Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: SEGA
  • Utgivare: Koch Media
  • Genre: Actionäventyr
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: PlayStation 4
  • Släpps: 2018-04-17


Den avslutande delen i en långt gången spelserie
behöver försöka knyta ihop säcken till allas förtret. Jag har tidigare hängt med sedan starten av spelserien 2006 och får nu ta del av det episka slutet som Yakuza 6: The Song of Life bjuder på.

Kazuma Kiryu, huvudpersonen som har hängt med i spelserien, börjar sin huvudroll i Yakuza 6 genom att ligga nedbäddad på sjukhuset efter tidigare händelser som avslutade det föregående spelet. Trots händelserna blir Kiryu i sin frånvaro, han är trots allt försatt i en koma, arresterad och kommer att få spendera tre år i fängelse innan han ska få tillbringa resten av sitt liv i lugn och ro tillsammans med en flicka vid namn Haruka som han efter omständigheterna gjort sitt bästa att uppfostra. Komplexiteten i berättelsen fortsätter, för kort efter att Kiryu faktiskt släpps ifrån fängelset är det Harukas tur att hamna i koma efter en ”Hit & Run”-incident. Kvar efter sig lämnar hon en liten pojke vid namn Haruto som kommer att bli Kiryus ansvar att ta hand om.

Att komma tillbaka till en vardag tillsammans med ansvaret över en liten pojke och samtidigt försöka lösa gåtan över vart Haruka har försvunnit låter på pappret som en övermäktig uppgift för vem som helst. Synd om ni vid det här laget aldrig hört talas om Kiryu eller själva utforskat Yakuza-serien, för den här mannen är något utöver det vanliga. Precis som de tidigare spelen i serien befinner vi oss i en stad vid namn Kamurocho, en plats inspirerad av området Kabukicho i Tokyo. Höga skyskrapor, neonljus precis över allt och mängder med människor som trängs på gatan och små krypin som bjuder på både lokalt käk och en hel del aktiviteter. Vår protagonist känns dock något malplacerad i staden med tanke på hans uttryck som en badboy samtidigt som han utstrålar en nonchalans. Oavsett hur mycket jag springer rätt in i människor reagerar de med att stöna och hoppa åt sidan, medan de riktiga busarna från olika gäng gärna börjar puckla på honom. 

Alla de extra aktiviteterna är mest till för att fördriva tiden

Det jag märkt överlag är att SEGA som utvecklat Yakuza-serien allt mer spårat ur när de gäller de alternativa aktiviteterna som jag kan spendera min fritid på i spelet. När jag inte jagar översittare som tror att de äger stan, där jag måste banka skiten ur dem, så kan jag springa omkring i SEGAS egna arkadhall. Här går det att uppleva riktiga klassiker så som Outrun, Super Hang-on, Space Harrier och Fantasy Zone. Spelen har åldrats med värdighet och här får vi faktiskt uppleva dem i all sin prakt ifrån när det begav sig. Förutom att få uppleva de små spelen som smugit sig in kan vi delta i virtuella sex-chattar, väldigt grafiska sådana eller sjunga karaoke på den lokala baren till japanska ballader och klösiga rockhittar. Alla de extra aktiviteterna är mest till för att fördriva tiden, eller för att låsa upp globala utmaningar som i sin tur kan göra Kiryu ännu starkare.

För att hoppa in på själva huvuddelen av Yakuza 6. Oftast handlar det om olika gäng som har ett och annat otalt med Kiryu men som ofta får smaka på asfalten eller diverse tillhyggen som går att ta till. Övergången i striderna sker sömlöst och känslan av att spela valfritt Virtua Fighter uppenbarar sig. Vår protagonist har ett par olika knappkombinationer som går att nyttja för att både slå och sparka våra motståndare så de flyger åt höger och vänster. möjligheten finns även att plocka upp tegelstenar, skyltar, cyklar eller vapen som råkar ligga i närheten och använda dessa i striden. Allt eftersom att vi tar oss längre in i spelet låser vi upp möjligheten att använda oss av flera objekt i striderna, snabbare och något längre kombinationer av slag. Genom att klara av strider, sidouppdrag, aktiviteter i staden eller små uppdrag som ges via Kiryas mobiltelefon (Som i övrigt är spelets klyftiga spelmeny) erhåller vi erfarenhetspoäng som används för att öka på vår statistik och hans olika egenskaper.

