Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: LEVEL 5
  • Utgivare: Bandai Namco Entertainment
  • Genre: Rollspel | Äventyr
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: PlayStation 4 | Windows
  • Släpps: 2019-09-20

 

Vad kan jag säga om Ni No Kuni som inte Studio23 sade redan 2013 när det släpptes till PlayStation 3, se hans videorecension här. Jag kan inte annat än hålla med om allt han säger, Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är inget annat än ett mästerverk. Allt från grafik, musik, stridssystem och berättelse är så oerhört professionellt och genomarbetat att detta spel får många andra spel i samma genre att blekna i jämförelse till och med uppföljaren Ni no Kuni 2. Frågan är vad nu remaster versionen bjuder på. Vi får alla DLC, uppskalad upplösning eller högre framerate om du spelar på PlayStation 4 Pro och då står valmöjligheten mellan 4k och 30fps eller 1440 och 60fps. Det är oklart vad Steam användarna har att välja på. Det är vad remaster versionen bjuder på, inga direkta nyheter eller något revolutionerande, dock är Nintendo Switch versionen en ren portning och inte en remaster d.v.s 720p och 30fps. Oavsett vilken plattform eller version du väljer så ser jag ser detta som en chans för alla som missade denna juvel i förra konsolgenerationen, för Ni No Kuni släpptes en tid då nya konsoler var på väg och folk börjat sälja av det gamla för att ha råd med det nya.

Mr.Drippy förklarar att Oliver är den utvalde.

Jag börjar med historien där vi får träffa Oliver som protagonisten heter per standard, eller ett eget namn till exempelvis; Cry Baby Bunting, som huvudpersonens ledsagare Mr. Drippy ger som ett namnförslag. Oliver råkar ut för en tragisk händelse och hela hans liv vänds upp och ner, utan någonstans att vända sig så isolerar Oliver sig från vänner och resten av världen. En dag så händer det något och en av Olivers dockor kommer till liv, denna docka visar sig vara Mr.Drippy en fe från ett magiskt kungarike i nöd. Mr.Drippy förklarar att Oliver är den utvalde, han är utvald för att rädda kungariket från den onda Shaddar. Här börjar äventyret med att Oliver får en magisk bok, en trollstav och på magiskt vis ta sig till kungariket.

Grafiken är vacker och väldigt inspirerad av studio Ghiblis stil som även varit med och animerat främst mellansekvenserna. Men sött och gulligt kan inte bära upp hela Ni No kuni’s estetik då spelet avhandlar ganska mörka ämnen som dödsfall och depressioner och jag tycker inte den grafiska stilen riktigt kan förmedla det. Det trivialiseras och fjantas bort för mycket av obehaget som Ni No Kuni vill få oss att känna. Visst, jag känner för vissa av karaktärerna som till exempel flickstackarn som blivit skrämd till att stanna på rummet av sin far som säger att kliver hon ut så kommer hon att dö. Samtidigt som flickans mamma är kuvad, rädd och det konstant hintas om våld i hemmet, men detta bagatelliseras med glättig musik och färggranna effekter samtidigt som detta beteende ursäktas med att fadern fått sitt sinne förgiftat av ondska. En annan sak jag tycker tappas bort är effekterna på vapen och rustningar, sätter jag på ett eldsvärd med eldeffekter på bilden så förväntar jag mig eldeffekter i animationerna också men detta lyser med sin frånvaro.

Jag får samla på små varelser kallad familiars.

Musiken i världen är sagolik och kan vara hämtad från valfri storfilm i anime stil. Dock så är stridsmusiken ett stort minus, den är enformig och inte minnesvärd som jag tror utvecklaren egentligen ville att den skulle vara. Alla Jrpg fans vet om hur stridsmusiken eller vinstmelodin i valfritt Final Fantasy låter och jag tror att det försökts med något liknande här och det misslyckas. Jag ledsnade fort på det enformiga i den musiken och kan inte minnas hur melodin går efter att jag stängt av spelet, inte alls i närheten av andra spel i samma genre. Stridssystemet kan närmaste liknas vid hur jag vill att ett pokémon spel ska spelas. Jag får samla på små varelser kallad familiars, mata och få dom att utvecklas. Efter att de familiars jag väljer ha med mig i strid gått upp tillräckligt i erfarenhetspoäng så kan jag välja att evolvera dom, det finns olika vägar att gå beroende på hur jag vill att min familiar ska spela.  Alla strider är turbaserade med aktiv timer, det betyder att jag kan få upp en meny där striden pausas och jag kan i lugn och ro välja vad jag vill göra men om jag inte pausar så rullar striden på och fienderna samt mina kompanjoner utför attacker utan min inblandning. 

Grafiken är supergullig och oerhört färggrann med många minnesvärda karaktärer.

Överlag så är detta en remaster alla bör spela och ingen borde missa vad detta mästerverk väcker för känslor och frågor. Som en Remaster så lämnar det lite att önska men som helhet och själva grundspelet är inget mindre än en modern klassiker. Jag skrev i början att all DLC medföljer i denna remaster, men har inte nämnt något om det. Detta beror på att DLC materialet vi får är ett gäng nya familiars och några få sidouppdrag som inte har nå som helst påverkan på huvudberättelsen. Familiars vi får är överlag guldfärgade varianter av vanliga varelser som finns i spelet, utan nå speciella förmågor. Två speciella är en Griffin och en Drake som inte går att få nånstans i spelet. Jag har inte klarat av att fullt uppgradera dessa än då det verkar som att erfarenhetspoängen som behövs är lite högre än hos de vanliga varelserna men jag tror att dessa är kommer vara något speciellt, fullt evolverade. Visst finns det ställen som är opolerade och vissa saker som är tvivelaktiga men det går inte att förneka att Ni No Kuni är en enorm homage till den gamla skolans Jrpg. Allt ifrån komplexiteten i berättelsen till det simpla i stridssystemet osar nostalgi. Grafiken är supergullig och oerhört färggrann med många minnesvärda karaktärer.

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Remastered

9

Grafik

8

Ljud

8

Spelbarhet

10

Hållbarhet

10

Plus

  • Grafiken
  • Berättelsen
  • Stridsystemet
  • Världen

Minus

  • Stridsmusiken
  • Jag saknar detaljer i världen
  • Effekten av känslor försvinner i det färgglada