Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 4
  • Utvecklare: Tango Gameworks
  • Utgivare: Bethesda Softworks
  • Genre: Skräck
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: PlayStation 4 | Windows | Xbox One
  • Släpps: 2017-10-13

 

Enda sedan barnsben har jag alltid varit rädd för mörkret. Det där fluffiga monstret som bara väntar i skuggan på att jag ska strypa elektriciteten till lampan i taket för att sedan attackera mig. Lite så är känslan av mitt djärva försök att ta mig igenom The Evil Within 2, en konstant oro och panikkänsla oavsett var jag befinner mig i spelet för aldrig går vi säkra. Men jag gjorde det till slut och är så sjukt nöjd över att jag klarade av det, fortsätt läsa så förstår ni varför.

Sebastian Castellanos står inför en psykologiskt jobbig resa och det är vi som måste hjälpa honom igenom den

Vid det här laget har ni märkt att många skräckspel hamnar hos mig på grund av min totala rädsla för dem. The Evil Within 2 är ett spel som lever på att spelaren ständigt utsätts för det oberäkneliga, leker lite med den psykologiska skräcken och känslan av att ständigt befinna sig i ett underläge. När jag var färdig med spelet kände jag ett enda stort lugn i hela kroppen. Vilken resa! Återigen är det den blytunga kavajen av Sebastian Castellanos som vi klär på oss. I föregångaren fick samme polisman lösa ett massmord som skett på ett mentalsjukhus som ledde honom rätt in i en “annan värld”. Stackaren har nog inte hunnit återhämta sig såhär tre år senare då hans dotter även dog i en husbrand och som i sin tur tydligen var iscensatt av företaget MOBIUS. Varför kan jag inte avslöja här men det ni får veta är att Sebastian Castellanos står inför en psykologiskt jobbig resa och det är vi som måste hjälpa honom igenom den.

Det första jag märker är att jag måste vara fullt fokuserad för att hänga med i berättelsens progression och att alla ljud som spelas ut i högtalarna eller hörlurarna kanske inte riktigt är sanna, plötsligt lurar även mina öron mig. Det som jag tycker att Tango Gameworks, utvecklarna av spelet, gör fantastiskt bra med den här uppföljaren är att det finns en röd tråd i spelets atmosfär. Oavsett vart jag rör mig, vart jag tittar så inbillar jag mig ibland att det kommer dyka upp ett monster, fiende eller bara en annan människa vilket det sällan gör förutom när jag minst anar det. Det finns ett ställe (ingen spoiler) där du springer igenom ett slakteri och vips är det en vägg framför dig. Hur du en vänder och vrider på dig så är det väggar precis överallt och klaustrofobin kommer rusandes rätt emot dig, tills den ena väggen helt plötsligt öppnar sig och ett monster uppenbarar sig, BAAM, rätt i ansiktet.

Oavsett vart jag rör mig, vart jag tittar så inbillar jag mig ibland att det kommer dyka upp ett monster

Visserligen tycker inte jag att röstskådespelarna gör sitt absolut bästa jobb när de försöker bränna av känslomässiga meningar lite nu och då, däremot förmedlar de en känsla av att vi faktiskt kommer närmare en eventuell lösning. Allt det här jobbar i symbios med varandra för att faktiskt bidra till att The Evil Within 2 känns som ett riktigt bra skräckspel, ett sådant där skräckspel som jag faktiskt tänker vägra att spela ensam hädanefter. Dialogerna förstör dock ibland då det hela ger mig känslan av att det är en låg-budget film som jag sitter och interaktivt tittar på.

Senast jag kände mig väldigt underlägsen i ett skräckspel var i Resident Evil 7, fienderna var ruskigt snabba och oberäkneliga vilket gjorde att jag hela tiden befann mig i underläge. I The Evil Within 2 är den här känslan än mer överhängande då varje konfrontation med ett monster, boss eller fiende lämnar mig vinnande eller med känslan av att jag precis klarat av det med endast ett skott kvar i pistolen eller superlite hälsa kvar. Hela tiden leds jag runt i det halvöppna universumet där Sebastian befinner sig och hittar dom där extra skotten eller den där salvan som återställer några procent hälsa. Förutom att vi har möjligheten att röra oss lite friare ibland så känns det fortfarande som att majoriteten av spelet för oss in i rätt riktning och att vissa delar är gjorda på ett sådant sätt att jag som spelare inte ska kunna springa ifrån fienden eller liknande. Det känns lite som “Catch-up-motorn” som används i Need for Speed-serien där jag kan vara hur grym som helst på att manövrera bilen och ändå ligger motståndarna hack i häl på mig, precis så känns Evil Within ibland med dess fiender.

Stackaren har nog inte hunnit återhämta sig såhär tre år senare då hans dotter dog i en husbrand

Något inom mig älskar skräckspel men mitt förstånd säger att jag ska hålla mig så långt ifrån den genren som möjligt då jag väldigt lätt blir skrämd och påverkad av spelen eller filmerna. The Evil Within 2 är psykologiskt jobbigt och gör att jag har svårt att fokusera på grund av dess oberäknelighet. Berättelsen levereras på ett bra sätt, dock med något tråkiga dialoger, och med bra röstskådespelare. Den ständiga känslan av underläge är även den något som bidrar till att spelet ändå blir lite underhållande och svårt där varje situation med fientligheter måste avvägas emot vilka verktyg jag har att arbeta med. The Evil Within 2 är helt klart ett spel som jag aldrig mer kommer spela på grund av min rädsla för skräckgenren, trots att det är så fantastiskt bra stundtals. 

The Evil Within 2

The Evil Within 2
8

Grafik

8/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Skräcken är påtaglig
  • Stundtals svårt på ett bra sätt

Minus

  • Låg omspelbarhet
  • "Catch-up"-mekanik på fiender och bossar