Spelinformation

  • Testad plattform: Playstation 4
  • Utvecklare: Kojima Productions
  • Utgivare: Sony Interactive Entertainment
  • Genre: Actionäventyrsspel
  • Antal spelare: 1 offline (viss Online funktion finns)
  • Finns till: Playstation 4
  • Släpps: 2019-11-08

 

Tusenkronorsfrågan! Är Death Stranding ett genialt och nyskapande mästerverk eller ett pretentiöst tidsfördriv påhittat av en man med storhetsvansinne? Detta är nog den svåraste recensionen jag skrivit hittills för jag vill svara “Ja” på båda påståendena. Tar det från början då för att försöka bringa lite klarhet i mina tankar. Hideo Kojima, mannen som gjort sig ett namn genom att vara huvudmannen till Metal Gear serien, en serie som började starkt men som sakta försämrades för att tillslut krascha i vad som enligt mig var en röra, Metal Gear V Phantom Pain. Det som gjorde den här serien så stor tror jag var det innovativa sättet Hideo använde sig av att berätta en ganska lökig historia, en generisk James Bond liknande berättelse men fick det på något sätt gränsa till det övernaturliga och fantasifulla som ledde till ett familjeträd som närmast kan liknas vid något bibliskt. Fyra år senare nu ser vi att Hideo Kojima står på egna ben med samma studio som går under namnet Kojima Productions men denna gång utan Konamis överseende och vi får äntligen se hur Sony Entertainment förvaltat Hideos visioner efter alla kryptiska teaser videor som släppts.

Som ny spelare så får vi inte mycket historia att börja med, det vi vet är att USA finns inte längre och en handfull högt uppsatta folk försöker skapa ett nytt enat samhälle kallat UCA = United Citys of America. Det som finns kvar av mänskligheten är förpassat till underjordiska bunkrar som är avklippta från varandra och det blir våran roll som Sam Porter Bridges att sammankoppla alla dessa städer med varandra. Det är inte solklart vad som hänt och jag kommer inte kunna skriva något om det i recensionen. för det här är ett rejält minfält i spoilerfyllt territorium. Någon form av bomb har smällt som ledde till andra smällar som har lett till att vårt universum eller verklighet på något vis blivit ihopblandat med dödsriket eller efterlivet. Varelser som kallas BT:s kommer sporadiskt i världen och har med sig ett regn, detta regn består av något som kallas Timefall vilket gör att allt regnet rör vid åldras jättefort, detta märker vi främst på våra paket vi bär med oss där metall rostar, plast torkar ut och rasar samman om vi vistas i regnet för länge. Vi ser även effekterna av Timefall på marken där gräset påverkas, blommor växer upp och dör inom loppet av några sekunder och världen vi går i är helt tom på levande djurliv som så när på viss insektsfauna, super effektfullt.

Det är inte solklart vad som hänt och jag kommer inte kunna skriva något om det i recensionen.

Dessa städer har blivit en form av självstyrande organ som inte är sugna på att sammankopplas med vem som helst utan gentjänst, en tjänst som består av att frakta saker från ett ställe till ett annat, inte helt problemfritt då det finns BT och Mules. BT är vålnader av något slag, som är osynliga för blotta ögat men som tur är så lider Sam av något som kallas Dooms, han är dock bara level två så han kan endast förnimma dessa vålnader inte se dom. En dag så får Sam ansvaret att ta hand om en BB, en Bridge Baby, alltså en bäbis i en form av kuvös som sammankopplas med Sam så dom delar minnen. En BB är händig att ha med sig för den hjälper till att visa dessa BT:s, tydligen är dessa bäbisarna de enda som kan se vålnaderna och är du sammankopplad med en BB så du får möjligheten att skanna av din närmiljö och visar var faran är. Mules däremot är den här världens svar på pirater, människor som skannar av omgivningen på jakt efter paket som dom kan sno. 

