Spelinformation

  • Testad plattform:  Playstation 4
  • Utvecklare: YummyYummyTummy
  • Utgivare: YummyYummyTummy
  • Genre:  Rollspel
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Playstation 4 | Playstation Vita
  • Släpps: 2017-07-25

 

Kungariket har tillfallit dig efter att den tidigare konungen gått ur tiden. Rikets viktigaste uppgift nu är att bevara en magisk bok som efterlämnats vars innehåll kan inbringa liv i olika vapen där Princess Cecille är spelets huvudperson. Likt en storm kastas vi rätt in i handlingen av Fallen Legion: Sins of an Empire Tänk er att ni köper en ny bok, låt säga en deckare och öppnar boken någonstans mitt i och påbörjar läsningen därifrån till slutet. Ungefär lika omfattande är berättelsen och dess progression i Fallen Legion: Sins of an Empire. Det är kaotiskt och otroligt svårt att bilda sig en uppfattning om vad spelet faktiskt handlar om eller vad det är som har hänt som lett fram till att jag nu börjar resan med Cecille och tre tappra krigare.

Spelet hade vuxit markant i mina och andras ögon om det hade funnits en gedigen story 

Zulfiqar, Longinus och Apollon är de tre karaktärerna som blivit teleporterade till fältet för att skydda prinsessan på hennes resa för att stoppa den onda kraften och återställa kungariket ifrån ett nedgånget sådant till ett rikt och härligt herravälde ännu en gång. Till sin hjälp och som guide genom spelet följer den omtalade boken, Grimoire, med som spottar ur sig dåliga one-liners var och varannan minut men som är oerhört användbar i fighter då Grimoire kan både återställa hälsa till mina “Exemplars” eller dela ut massiv skada på fienderna som i mindre grupper försöker stoppa Cecille.

Exemplars kallas de karaktärerna som vi kan använda oss av, och det låses upp fler genom spelets gång, för att mer eller mindre skapa någon typ av taktik inför de olika uppdragen vi beger oss ut på. Spelet är uppdelat i kortare banor där mina karaktärer rör sig automatiskt ifrån vänster till höger samtidigt som de pratar för att sedan stöta på en fiendegrupp. Fighterna är det mest välpolerade i hela spelet och även till stor del väldigt underhållande. Mina tre “Exemplars” styrs med hjälp av tre olika knappar. Trycker jag på X så kommer min pilbågsskytt att skjuta en pil, medan triangel styr min riddare och så vidare, och med hjälp av en bra tajmning kan dessa kombineras och på så sätt kanske besegra fienderna innan striden ens börjat. Samtidigt behöver dessa karaktärer flyttas upp och ned på det tre-parallella marknätet som de kan förflytta sig inom. Här krävs det en hel del strategi och koll på vilken fiende som kommer attackera vilken av mina gubbar för att kanske hinna flytta min riddare till samma marknät och skydda med skölden. De ytterst få möjligheterna jag som spelare erbjuds är att skräddarsy vilka typer av magier eller attacker mina Exemplars kan använda sig av. Det går att både köpa och hitta olika mineraler som används för att uppgradera och låsa upp nya typer av magier. Detta i sin tur leder till att jag kan kombinera mina attacker och magi på fler sätt och nyttja fiendernas svagheter till min absoluta fördel.

De ytterst få möjligheterna jag som spelare erbjuds är att skräddarsy vilka typer av magier eller attacker mina Exemplars kan använda sig av.

Visst finns det bra saker med Fallen Legion: Sins of an Empire och det jag tycker är absolut bäst med det här spelet är just stridssystemet och sättet som de olika karaktärerna kan kombinera sina attacker och hur mycket strategiskt tänkande och planerande som gäller inför nivåerna mitt i spelet. Jag tror även spelet hade vuxit markant i mina och andras ögon om det hade funnits en gedigen story som berättas i början än att jag vid olika tillfällen ställs inför ultimatum där jag kan välja att arrangera ett möte eller avvisa en grupp rebeller utan att ha den minsta aningen om vad de olika alternativen kan leda till då det inte finns någon direkt bakgrundsfakta. Vad jag har märkt så leder de olika valen till att olika banor låses upp före andra, that’s it.

Efter att ha spelat någon enstaka timme var inte beslutet svårt alls att starta om alltihopa och spela på den svårare svårighetsgraden som till synes ser oerhört brutal ut, One Life Mode. Om du förlorar och att hela din grupp dräps får du börja om ifrån spelets absoluta början, och min tanke var att börja om då jag upplevde att spelet blev på tok för enkelt efter ett tag, trots att det krävdes en viss taktik eller strategi för att klara vissa uppdrag. Utan att dö tog jag mig igenom spelet och låste då upp “The True Final Stage”, där jag ställs emot den sista bossen på riktigt. Det går inte att gå in mer ingående på detta då det blir en stor spoiler men helt plötsligt blev spelet en bättre upplevelse när jag ständigt hade känslan av att en förlust skulle vara förödande och att jag då skulle få börja om från början.

Fighterna är det mest välpolerade i hela spelet och även till stor del väldigt underhållande

Att min upplevelse med Fallen Legion: Sins of an Empire inte blev riktigt som jag hade tänkt mig beror nog främst på att inledningen och presentationen känns hafsig och snabbt ihop-pusslat. Däremot är fightingsystemet och musiken helt gudomligt bra utformat men där saknas istället ett djup. Musiken är trall-vänlig men ingenting som sätter sig likt öppningstemat i Morrowind eller Halo men det är absolut ingenting som görs dåligt. Utvecklarna med det finurliga namnet YummyYummyTummy borde ha lagt ned flera timmar kring utvecklingen av idén bakom Fallen Legion och hur det skulle presenteras för den nya publiken bortom deras tidigare utbildnings-spel. Nu faller det istället väldigt platt och jag känner mig lika engagerad i spelet som dess berättelse känns för mig. Det är absolut inget dåligt spel då fightingsystemet väger upp väldigt mycket och håller mig underhållen samt att jag med hjälp av de olika banorna närmar mig slutet, ett slut med en tvist som gör att jag vill spela igenom spelet ytterligare en gång.

 

Fallen Legion: Sins of the Empire

Fallen Legion: Sins of the Empire
6

Grafik

6/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Underhållande Fighting
  • Mysigt gränssnitt

Minus

  • Kaotisk berättelse och progression
  • Svårt att hänga med i allt som (borde ha) hänt
  • Saknar djup