Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: Quantic Dream
  • Utgivare: Sony Interactive Entertainment
  • Genre: Actionäventyr
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: PlayStation 4
  • Släpps: 2018-05-25

 

Valmöjligheter och val är något jag inte är speciellt förtjust i. När jag nu ger mig in i Detroit: Become Human som mer eller mindre enbart handlar om val är det med en gnutta ångest jag startar upp spelet. Men innan vi går in på själva spelet minns jag tydligt när Quantic Dream visade upp en larvigt snygg grafiktrailer på ”Kara” som då inte var ett planerat spel på något sätt utan ett tech-demo på vad PlayStation 3 klarade av. Quantic Dream är spelutvecklarna som står bakom andra filmiskt interaktiva titlar som; Heavy Rain och Beyond Two Souls. Bägge var när de släpptes visuellt imponerade. Spelen fick kritik för något stela kontroller och kameraproblem, men hyllades för sitt berättande och skådespeleri. David Cage har stått för manuset till bägge nämnde titlar och även i Detroit: Become Human.

Rädslan som är överhängande är påtaglig nästan konstant

Jag har stor respekt för David Cages berättande då detta är något han uppenbarligen är extremt duktig på. Att ha en bred fantasi och leverera varje gång kan inte vara lätt och de titlar Quantic Dream släppt har just fokus på berättelsen. Att den grafiska biten även varit en röd tråd som imponerat är det inget snack om, men det har behövts lite mer varje gång. Beyond Two Souls gjordes bättre än Heavy Rain på sina ställen men saknade även något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. I Detroit är vi närmare en perfekt symbios men det är inte helt komplett. Missförstå mig dock rätt nu, spelet är otroligt bra, spännande, snyggt och engagerande.

Medan Beyond Two Souls hade kändisar som Ellen Page och Willem Dafoe, bjuder Detroit på bland annat Clancy Brown och Lance Henriksen. Det märks tydligt att mycket arbete är lagt på ansiktsuttrycken och inspelningen av rörelserna, eftersom de mesta känns otroligt verkligt. Tyvärr skapar detta även en viss stelhet hos karaktärerna när du ska styra dom. Vi får följa tre stycken Androider och val som kommer ändra hela deras existens. Polis detektiven Connor, hemhjälpen Kara samt betjänten Marcus. alla dessa upplever under spelets gång prövningar och situationer som går emot de direktiv de är programmerade för. Till en viss del kommer du få påverka detta men det finns somliga val du inte kommer att ”hoppa över”. Alla tre kan även scanna omgivningar för nya valmöjligheter och fler sätt att tackla situationerna.

Detroit: Become Human levererade vad det lovade mig och utgav sig för att vara; En filmisk upplevelse

När jag stängt av spelet har jag suttit och funderat länge på vad som kommer hända härnäst, och hur jag vill tillbaka till den häftiga värld och upplevelse Detroit är. Tyvärr som jag nämnde i början av texten är det även min akilleshäl då jag ångrar valen jag gör. Andra kan säkert spela och inte bry sig eller tänka ”jag spelar om hela spelet”. Men jag spelar med hjärtat vilket inte alltid leder till de bästa resultaten, men vad är egentligen bästa resultatet? I ett spel som detta är det trots allt just dina val som spelar roll och hur du spelar det. Omspelarvärdet finns där men jag får den här ”what if” känslan konstant som plågar mig in i hjärtat.

Det Detroit verkligen lyckas med är att få mig som spelare att bry mig om karaktärerna jag spelar som och stöter på under spelets gång. Det spelar ingen roll om det är i rollen som beskyddaren Kara, den nästan läskigt mänskliga Marcus eller coolingen Connor. Som med många andra filmiskt interaktiva spel är även detta en titel som jag fått sällskap när jag spelat det av ingen mindre än min mor som även hon lever sig starkt in i spelets story. Problematiken är när frågor som: Vad kommer hända nu? Kommer den och den klara sig m.m, dyker upp då jag inte har svaren… ännu. Oavsett om det är en förälder, ett syskon eller din partner är Detroit trots singleplayer läge ett spel som fungerar utmärkt med en till person sittandes, antingen med en hjälpande hand i moralkompassen eller kanske av ren nyfikenhet.

