underhåller både mig och min son.

No Straight Roads

7

Grafik

7

Ljud

5

Spelbarhet

9

Hållbarhet

8

Plus

  • Fantastisk humor
  • Roligt med blandningen Action - Rhythm

Minus

  • Ljudeffekter som förstör spelupplevelsen
  • Spelet är kort