Spelinformation

  • Testad plattform:  Xbox One
  • Utvecklare: Arkane Studios
  • Utgivare: Bethesda Softworks
  • Genre:  Action-Adventure | Stealth
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Playstation 4 | Windows | Xbox One
  • Släpps: 2016-11-11

 

”Men, Rollo, varför har du inte släppt din recension tidigare?” Det har ju ändå varit en stund sedan Dishonored 2 släpptes! Jag vet, jag vet. Det har sin anledning och här följer den: det är så fruktansvärt svårt att vilja fortsätta spela Dishonored 2. Missförstå mig inte, det här är ingen recension där jag sänker spelet till botten och sedan slänger ner en spade; på väldigt många sätt är Dishonored 2 ett väldigt bra spel. Men det är något inom mig som rynkar på näsan när jag gluttar på fodralet till mitt spel. Är det grafiken? Banlayouten? Har de tonat ner på övervåldet? Nja. Låt mig försöka förklara.

Spelets föregångare, det första Dishonored, spelade jag ihop med en gammal vän. Vi satt i en alldeles för liten etta på 20kvm i varsin nedsutten fåtölj och spelade igenom den linjära introduktionen till Corvo och hans universum. Vi svettades av de taktiska valen och tillvägagångssätten (förmodligen också av våra värmealstrande, chipstuttiga, pojkkroppar) när vi närmade oss varje nytt scenario. Jag minns inte mycket av spelet i sig, storyn var helt ok i sin helhet tror jag, men alla de olika valen som presenterade sig med varje nytt försök fick en att vilja testa nya sätt att komma förbi de övernitiska vakterna med potatisnäsa. Den känslan finns inte där för mig i Dishonoreds senaste titel.

Emily specialiserar sig i smyga-hugga-tekniken

Världen är vacker, i sin dystopiska charm, och hela spelets UI med tillhörande menyer är en av de snyggaste jag någonsin har sett. Själva introt och startmenyn gav mig höga förhoppningar om spelet – något som kanske eller kanske inte färgar mina följande upplevelser. Men nog om det. Spelet är snyggt helt enkelt. Handlingen störtar rakt in i en statskupp av din påstådda moster Delilah och spelaren får valet att spela med gamle goa Corvo eller hans dotter, kejsarinnan Emily. Med Corvo medföljer fler handgripliga attacker varav Emily specialiserar sig i smyga-hugga-tekniken. Brawler vs. stealth så att säga. Mitt val i kaoset blev Emily – något jag tror att jag ångrar.

Med Emily som vald protagonist blir jag tillfångatagen och inspärrad. Mitt första uppdrag blir att fly. Med lårmuskler av titan krypsmyger jag mig igenom varenda centimeter av huset som en gång var mitt hem, men nu mitt fängelse. Jag dödar ett gäng vakter fläckfritt, gömmer kropparna, smygar smärtsamt sakta fram några meter och upprepar processen. Och igen. OCH igen. Så vad gör man? Jo, man tröttnar på att smyga. Emilys lår lär bestå av 80% av hennes kroppsmassa vid det här laget. Jag har hennes välmående i åtanke när jag för första gången ställer mig upp på över en timme. Mitt rollspelande sinne inbillar sig att hon drar en suck av lättnad. En suck som verkar kalla på varenda vakt i området för nu har de sett mig och svärmar mig likt en skock förolämpade tolvåringar i vilket pang-pangspel som helst. Jag åker på fett med rådäng och även IRL drar jag en suck – men inte av lättnad.

Ofta måste du klara något form av pussel för att komma åt en rune

Spelet förblir ett frustrationsmoment där jag konstant tröttnar på att träna lårmuskler och vill komma någon vart vilket resulterar i att jag ställer mig upp och springer precis överallt dit jag vill. Detta resulterar naturligtvis i att jag blir upptäckt och processen upprepar sig själv. Är jag dålig? Ja, förmodligen. Men till skillnad från det första spelet så är Dishonored 2 betydligt mer öppet och fiender finns runt varje hörn. Spelet uppmuntrar även betydligt mer till att utforska din miljö. Främst för att hitta så kallade bonecharms och runes. Dessa ger dig nya magiska förmågor och perks. Du kan själv kombinera dina bonecharms för mer effekt, något som gör att det är värt att plocka upp varenda liten benbit du hittar. Runes är dock det väsentliga om du väljer att spela med magi (mer om det senare). Ofta måste du klara något form av pussel för att komma åt en rune, något som ibland kan kännas frustrerande och du känner dig som en idiot när du väl inser hur lätt lösningen var. Jag räknar den delen i spelet som plus-minus noll på betyget: det är en bra detalj men jag vill HA MIN RUNE NU!