Sam är fantastisk på att frakta saker, balanserar som en cirkusartist och smygkunskaper som kunde få Solid Snake att hamna i skymundan men många av dessa tidiga element är enbart nödvändigt i början av spelet för längre fram så kommer det finnas hjälpmedel såsom motorcyklar, bilar, flygande vagnar samt vapen. Det är lite tråkigt för så fort vapnen introduceras, oavsett om det är bajsbomber eller skjutvapen så blir allt mycket lättare. Ja, du läste rätt “bajsbomber”. Tack vare Dooms, tillståndet Sam har så kan forskare med hjälp av Sams avföring skapa bomber som kan användas på BT:s. 

Är du sammankopplad med en BB så du får möjligheten att skanna av din närmiljö.

Grafiken är det snyggaste jag sett någonsin, tiden som måste ha lagts på detaljarbetet är otroligt och småsaker är så genomarbetade att det får verkligheten att se lågupplöst ut. Mellansekvenserna  är overkliga för att vara mild, detaljer som skägg, tårar och ljus som reflekteras i ögon är löjligt vackra. Jag blir nästan upprörd för jag märker hur mycket som måste ha lagts ner på detta och jag sitter som fastklistrad så fort det är något på skärmen för jag vill inte missa något, letandes efter detaljer som jag vet finns där för det är ett Hideo Kojima spel det finns alltid gömda detaljer. Hela spelvärlden är en öppen värld där vi travesterar tvärs över forna USA för att sammanlänka städerna och spelvärlden är tom fast ändå inte tom. Förutom skurkar och vålnader så finns det något annat som gör världen levande, andra spelare. Jag ser aldrig någon annan spelare men jag märker av dom i form av meddelanden, hjälpmedel som placerats ut och likes. Likes är spelets svar på XP, ju mer likes, ju mer levlar jag upp och det finns flera olika sätt att få likes på. Det främsta sättet att tjäna Likes på är genom att slutföra leveransuppdrag och få likes som belöning men jag kan få likes av andra spelare också.

Tydligen så är det inte bara spelvärldens existens som spiller över utan allas våra olika spelsessioner också, en stege, en väg eller en postbox jag placerat i världen för att underlätta min väg spiller över i andra spelares världar och så fort nån använder något jag placerat ut får jag likes. Jag kan även få bonus likes om spelaren aktivt trycker på en designerad knapp för att ge mig likes. Detta skapar en multiplayervärld som närmast kan liknas vi meddelandesystemet som återfinns i Dark Souls spelen men uppskruvad med en tvist för allt jag gör, förlorar eller skapar delas med andra spelare. Förlorar jag ett paket och inte har möjlighet att hämta den så får jag efter ett tag ett meddelande som säger att mitt paket delats med annan spelare och tar nån annan mitt paket till sin destination får även jag likes, lite mindre än om jag skulle levererat själv men ändå likes.

Grafiken är det snyggaste jag sett någonsin, tiden som måste ha lagts på detaljarbetet är otroligt.

Ljudet är fantastiskt, allt från riktiga musikspår från artister som dyker upp när spelet känner på sig att det är en lång väg för dig att gå och det finns inga direkta hinder på vägen, till tystnade och den tryckta stämningen som blir när man ser hur det börjar torna upp till storm vid horisonten. Röstskådespelarna är så investerade i sina roller att jag inte ens tänker på att dom är animerade utan jag ser och hör Norman, Mads och Troy där, inte bara deras digitaliserade liknelser. Hotfulla dunsar från vålnader som kryper omkring osynliga och BB så jollrar i handkontrollen, alltså det är så effektfullt och högsta kvalité.

