Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: Bioware
  • Utgivare: Electronic Arts
  • Genre: Action
  • Antal spelare: 1 Offline | 1-4 Online
  • Finns till: PlayStation 4 | Windows | Xbox One
  • Släpps: 2019-02-22

 

Electronic Arts går på högvarv inom spelvärlden just nu. Som utgivare för Respawn Entertainments fenomenala Apex Legends, står de även som utgivare för BioWares Anthem, ett spel som lanseras efter utvecklarens mediokra försök till ett avslut i Mass Effect: Andromeda som fick en hel del negativ kritik. Den stora Destiny-dödaren Anthem skulle vara spelet som återigen skulle sätta utvecklarna överst på tronen över fantastiska trippel a-titlar, men efter att Anthem lidigt av en hel del problem vid lanseringen och även nu med buggar som resulterar i trasiga PlayStation 4-konsoler, gjorde spelet rent utav ospelbart valde vi att avvakta någon vecka för att faktiskt få spela spelet och på så sätt komma med en recension. 

På pappret förväntade jag mig ett fantastiskt äventyr med tanke på den episka bakgrunden som föreligger spelet. Spelaren tar sig an rollen som en så kallad Freelancer, en person som lärt sig nyttja specialbyggda robotdräkter som går under namnet Javelins. I Anthems universum finns det just nu fyra olika Javelins som utmärker sig, Colossus, Storm, Ranger och Interceptor. Planeten vi befinner oss på har inget direkt namn men människorna som finns kvar har bosatt sig högt upp i en bergskedja omringat av höga murar, det här är Fort Tarsis även ligger och som agerar mötesplats för spelarna. I övrigt är planeten kantad av problem, ett problem som härstammar ifrån olika reliker som finns utspridda lite överallt. Relikerna ryktas komma ifrån de forntida ”Shapers”, eller en typ av gud som lämnat planeten för flera tusen år sedan. Allt eftersom att berättelsen fortskrider går det upp ett ljus för spelaren vad det hela faktiskt handlar om och en episk resa tar vid.

Trots de skavanker som spelet har så hoppas jag innerligen på att utvecklarna lyckas rädda det just nu sjunkande skeppet.

Inför den här recensionen har jag försökt hålla mig så långt borta ifrån Anthem och dess privata samt öppna beta så långt det har varit möjligt för att inte få varken spelmekaniker eller något från berättelsen avslöjad. Självklart har jag inte heller velat ta död på den hype som jag på något sett ändå skapat för mig själv sedan spelet visades upp under E3 2017. Desto närmare vi kom lanseringen, desto mer började information ifrån vänner samt internet sippra ut om spelets privata och publika beta och spelet skulle tydligen vara trasigt, tråkigt och enformigt. Hela tiden fanns tanken hos mig att BioWare kanske lyckas ta sig i kragen och prestera på riktigt den här gången, ungefär som när det första Mass Effect-spelet släpptes, eller med Dragon Age serien, för kanske kunde Anthem ha blivit ännu ett storspel för utvecklarna och någon slags comeback för dem sedan Andromeda. Så blev det tyvärr inte och hur mycket jag än vill älska Anthem så finns det en hel del saker som jag och många andra har svårt att förlåta.

Vi vet alla att en gameplay-trailer som visas under E3-mässan skiljer sig markant ifrån den slutgiltiga produkten och det finns flera olika exempel jag skulle kunna statuera här, samtidigt räcker det med att prata om Anthem. På världens största spelmässa fick vi bevittna en levande regnskog där muterade djur stora som hus sprang omkring i en väldigt levande värld. Där fåglar flög sig fria högt upp i luften samtidigt som den skräddarsydda stridsroboten som spelaren manövrerade dånade igenom denna fantastiska miljö som plötsligt tog ett abrupt slut då denne stoppades av ett gorilla-liknande monster. I verkligheten så känns hela världen utanför Fort Tarsis själlös och död men väldigt vacker att titta på. Vid något enstaka tillfälle har jag stött på vilda djur som sprungit omkring i det vilda för att sekunder senare försvinna ut i tomma intet. Efter ett tag slog det mig att dessa djur följer ett mönster och om jag besöker samma plats ytterligare en gång finns samma djur på samma plats, springandes åt samma håll för att sedan återigen gå upp i rök. Det är så synd att en sådan fantastisk miljö som faktiskt återfinns i Anthem kastas bort och kvar finns de slentrianmässiga och enformiga uppdragen där jag tillsammans med tre andra spelare ska försvara en plats eller relik för att i direkt anslutning till försvarandet ta död på en fientlig ledare, sedan är uppdraget klappat och klart. 

Viktigt att spelaren upplever att han eller hon successivt blir starkare, coolare och på något sätt kan ta sig an svårare utmaningar.

Det finns så himla mycket potential i Anthem som bara kastas rätt ned i en brinnande soptunna. Musiken är stundtals pampig och gör sitt jobb fenomenalt som stämningshöjare, men allt för ofta blir den väldigt subtil och intetsägande, ja rent utsagt tråkig. Däremot njuter jag av varje sekund då jag hör hur Javelins miljontals små mekaniska delar arbetar i symbios, ljudet av att sätta igång raketen på ryggen för att ta sig en flygtur eller kraften av varje avfyrat skott som verkligen dånar ut genom högtalarna. Känslan av att vi spelare faktiskt ska styra tunga och bastanta robotar finns där och just den känslan är helt exceptionell. Vid ett par tillfällen har jag tagit mig runt i världen för att hitta platser där jag kan ta fräna bilder på min robot, samtidigt som jag bara njuter av det mekaniska ljudet samt den stenhårda dunsen som låter vid en lite för hård landning.

