Spelinformation

  • Testad plattform: Nintendo Switch
  • Utvecklare: Nintendo
  • Utgivare: Nintendo
  • Genre: Tredjepersonsskjutare
  • Antal spelare: 1-8 Offline | 2-8 Online
  • Finns till: Nintendo Switch
  • Släpps: 2017-07-21

 

Splatfesten har precis avslutats och Inkpoolis återställs ifrån den färgsprakande festivalen. Högst upp på podiet hamnar Maria och jublet hejdar sig inte. Maria och hennes syster Callie begraver stridsyxan efter den avslutade festivalen, eller?

Splatoon 2 tar vid precis där det första spelet slutade, vid Splatfesten. Som spelare kastas vi in i rollen som Agent 4, en agent som Maria (vinnaren av tidigare Splatfest) rekryterat för att stoppa sin onda syster ifrån att förstöra staden Inkpoolis. Hittills har Callie, den onda systern, stulit en Zapfish som förser hela staden med elektricitet och det är nu upp till dig att stoppa henne från att fortsätta stjäla dessa elektriska färgfiskar från andra städer också. Min agent skapas utefter att välja kön, färg på ögonen, håret, kläderna samt hårtyp, sen kastas jag rätt in i Inkpoolis som om jag visste precis vad jag höll på med.

Visserligen får vi genomgå en något hastig introduktion där vi får pröva att skjuta med vårat vapen, ducka, glida och hoppa som om det räckte för att vi ska bli bekväma med Splatoon 2. Det känns som att det skapats utifrån förutsättningen att samtliga spelare har spelat det första Splatoon som hade en mer ingående tutorial om jag inte minns fel. Hur som haver så står vi där på torget utan någon som helst aning om vad vi ska göra eller vad som händer. Torget agerar lite som spelhub för här florerar massor av andra spelare, chattar och ritar bilder till varandra med hjälp av den tryck-känsliga skärmen på Switchen. Jag däremot, jag väljer att springa runt i de olika butikerna som finns på torget där jag kan köpa ny utrustning, nya vapen eller kläder med olika typer av egenskaper.

Visserligen får vi genomgå en något hastig introduktion där vi får pröva att skjuta med vårat vapen

Värt att nämna vid det här laget är att Splatoon 2 är precis som sin föregångare, en tredjepersonsskjutare där alla spelets vapen är tillsynes ofarliga och bara skjuter färg. De är däremot mer dödliga än så då vi mer eller mindre spränger motståndarna, kör över dem med en förstorad färgroller eller fyller deras ansikte med regnbågsfärger ifrån min pensel. Underhållningsvärdet ligger i att spelets olika vapen är så markant olika men ett gemensamt syfte, att sprida färg. När jag står där på torget har jag valmöjligheten att antingen försöka sätta stopp för Callie och ta mig an äventyrets berättelse, eller hoppa rätt in i flerspelarläget som jag känner har fått lite mer utrymme denna gång. Trots att sugen drog mig emot flerspelarläget stod jag emot och började med att försöka stoppa Callie. Värt att nämna är att Callie gör otroligt bra musik då hon florerar i spelet som en återkommande DJ/Sångare, och spelets soundtrack är så pass bra att jag kan lyssna på det vid sidan av spelsessionerna.

Precis som majoriteten av alla spel på marknaden så är vi väldigt begränsade till en början, till skillnad från flerspelarläget där vi har tillgång till en massa olika utrustningar och vapen i början. Men här, i berättelse-läget, så får vi börja med en liten kulspruta. Jag lyser verkligen upp och känner mig glad när jag spelar Splatoon för det är så himla färgglatt men rått på samma gång, vi skjuter färg mot varandra på ett oskyldigt sätt varpå fienderna helt plötsligt sprängs i en enda stor färgbomb. Sedan ser alla vapen ut som leksaker, vapnet vi börjar med ser ut som en sådan där klassisk vattenpistol som alla kompisarna hade när man var liten. Någonstans fångar Splatoon-universumet mig på ett känsligt plan och jag kommer på mig själv att sitta och le majoriteten av min speltid, måste ju båda gott!