Jag vet inte om ni märker det men jag har svårt att hålla röd tråd i min text och det är precis så det är i Death Stranding.  Jag tror inte det har funnits någon i varken Kojima Prod eller Sony som sagt nej till Hideo utan han har fått alla resurser han krävt och fått igenom varenda idé han tänkt på, då menar jag varenda lite spontan tanke som poppat upp och han delat med någon och då har hans duktiga kodare gett liv till hans smarta med ibland snudd på bisarra fantasi ! En massa upplevelser, spelmekaniker, historievändningar och bara helt skruvade saker som gör att när jag ska skriva denna recension så känner jag att jag bara kan skrapa på alla de olika ytorna för det är så lätt att falla ner i ett kaninhål och fastna i en del av spelet. Det är mer av en upplevelse eller en känsla som Death Stranding förmedlar och jag finner det omöjligt att sätta ord på vad det är som gör att jag tycker det här är ett otroligt genomarbetat pretentiöst mästerverk som enbart ett geni kan ha kommit på! Jag använder ordet pretentiöst i en positiv bemärkelse i de att Death Stranding kräver så mycket av mig utan att egentligen ge mig någonting men samtidigt har spelet en förmåga att väcka och skaka om något i mig som gör att jag omöjligt kan sluta tänka på det och ännu mindre inte vill att det ska ta slut.

Det är mer av en upplevelse eller en känsla som Death Stranding förmedlar och jag finner det omöjligt att sätta ord på vad det är.

Hade det enbart varit upp till mig hade Death Stranding fått 10/10 i betyg men jag måste ta hänsyn till att detta faktiskt inte är ett spel för alla! Death Stranding polariserar på det sättet att en antingen älskar eller hatar det och det finns inget mellanting, så för att kunna ge det topp betyg så måste det vara ett spel för alla. Något som alla kan ta upp och ha roligt med eller tankeväckande på samma sätt som viss konst kan vara. Älska eller hata! För att få ner betyget så måste jag petigt leta efter något att sänka, ljudet till exempel kan kanske lämna vissa saker att önska när det kommer till vissa npc röstskådespelare. Spelbarhet kan jag också sänka då kontrollerna och hela spelmekaniken kräver ganska mycket av spelaren och är en redan avigt inställd till spelet så kommer det avskräcka ännu mer. Jag fullkomligt älskar det men jag kommer aldrig kunna förstå det fullt ut och det är just det drivet att vilja veta mer som Death Stranding skapar som gör att det är omöjligt för mig att lägga ner det. Det är enligt mig det bästa action-äventyrsspelet som kommit till Playstation 4 under konsolens 7 åriga liv.

En Andra åsikt:

Death Stranding är ett av få spel som lyckats vara mystiskt fram till sin release. Problemet är att det fortsätter vara lika mystiskt vid sin release, eller ja det är ett typiskt Hideo Kojima spel. För er som inte vet det är så är det kortfattat mannen bakom Metal Gear serien. En serie som enligt mig var som bäst i del 3. Så vad är egentligen Death Stradning? Enligt mig lite av en promenad/brevbärare simulator fast ändå inte. Det är här det blir svårt för Death Strandning är inte ett spel för alla. Har du dock ett öppet sinne och tycker om vacker natur kanske det är ett spel för dig. Vad som gör spelet intressant är friheten du som spelare ges och den intressanta storyn där världen råkat ut för något som lämnat människorna nästan utrotade och ditt jobb blir att bygga upp Amerika igen genom att knyta ihop Chiral network. Spelet har även ett djup i sina karaktärer och det är dessutom otroligt vackert. Mossa, berg, olika typer av väder. Det bästa tipset jag kan ge den som kanske känner att Death Stranding är för mycket när du startar upp det; Ta inte på dig sidouppdrag utan spela igenom storyn först och främst då det är den mer belönande upplevelsen vilket i sin tur besparar dig en hel del frustration. För just frustration är något jag kände många gånger när jag skulle ta mig upp eller ned från ett berg, korsa diverse vattendrag eller gömma mig från någon av spelets fiender. Death Stranding är inte för alla men har du ett öppet sinne kommer du troligen få en upplevelse utöver det vanliga det fick i alla fall jag. 7/10 – studio23

Death Stranding

9

Grafik

10

Ljud

9

Spelbarhet

8

Hållbarhet

10

Plus

  • Vacker grafik
  • Fantastiskt ljudbild
  • Underbara kontroller
  • Välbehövligt något nytt
  • Gripande berättelse

Minus

  • Krångligt menysystem
  • Frustrerande vid tillfällen