De första 15-20 timmarna av spelet spenderas i synnerhet i Fort Tarsis, i smedjan där utrustning, vapen och kosmetiska robotdelar byts ut, eller ute på uppdrag. Denna slöstart känns som en sådan där lång upplärnings-session där vi ska pröva på vilka vapen och extra egenskaper som tilltalar oss mest för att vid maxnivån faktiskt besluta vilken Javelin och vilken utrustning som passar den egna spelstilen mest. I och med att smedjan är en väldigt stor del av Anthem så känns det som att den här delen bör fått väldigt mycket finslipning och tankeverksamhet, för i stridens hetta ska det ju vara smidigt att anpassa sin spelstil utefter vilka hot som står framför dig. Varje gång ett uppdrag initieras väntar en tre minuter lång laddningssekvens, fördröjningar i dialoger där det alltid finns en 50/50 chans att fienderna kommer att visa sig, eller om de väljer att sova kvar i sina grottor vilket medför tekniska problem och uppdraget måste startas om. Med tanke på att varje uppdrag sträcker sig över ett tidsspann på 15-20 minuter, känns en lång laddningssekvens, som dessutom kan sabba spelet, som enerverande och den arga rösten inom mig blir allt högre. Hör och häpna dock, laddningssekvenserna finns inte bara när ett uppdrag ska startas eller avslutas, de finns även i smedjan, ett av spelets viktigaste och mest besökta områden även där ska jag sitta och vänta på en laddningssekvens när jag kanske bara ska byta ut ett vapen mot ett annat, för det är bara möjligt i smedjan och inte on the go ute i fältet.

På pappret förväntade jag mig ett fantastiskt äventyr med tanke på den episka bakgrunden som föreligger spelet.

Trots att spelet kantas av sådana markanta problem är det fortfarande något som gör att jag fortfarande vill spela Anthem, att jag fortfarande riskerar att förstöra 20-30 minuters speltid på att spelet när som helst kan krascha. Det som fortfarande engagerar mig är spelets stridssystem. De fyra robotarna, vilket låses upp allt eftersom att din pilot går upp i nivåer, har alla olika roller när det kommer till det gemensamma spelandet med andra spelare, för värt att nämna är att freeplay-läget där jag får flyga omkring fritt i världen och leta efter samlarobjekt eller liknande är låst till Online, så där kan jag inte befinna mig ensam utan måste alltid ingå i en grupp spelare. Hur som helst så finns det en Javelin, Ranger, som är en all-around robot som är bra på det mesta, Storm är en magiker som kastar majestätiska magier som får hela skärmen att skaka och som oftast pulveriserar fienderna till aska. Den tredje och kanske mest populära roboten är Interceptor som är ruskigt snabb vars ultimata förmåga gör den till en robotninja snabbare än ljuset och rätt vad det är så är alla motståndare golvade. Min personliga favorit är dock Colossus som är spelets tyngsta och största robot som antar rollen som Tank, det vill säga den som ska tåla stryk med hjälp av en sköld. Vid maxnivån som är 30 låses även en ny svårighetsgrad upp som går under namnet Grandmaster. För er som spelat Diablo III när de släppte lös svårighetsgraden Inferno där precis allt oneshottade dig, precis så är Grandmaster-svårigheten i Anthem. 

Den stora Destiny-dödaren Anthem skulle vara spelet som återigen skulle sätta utvecklarna överst på tronen.

I en Loot-shooter som både Destiny och Anthem kan klassas som är det viktigt att spelaren upplever att han eller hon successivt blir starkare, coolare och på något sätt kan ta sig an svårare utmaningar. Kruxet med Anthems version av det hela är att vi låser upp massa utrustningar och vapen allt eftersom att uppdrag klaras av men den kosmetiska delen på utrustningen går till att antingen spendera riktiga pengar på spelets in-game valuta eller genom att samla på sig av spelets valuta. Efter att jag har spelat cirka 60 timmar av spelet sitter jag på nästan hundratusen krediter vilket räcker till en ny kosmetisk utrustning till en av mina robotar, förstår ni hur mycket tid det krävs om jag skulle vilja låsa upp fler? Men det här är inte det enda problemet, för varje föremål som erhålles som belöning kan ha helt knäppa egenskaper. Alla vapen har förutom sin grundskada några extra attribut som exempelvis att vapnet gör extra skada vid kritiska träffar och liknande. Låt säga att jag hittar en sniper på level 20 som har precis alla de egenskaper jag efterfrågar förutom ett attribut som ger extra skada till shotguns, hur går det egentligen ihop? Det här förändras dock markant på maxnivån för då helt plötsligt försvinner större delen av de slumpmässiga attributen på alla vapen och en sniper får de extra sniperskada till exempel.

BioWare har gjort upp en plan de kommande 90 dagarna över hur deras spelvärld kommer att förändras och vad vi spelare har att förvänta oss av spelets end-game innehåll de kommande månaderna. Trots de skavanker som spelet har så hoppas jag innerligen på att utvecklarna lyckas rädda det just nu sjunkande skeppet för Anthem är just nu väldigt ospelbart och trasigt samt saknas en del funktioner som kan förbättras för att höja spelupplevelsen för alla. 

Anthem

6

Grafik

8

Ljud

6

Spelbarhet

4

Hållbarhet

4

Plus

  • Fantastiska miljöer
  • Tyngden i robotarna
  • Stridssystemet

Minus

  • Passiv musik
  • Saknaden av vettig End-game
  • Trasigt och buggigt
  • Risken att råka ut för serverkrasch