Spelinformation

  • Testad plattform: Nintendo Switch
  • Utvecklare: Idea Factory | Compile Heart | Artisan Studios
  • Utgivare: Idea Factory International
  • Genre: Rollspel
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Nintendo Switch | PlayStation 4 | Windows
  • Släpps: 2019-03-21

 

I den senaste installationen av Neptunia-serian vaknar Neptunia upp med minnesförlust i en ny värld, en värld som visar sig vara tvådimensionell. Efter en ganska brysk väckning av en representant för gruppen Bombix Mori så blir jag på något sätt rekryterad som skatteindrivare. Det är dock inte pengar som ska drivas in, utan spelkasetter. Efter en stund står det klart att Bombix Mori inte är det snälla gänget, utan att dom låser in alla som försöker göra nya, innovativa spel. Efter den insikten lämnar Neptunia Bombix Mori och ger sig av för att söka upp motståndsrörelsen som jobbar på spel i både 3D och VR.

Neptunia-spelen driver med sig själva, och huvudpersonen vet att den är med i ett spel, något som märks av tydligt i dialoger och Neptunias one-liners som hon häver ur sig då och då. Det är också väldigt japanskt, och med det menar jag klämkäcka småflickor i för små kläder, och karaktärer med oproportionerligt stora bröst, även dom i för små kläder.

Det är också väldigt japanskt, och med det menar jag klämkäcka småflickor i för små kläder.

I grund och botten är SNRPG ett standard JRPG, det finns gott om sidouppdrag som består i att hämta något åt någon, döda x antal fiender, samt att döda speciella monster. Dialogerna är ofta tramsiga och i många fall väldigt långdragna, det sägs väldigt mycket, men väldigt lite bli sagt, och det känns som att väldigt mycket bara är utfyllnad för att göra spelet längre.

Stridssystemet är väldigt simpelt, och i sin enkelhet har det blivit fruktansvärt enerverande. Karaktärerna står i en diamantform där varje knapp på kontrollen (Y X A B för Nintendo Switch) representerar en attack man ställer in för den knappen. Det fyra karaktärerna kan även roteras ett steg åt sidan i taget, så dom kan stå på alla olika positioner. Varje position kan man binda en attack till. Det jobbiga är att man måste minnas vad varje karaktär gör på varje position, och man kan inte välja vem som ska påverkas av stöd-magier. Vill man t.ex att alla karaktärer ska ha extra skydd mot fysiska attacker måste man låta en karaktär ha den inställd på alla sina positioner, för den ger bara skyddet till den som står närmast fienderna i uppställningen.

Efter en stund står det klart att Bombix Mori inte är det snälla gänget.

För att göra saken ännu jobbigare måste man ställa om allt varje gång någon lämnar eller ansluter till partyt, något som sker ganska ofta. Det här upplägget gör också att det är omöjligt att planera sina strider, fienderna på kartan ser alla likadana ut, det är man när går in i striden som man får se vilka fiender man möter. Det är då man upptäcker att de attacker man utrustat sig med inte alls är optimala för den typen av fiender.

Bossfighter är lika enerverande dom, och för det mesta gick jag bara in i dom, kollade vad jag behövde för uppsättning, sen startade jag om från senaste sparpunkt och ändrade setup. Det förstör flytet i spelet totalt att konstant behöva ändra setup. Det här upplägget gör även att man inte testar så många olika attacker, man hittar helt enkelt någon som funkar mot större delen av fienderna och kör med den. I övrigt är det standard RPG, man har en AP-mätare som laddar upp, starkare attacker kostar mer AP än svagare, och man har även en Break-mätare som laddar långsamt, men när den är full kan man göra olika super-attacker.

Det här upplägget gör även att man inte testar så många olika attacker.

Nya attacker och passiva förmågor lär man sig genom vapen och rustningar som man antingen köper eller får som drops från fiender. När man har dom på sig i strider lär man sig förmågorna efter ett tag. De passiva förmågorna är t.ex att man absorberar vissa element attacker, eller att man får extra styrka så man kan göra mer skada. Att utrusta sig med såna kostar AP, så man kan bara ha några utrustade på samma gång.

Miljöera är ganska platta, vilket är att förvänta sig i en tvådimensionell side scroller, men dom är färgglada och snyggt gjorda. Även om jag gärna hade sett lite mer liv i de statiska bakgrunderna. Att ta sig runt i världen påminner mer om Super Mario än om ett RPG. Man ska hoppa och dasha och använda en geléklump som språngbräda för att öppna skattkistor och ta små lila bollar som om man fångar tillräckligt många ger en belöningar. Musiken är bra, och precis som jag tycker att det ska vara i ett spel där man lyssnar på den i timmar, efter ett tag smälter den in i bakgrunden och bara är där utan att vara påträngande eller störande.

Ett ganska mysigt tidsfördriv.

SNRPG är ett trots sina tillkortakommanden ett ganska mysigt tidsfördriv, och det är det första i serien som inte bara kommit till Playstation. Att släppa det till Nintendo Switch är ett bra drag tycker jag, den här typen av spel gör sig mycket bättre på handhållet än en tv. Möjligheten att spela lite när man känner för det när man är ute gör att det blir roligare. Hade det här bara kommit till Playstation tror jag inte att jag uppskattat det lika mycket.

Det finns dock så många mycket bättre spel att fördriva tiden med på stationära konsoler att det är den här typen av spel man vill ha på sin handhållna. Man kan hoppa in och spela en stund lite då och då.

Super Neptunia RPG

7

Grafik

7

Ljud

7

Spelbarhet

6

Hållbarhet

6

Plus

  • Småmysig grafik
  • Passande musik

Minus

  • långdragna, tramsiga dialoger
  • Stridssystemet