Spelinformation

  • Testad plattform:  Playstation 4
  • Utvecklare: 5 Bits Games
  • Utgivare: Namco Bandai Entertainment
  • Genre: Action | Indie
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Playstation 4 | Windows
  • Släpptes: 2017-07-14

 

Vad får man om man kombinerar Tron, Portal, speedruns och min trasiga handkontroll? Man får något som man skulle kunna tolka som att det vore Deadcore. Det är inget som känns som ett hopplock av andra spel, men igenkänningsfaktorn puttrar sådär härligt under ytan och gör att man automatiskt drar paralleller till andra populärmedia. Deadcore går ut på att ta sig från punkt A till punkt B på kortast möjliga tid. Bland annat. Det finns alternativa vägar att gå, enbart upplåsta genom att hitta en dold artefakt. Denna artefakt, en av flera, kan endast hittas genom att utforska banan du är på. Lite motsägelsefullt, inte sant? Du ska klara banan så fort som möjligt men du måste samtidigt utforska varenda liten vrå.

Det är en nästintill genial idé som Deadcore viftar med framför mitt sammanbitna anlete. Du har egentligen inget val än att spela om banorna och detta av två anledningar: hitta alla artefakter för att få 100% completion på banan och för att kunna utnyttja den alternativa vägen du har låst upp för att smiska upp alla de andra spelarna med din rekordtid. Det här är ett välbehövligt element i spelet då det endast rockar fem olika banor att skutta runt på. 

Vad var det där med Tron då? Jo, det är där grafiken kommer ifrån. Med en tillsynes tom värld enbart populerad av svävande plattformar i utomjordiskt material, kantat av tuffa blåa linjer, känns världen datoriserad – ungefär som i filmen Tron. Iklädd en förhoppningsvis väldigt tajt overall med lika tuffa blåa detaljer röjer man runt på dessa plattformar i hopp om att inte trilla mot sin död. För dö kommer du att göra. Många gånger. 

Du nämnde Portal, får man träffa GLaDOS? Nej, sådan tur har vi inte. Däremot så känns och för sig spelet på ett sätt som gör att man direkt tänker på Portal. Min (ännu) inte spelintresserade sambo trodde till och med att jag spelade Portal – det säger ändå ganska mycket. Plattformarna som agerar checkpoints påminner om ommålade golvknappar, fallskadan är obefintlig som i Portal och man har en fräck pickadoll som interagerar med omvärlden. Men här skapar vi inga portaler med vårt vapen, istället kan vi stänga av och sätta på utvalda delar av kartan. Det kan vara studsmojänger, fiender som puttas (fastän man inte får puttas), fläktar som blåser av en från plattformar eller dörrar som ska öppnas. Allt detta ska oftast ske i farten, så siktet bör vara skarpt.

Speedruns, det säger väl ändå sig självt? Ja, det gör det. För det är ett speedrun-spel. Men det tar ett steg längre, i min mening, när “kravet” att spela om banorna för att samla alla artefakter och låsa upp nya saker blir en motivation i sig självt. Att spelet samtidigt är infernaliskt svårt på vissa ställen gör bara segersötman ännu ljuvare. Men med mitt väl-/ökända ragequittande har det lett till ett flertal nyuppfunna svordomar och det är även här som spelet får sin referens till min trasiga handkontroll.

Allt eftersom som du pinar dig igenom de virvlande höjderna som utgör banorna samlar du på dig nya krafter/teknologier. Susa genom luften med din Dash, ge långfingret åt gravitationen med ditt gravitationsändrande vapen eller dubbelhoppa dig iväg till friheten, alla medel är tillåtna (och nödvändiga) för att ta dig igenom farorna som lurar runt dig i alla riktningar. Din största motståndare kommer att vara du själv och din förmåga att hitta timing. Efter att du har respawnat din femtielfte gång på samma ställe blir spelet nästan lite som en dans, en takt som du nynnar i huvudet och gör spelet nästan melodiöst. Men helvete om den där sången avbryts av att du dör! Återigen får handkontrollen stryk. Att den aldrig lär sig.

Spelet är från början släppt på PC redan för tre år sedan. Valet att släppa det på nytt till PS4 är något som förbryllar mig då spelet är nästintill beroende av precisionen som man får med sin datormus. De löser det dock genom att inte vara så petiga med var man skjuter någonstans, man har en felmarginal på några centimeter runt sitt mål. Det gör att man känner sig lite extra duktig när man träffar sina mål på ett snyggt sätt, men jag har fortfarande svårt att föreställa mig anledningen till varför de trodde att spelet skulle föra sig bättre med en handkontroll.

Deadcore är ett spel som kommer att skaffa sig en liten men lojal fanbase. Med sina 69kr på Playstation Store utgör den heller inget hot mot din plånbok och är lätt att plocka upp för nybörjare men blir snabbt ett beroende för alla hardcore gamers. Jag själv är en stolt casual gamer och finner inte motivationen till att skaffa 100% i allt, inte heller i att bli bäst i världen. Jag nöjer mig med att göra lite coola manövrar i min ensamhet och tänka “det här skulle X ha sett, då hade jag fått en highfive”. Jag ser spelets potential och jag har haft roligt med det, men det är inget spel som tänjer på några gränser varken grafiskt, musikmässigt eller spelmässigt sett. Det står dock ut och det får spelet några extra poäng för, men inte mer än så. 

DeadCore

DeadCore
6

Grafik

6/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Välbekanta och sköna kontroller
  • Motiverande replay

Minus

  • Bara fem banor
  • Gör sig bättre på PC