Yakuza 6: The Song of Life bjuder mig på många riktigt bra och kvalitativa spelsessioner

Jag fångas verkligen in i den engagerande berättelsen som förs fram genom cut-scenes mellan striderna. Det finns en genuint intressant berättelse som berättas och jag har oerhört svårt att slita mig. Men känslan av att inte missa någon av de andra aktiviteterna som sker samtidigt fast på andra platser runt om i staden ger mig lite smått panik för jag vill inte missa någonting, därav har jag byggt upp en avsky mot att spela spel där jag inte styrs i en riktning. I det här fallet är precis allt så pass underhållande att jag under vissa spelsessioner som jag petar in, inte ens bryr mig om att ta mig vidare i berättelsen. Musiken blir även den invävd väl beroende på den aktivitet jag engagerar mig i, och den vävs in så pass bra att jag knappt tänker på att den förändras men att den ändå drar upp mitt tempo i strider och ned i tempo under ett parti Mahjong.

Det absolut roligaste tillägget för den här gången är möjligheten att skapa sig en egen klan med anhängare som fångas upp ute på staden. Din klan används sedan i ett typ av mini-spel där du antar olika utmaningar både lokalt eller utmaningar på nätet. Mini-spelet går ut på att du först börjar med ett visst antal poäng och skickar fram förutbestämda karaktärer som kostar ett visst antal poäng. Ju fler poäng en karaktär kostar desto starkare är den. Här gäller det dock att ha koll på vilka motståndare du ställs emot då de alla har olika styrkor och svagheter. Låt säga att motståndaren har långsamma melee-karaktärer längst fram och allt eftersom står de lite tyngre spelpjäserna uppradade, då är det kanske bäst att skicka ut dina anhängare beväpnade med pistol först, och sedan de lite mer skickliga krigarna. Dom här utmaningarna är roliga att ta sig an och efter varje vinst erhåller din klan erfarenhetspoäng som används till att levla upp deras olika egenskaper.

Att leva sig in i striderna och klara av dem på ett snyggt och smärtfritt sätt

Det blir väldigt lätt att engagera sig i hela Yakuza-spelet, att leva sig in i striderna och klara av dem på ett snyggt och smärtfritt sätt eller nå högsta nivå på de olika aktiviteterna. Ser man till troféerna och de globala utmaningarna som vi ställs inför så krävs det en hel del upprepande och tid för att klara av dem alla. Jag menar, utmaningar som kräver att du ska gå till gymmet och träna 24 gånger där varje runda även kräver att du ska klura ut ett mystiskt mat-recept, äta en speciell typ av mat och klara av en strid innan du får fortsätta kan kännas som både en rolig och dryg utmaning på samma gång. Men de extra utmaningarna är absolut inget negativt utan tillför ytterligare en dimension till hur varierat det går att ta sig an Yakuza-serien. 

Tiden är slut och SEGA har satt spiken i kistan för hur Kiryu bemötte sitt öde och hur det hela tog slut. Känslorna hänger utanpå ansiktet på mig när jag precis upplevt slutet på en era. Visserligen finns det möjligheter att vi kommer få se mer av Kiryu i spin-offs, men slutet gott allting gott. Yakuza 6: The Song of Life bjuder mig på många riktigt bra och kvalitativa spelsessioner, för det finns så otroligt mycket att göra samtidigt som majoriteten av sakerna att utföra är underhållande och gör att jag behåller mitt fokus. Synd att serien nu måste säga adjö, för jag hade gärna spenderat mer tid tillsammans med Kiryu och hans fosterson Haruto.

 

Yakuza 6: The Song of Life

9

Grafik

9

Ljud

9

Spelbarhet

9

Hållbarhet

9

Plus

  • Komplett spelserie
  • Engagerande berättelse
  • Mycket att spendera sin speltid på

Minus

  • Repetitiv fighting
  • Bitvis gammal grafikmotor