Spelinformation

  • Testad plattform: Windows
  • Utvecklare: Rocwise Entertainment
  • Utgivare: Rocwise Entertainment
  • Genre: FPS | Actionäventyr
  • Antal spelare: 1 Offline | 2 Online (Co-op)
  • Finns till: Windows
  • Släpps: 2017-09-14

 

Det börjar med en klump i magen. Då jag är väldigt intresserad i musik och ljud så blev det väldigt många ”usch” och ”va fan” redan under spelets intro. Röstskådespelen och ljudeffekterna var helt ”off” och ljuddesignen höll verkligen inte ihop under flertalet segment. Då jag har spelat andra indie titlar som har mycket bättre ljuddesign så blir irritationen hög när ett spel som går för att ha så realistisk feeling som möjligt misslyckas så otroligt hårt. 

Soldiers of the Future börjar med ytterst lite information vilket är exakt den samme information Rocwise Entertainment själva skrivit ut på deras hemsida.”Den Turkiska republiken har en hemlig organisation vid namn Akinci Warriors som jobbar med hemliga militära operationer. Protagonisten Hakan tar över efter sin fars Selim Kahramans plats som ”The Toyga” av Akinci Warriors. Han kommer att leda de militära operationerna för att hämnas sin fars död och kämpa emot statens fiender. Efter att ha studerat både militära strategier och flertal vetenskapsområden under flera år ansluter tre av hans vänner till The Toyga och tillsammans kommer de kämpa i en obeveklig kamp mot terrorister. Med information som kommer direkt från den Turkiska republiken, militären och Akinci Warriors kommer dessa tre att delta i operationer mot olika terrororganisationer i sydöstra Anatolien, norra Syrien och Istanbul.”

När speltillverkare försöker vara så ambitiösa och efterlikna ett spel som Call of Duty

Efter ett allt för långt intro så kommer ännu en mellansvekens som fick mig att sjunka längre ned i min stol. Tillsammans med sin grupp i en helikopter som färdas mot målet, alla medlemmar förklaras på ett både jobbigt och onaturligt sätt. Det hela påminner om en Dungeons and Dragons kampanj nere i mammas källare, stappligt som en lågstadieelev som berättar om sin påhittade vän och så vidare. Scener som dessa finns utspridda genom hela spelet, med försök till humor som tyvärr inte går hem hos mig. 

Kontrollen över karaktären finns där, men tyvärr känns spelet lite som om det inte alls har hängt med i svängarna då jag hellre hade suttit mig ned och spelat den gamla klassikern Delta Force: Black Hawk Down. Fienderna står för det mesta still om de inte skjuter eller duckar för att ladda om. Det var få tillfällen jag såg fiender springa runt för att gömma sig eller för att storma en viss plats jag befann mig på. Du själv kunde dock kasta granater konstant och sedan bara få fler från en teammate genom att springa nära denne och trycka på ”E”. Dina teammates hjälper dig ytterst lite, och fastnar ibland någonstans på grund av att någon fiende gömmer sig på ett ställe som får dem att inte vilja gå framåt. 

Det hela påminner om en Dungeons and Dragons kampanj nere i mammas källare

Det hela kändes nästan lite som en ”Rail-shooter” då du tvingas in i en bana med få eller inga alternativa vägar att gå. Spelet är svårt på normal, på ett irriterande sätt, så att spela på högre svårighetsgrader är inget jag försökte mig på. Det krävs inte mycket för att få spelet att kännas långt ifrån en rail-shooter, hade dem lagt ut två eller mer alternativa vägar att ta, med samma brutna gameplay så hade det ändå gett spelaren en förmåga att kunna välja vart man vill gå och hur man ska angripa sina fiender. 

Tyvärr som med Husk, som jag också recenserat så räcker alla aspekter spelet försöker bjuda på inte riktigt fram. När man strävar efter att få till ett så realistiskt spel som möjligt så kan man inte låta tygbitar som är fast på lite pinnar eller kartonglådor stoppa kulor. Jag hade hellre sett att spelet var överdrivet overkligt (lite mer som Rainbow Six: Siege) och det enda sättet att döda någon på är genom att skjuta en kula igenom deras ansikte, och istället för att stå still som en tråkig ”turret” så springer dem galet fort och stannar ibland. Tyvärr blev det inte så. 

Det krävs inte mycket för att få spelet att kännas långt ifrån en rail-shooter

Animationerna i mellansekvenserna var enligt mig jämlika de i spelet Star Wars: Knights: The old Republic från 2003 kanske även det allra första Mass Effect, men tyvärr som jag nämnde innan så faller det pladask på grund av röstskådespelet och ljuddesignen. Det finns andra lösningar för att ha med mellansekvenser, de skulle kunna haft stillbilder och lägga mer krut på röstskådespelet eller tvärtom. Kort och gott så tycker jag att båda håller väldigt låg nivå och enligt mig hade man kunnat offra ena för att den andra skulle vara medelmåttig. 

Då Soldiers of the Universe faller långt ifrån mållinjen kan jag inte rekommendera det. När speltillverkare försöker vara så ambitiösa och efterlikna ett spel som Call of Duty eller Battlefield så behöver de verkligen lägga ner mer tid på gameplay, det finns ingen substans, det känns som om du gör samma sak om och om igen. Man skulle kunna argumentera att det inte är samma sak man gör om och om igen på grund av att miljöbytet, men miljöbytet ger inte tillräckligt för att kompensera spelets trasiga gameplay.

Soldiers of the Universe

2

Grafik

3/10

Ljud

1/10

Spelbarhet

3/10

Hållbarhet

1/10

Plus

  • Spelbart

Minus

  • Ljud
  • Story
  • Cutscenes
  • Animations