Flera arbeten är dock numera androidstyrda vilket skapar en ny samhällsklyfta

Du kommer axla rollen som de tre ovannämnda Androiderna där alla upplever att något inte riktigt står rätt till i deras mjukvara, men mycket mer än så kan jag inte berätta om då det kommer spoila din upplevelse. Detroit är en vacker stad där framtid möter nutid. Övergångsställena är mer digitaliserade, men parkerna är precis som vi upplever dom med fåglar, träd, ja natur kort sagt. Flera arbeten är dock numera androidstyrda vilket skapar en ny samhällsklyfta då många människor blivit av med sina jobb p.g.a just Androider. Detta skapar givetvis motståndarrörelser och tyvärr även hat. Det påminner en lite om Deus Ex’s Argumentationer fast i Detroit handlar det om att människor känner sig utbytta och rädslan som är överhängande är påtaglig nästan konstant. Dock finns det undantag och människor som omfamnar tanken om Androider och barn som anser de är bättre föräldrar än deras egna. Balansen är svår och om vår verklighet blir något som Detroit i framtiden (vilket inte alls är en omöjlighet) har vi några stora beslut att fatta. 

Att Androider inte har känslor då de enbart är skal med mjukvara i är ett faktum, men vad händer om mjukvaran får ett eget tänkande och dessutom känslor vilket resulterar i en själ? Ett eget tänkande och individuell identitet? Troligen skulle vi bli skiträdda då det plötsligt blir något vi inte längre kan kontrollera och styra vilket därmed inte gör oss till härskare längre. Våld är något som du även kommer få uppleva i Detroit, allt för ofta riktade mot just de Androider du spelar som, men även något du ser allt för mycket om i din omgivning medan du spelar. Alla är olika men det vänder sig i min mage när jag ser den både psykiska och mentala misshandeln Androiderna får utstå, men istället för att lösa detta har alltså en stor klyfta skapats och många är hemlösa p.g.a Androidernas succé.

Dina val spelar roll och framförallt påverkar din moraliska kompass

Detroit är uppdelat i ett flertal olika kapital och valen du gör samlas efter genomspeladet av dessa får du upp en lista som kallas ”flowchart” i denna ser du vilka val du gjort, vilka val som är låsta men även vilka val andra spelare runt om i världen gjort. Som grädde på moset kan du även låsa upp soundtrack, artwork m.m. för poäng du får vid avklarade kapitel. Detta ska i min teori skapa något slags mervärde men det är nog inget som blir en väsentlig del i mitt spelade. Jag spelar Detroit för upplevelsen och konsekvenserna av de svåra val jag får göra. Tyckte du ens lite om Heavy Rain, Beyond: Two Souls så kommer du garanterat tycka om Detroit då det är en förfining på alla områden i historieberättande, grafik och dialoger. Kom dock ihåg att kameran och gångstilen kan bli ett mindre irritationsmoment. Detroit: Become Human levererade vad det lovade mig och utgav sig för att vara; En filmisk upplevelse där dina val spelar roll och framförallt påverkar din moraliska kompass. Spelets största plus är de trovärdiga skådespelarna, otroligt snygg grafik och verkliga porträtt av en framtida värld och när jag har spelat färdigt får jag en del tankeställare om framtiden.

Är du fortfarande osäker om Detroit: Become Human är något för dig så kan du alltid testa demot från PlayStation store

 

Detroit: Become Human

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Interaktiv spelfilm
  • Otroligt trovärdiga skådespelare
  • Snyggaste vi sett på länge
  • Stämningsfull musik

Minus

  • Småsega kontroller
  • Ingen fri kamera