Berättelsen går som sagt ut på att stoppa den onda systern Callie som snott all elektricitet från staden. Vägen dit är dock relativt lång då vi måste ta oss igenom 27 stycken banor. Om ni minns Super Mario 64 där man var tvungen att ta sig till en tavla för att ta sig in i en bana, lite så fungerar Splatoon. Vi behöver hitta de olika banorna innan vi kan ta oss an dem. På varje liten “värld” finns det sex stycken banor och en boss-bana, alla dessa måste klaras av innan vi får ta oss till nästa värld men i vilken ordning vi gör det spelar egentligen ingen roll. Allt eftersom att vi tar oss genom spelets banor låser vi även upp nya vapen där den första banan på varje värld egentligen är en lära-sig-vapnet-bana, lite som den där introduktionen jag efterfrågade i början, det är istället utspritt i spelet vilket i sig är bra, förutsatt att du inte väljer att spela på nätet direkt och bli ägd och deppig.

Jag lyser verkligen upp och känner mig glad när jag spelar Splatoon för det är så himla färgglatt

Flerspelarläget tilltalar mig inte lika mycket som berättarläget faktiskt. På nätet ställs vi i matcher mot andra spelare och ofta handlar det om 4 mot 4. När det begav sig fanns det endast två olika banor för de som spelade för att “levla upp”, för det är först på nivå 10 som vi kan spela rankade matcher och det tar ett par timmar och nå dit. Det finns tre olika spellägen i Splatoon 2: Tower Control, Splat Zone, Turf War och Clam Blitz. Ofta handlar det om att du tillsammans med dina lagkamrater ska erövra en zon eller samla på er saker som lämnats in i motståndarens målområde för att vinna. Turf War är det som är lite Splatoons signatur, för här handlar det om att måla så mycket av banan i ditt lags färg som möjligt för att vinna. Under två minuter håller bataljen igång där ni spränger varandra i tusen färgdroppar samtidigt som ni försöker stryka ut eran färg så mycket det bara går.

Det som gör flerspelarläget något ointressant är hur stor påverkan all utrustning och spelarens level har att göra med det. Låt säga att jag befinner mig på nivå 5 och precis låst upp pensel-vapnet, men möter en spelare som är level 10 så har han garanterat en T-shirt som gör honom näst intill immun mot min skada, samtidigt som han tittar på mig med sitt sniper-gevär så tvärdör jag. Det känns onekligen väldigt obalanserat om inte alla spelare befinner sig på samma nivå och har tillgång till samma typ av utrustning för då handlar det mer om strategi.

Allt eftersom att vi tar oss genom spelets banor låser vi även upp nya vapen

Utöver det något trasiga flerspelarläget som annars är väldigt underhållande tycker jag att Splatoon 2 ändå bjuder in mig till ett underhållande äventyr med härliga inslag. Återigen, jag blir helt såld av bara tanken att få springa runt med leksaksgevär och skjuta färg på mina kompisar. Äventyret är utmanande och stundtals riktigt svårt vilket gör att spelet, trots sin inriktning på något yngre barn/ungdomar, ändå blir kul för mig som spelar väldigt mycket olika spel. Såhär i slutändan har jag egentligen bara en önskan, och det är att ett flerspelarläge som baseras på nivåer och där utrustningen spelar sådan stor roll, måste ses över så att det blir balanserat och bra. Om jag kämpat mig till att spara ihop pengar till ett nytt vapen ska jag inte behöva möta någon som är immun mot all den skadan. Nu blickar vi framåt mot nya äventyr och expansioner som utlovats!

Splatoon 2

Splatoon 2
9

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Underhållande flerspelarläge
  • Virtuellt vattenkrig med färgglatt slime
  • Mycket intressant koncept

Minus

  • Berättelsen handlar lite i skymundan
  • Obalanserat flerspelarläge för låglevlade