Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: Madmind Studio
  • Utgivare: Madmind Studio
  • Genre: Överlevnadsskräck | Actionäventyr
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: PlayStation 4 | Windows | Xbox One
  • Släpps: 2018-05-29

 

Det finns en genre inom både film och spel som jag gärna undviker och det är skräckgenren. Bara känslan av att bli skrämd av något i ett spel som jag faktiskt måste fly från känns både obehagligt och något som jag helst inte utsätter mig för, men på senare tid har jag varit en smula modigare än tidigare och gett mig an bland annat titlar som Resident Evil 7: Biohazard och The Evil Within 2 men nu är det dags för Agony vilket är något heeeeeelt annat.

När jag såg trailern för Madmind Games kommande survival-horror-spel kunde jag inte stå emot utan det var något som lockade mig något så otroligt och kanske skulle jag äntligen få uppleva ett sådant där rått, groteskt och rent utsagt äckligt spel. Ett stort plus i kanten var att det kändes så otroligt mycket “Dantes Inferno” över det hela, det gamla hack’n slash äventyret som lanserades 2010. Vi kastas rätt ned i helvetet som en plågad själ utan något som helst minne om vad vi tidigare befunnit oss eller om vi ens existerat i den riktiga världen. Det kryper dock fram information om att protagonisten tidigare varit en kung över ett mycket gammalt land som ingick ett “kontrakt” med självaste djävulen. Under spelets gång träffar vi på andra fångade själar som skuldbelägger dig för deras öde, saker som du tydligen ska ha gjort i ditt tidigare liv. Målet med spelet är att försöka fly ifrån helvetet och beroende på hur vi gör detta kommer vi få uppleva ett av spelets 7 möjliga slut.

Snyggt som tusan är det och stundtals riktigt äckligt

Än så länge låter det här riktigt trevligt men när det blev dags att sätta tänderna i Agony så lyser besvikelsen starkare än självaste polstjärnan på himlen under vintertid. Visst är det precis så groteskt, äckligt och motbjudande som jag på förhand hade hoppats. Det är blod precis överallt, döda själar, skelettdelar och känslan av att jag befinner mig inuti någons mage, allt är precis perfekt. Eller ja, perfekt och perfekt, under de ca 5 timmar som det tog mig att klara av Agony var allt precis lika äckligt, motbjudande och groteskt. Det saknas nyanser i miljöerna och efter ett tag blir de ihärdiga skriken ifrån hjälplösa själar alldeles för mycket och går från läskigt till irriterande. Nu kan jag inte med ren fakta säga att helvetet inte ser ut så som är avbildat i Agony men hela känslan av skräck, ensamhet och att jag faktiskt försöker fly härifrån försvinner lite.

Det är även svårt att faktiskt jubla över ett spel som på pappret har så otroligt många positiva saker och tlar gott om sig själv för att sedan mötas jag av något helt annat. Visserligen lovas det flera olika slut men efter att ha tagit mig igenom spelet två gånger är jag inte ett dugg sugen på att göra det en tredje gång. Agony är tyvärr ett riktigt enformigt och lite uddlöst äventyr mer än ett renodlat skräckspel. Runt om i spelet ska vi samla på hjärtan som ska läggas på vågskålar, små bäbisar som ska offras till ett monster eller minnas olika sigill som ska målas med blod på diverse plattformar. Allt som går att interagera med lyser oftast med neonfärger vilket även det gör mitt äventyr än mer enformigt och repetitivt då jag knappt behöver tänka själv. Sen så luras spelet en hel del, det går nämligen att frammana ett typ av guidande ljus som visar vart jag ska ta vägen härnäst, men som oftast pekar mot nästa rum trots att jag fortfarande måste lösa minst två pussel i det nuvarande rummet innan jag kan ta mig vidare.

Visst är det precis så groteskt, äckligt och motbjudande som jag på förhand hade hoppats

Vad jag förstår så är lite av grundtanken med Agony att jag som spelare ska tycka att miljöerna är obehagliga, att jag inte vill vara där eller att jag inte ska våga ta mig vidare för gud förbjude vad som ska hända härnäst. I början av spelet fanns den känslan tills jag upptäckte att framförallt ljuden som spelas upp i bakgrunden är där bara för att skapa en påträngande stämning, inte för att det direkt kommer hända mig något när en kvinnlig röst gallskriker ut sitt liv, men det är inget jag någonsin kommer att få bevittna i Agony. 

Jag minns en plats så väl, en plats i helvetet som gjorde mig så innerligt frustrerad att jag nästan inte ville fortsätta spela mig vidare mot slutet. För att inte spoila något så håller jag mig kortfattad; Du simmar runt i en flod och ska ta dig upp på land för att öppna en dörr, enkelt eller hur? Framför dörren står det några av spelets få fiender och “vaktar”, eller är rätt döda men dom står där i alla fall. Med hjälp av protagonistens olika krafter så som att kontrollera andra själar och svagare demoners handlingar ska jag försöka smyga mig förbi dessa vakter. Det stora problemet är att dörren inte går att öppna och under de 15 minuter smög jag mig runt i området i hopp om att hitta en neonfärg som skulle hjälpa mig vidare. I slutändan visade sig dock att jag helt enkelt stod i fel riktning gentemot dörren när jag försökt öppnat den, fel vinkel eller för nära/långt bort, vilket gjorde mig riktigt förbannad.

Ett stort plus i kanten var att det kändes så otroligt mycket “Dantes Inferno” över det hela

Redan på förhand hade jag skyhöga förväntningar på vad det var jag skulle få uppleva men såhär i efterhand känner jag mer en besk eftersmak och hoppas innerligt på att det kommer en rättfärdigad uppföljare. Jag anser att Madmind Studios fallerade främst på utförandet och hur oengagerat större delen av spelet känns. Visst, snyggt som tusan är det och stundtals riktigt äckligt men de små delarna bygger inte ett bra spel utan allt det andra känns så himla ofärdigt. Jag trodde att flykten ifrån helvetet skulle vara än mer påtagligt och jobbigt än att springa runt i labyrinter, rita med blod på väggarna och plocka upp hjärtan för att låsa upp nästa dörr, dörren närmare friheten.

Agony

Agony
5

Grafik

9/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

3/10

Hållbarhet

3/10

Plus

  • Riktigt snyggt och äckligt på ett bra sätt
  • Intressant berättelse

Minus

  • Enformigt och platt
  • Inte speciellt läskigt
  • Inget direkt omspelarvärde
  • Väldigt kort