Så nu är jag i den delen av spelet där jag ninjar mig över tak och genom fönster. Jag sticker den vassa delen av mitt vapen i alla jag möter och gatorna färgas röda. Men det går inte att bete sig hur som helst. Du är alltid övervakad av Outsider, en övernaturlig person(?) som först presenterar sig i en dröm. Han vill hjälpa dig att återta din tron och erbjuder dig ett Mark. Med detta Mark ges du magiska krafter som du kan låsa upp med hjälp av runes. Men det är samtidigt helt frivilligt att ta emot ditt Mark, vilket ger alla vansinniga hardcore gamers där ute en ytterligare svårare utmaning. Dishonored 2 ger spelaren lager på lager av val: spela din karaktär hur du vill, utforska det du vill, döda (eller inte döda) vem du vill … men till ett pris. Om du lämnar ett spår av lik bakom dig kommer din omgivning att reagera på detta och världen blir mindre trevlig att bo i. Ohyra, i form av bloodflies, bygger bon inuti de döda kropparna och attackerar alla som går nära. Detta resulterar i fler kroppar, fler bloodflies och så vidare.

Du är alltid övervakad av Outsider

Din första och mest använda magiska förmåga är helt klart din teleporteringsförmåga: två mörka fantomarmar som drar Emily framåt eller Corvos mer traditionella dash, båda tar dig både horisontalt och vertikalt framåt i världen. Med denna förmåga tar du dig lätt in i olika hus eller undviker att slänga nävar med sura vaktisar. Spelet har även tonvis med loot att fippla ner i dina bottenlösa fickor och genererar lite stålar som du kan spendera i olika svarta marknader. Det blir nästan ett beroende, liksom i många RPG, att söka igenom varenda skrymsle och vrå – detta adderar tiden det tar att komma någon vart, men det är roligt nästan hela tiden.

Om ni tyckte att AI:n i Dishonored inte var helt dumma i huvudet så är AI:n i Dishonored 2 rena genier. Oavsett om du är i ljus eller mörker så kommer vakterna att se dig, allt handlar om du är i deras synfält eller inte. Vakterna har också periferiseende som en kronhjort då de kan se saker som inte en vanlig människa skulle kunna ha gjort. De kan även se saker onormalt lång bort. Detta gör det farligt att ens kika runt ett hörn (vilket för övrigt är en väldigt finputsad funktion i spelet!). Är du sedd så ger de heller inte upp i första taget. De är inte lika jobbiga som AI:n i Metal Gear Solid V, men om du har spelat MGSV så kan du känna igen frustrationen av att de aldrig ger upp.

Jag sticker den vassa delen av mitt vapen i alla jag möter

Mitt största problem med Dishonored 2 är att trots att jag älskar stealth-spel och att spelet är främst inriktat på just stealth så bestraffas jag hela tiden för att jag väljer att smyga. Efter varje avklarad bana ges man en sammanfattning och ett betyg över hur man har klarat sig. Hur många gånger du blev sedd, hur många du dödade eller om du var helt osynlig. Det gör helt klart funktionen att snabbspara (sjukt bra funktion) inför varje ny konfrontation ett lockande sätt att få ett perfekt resultat på. Men det är ju fusk! Inte sant? Så det går inte. Jag måste alltså spela helt perfekt för att ens få en klapp på axeln – och så hardcore är jag inte.

Det går inte heller att spela om en bana, något som är konstigt i och med det ovanstående systemet. Det finns inte heller någon New Game+ för alla som vill ha en utmaning, vilket är konstigt med tanke på att spelet har ett omspelningsvärde då man kan spela som en helt annan karaktär och välja helt andra tillvägagångssätt för att klara av banorna. Väljer man att spela igenom spelet endast en playthrough så bör man ändå vara nöjd. Banorna är väldesignade, med Clockwork Mansion som kronjuvel, och det finns en utmaning i att dina val påverkar spelet. Röstskådespelet lämnar utrymme till att förbättras men det som håller Dishonored 2 ovanför ytan är grafiken.

Dishonored 2

6.5

Grafik

80/10

    Ljud

    50/10

      Spelbarhet

      60/10

        Hållbarhet

        70/10

          Plus

          • - Bra leveldesign
          • - Snygg grafik
          • - Grymt UI
          • - Schyssta lårmuskler

          Minus

          • - Bestraffande poängsystem
          • - Oförlåtande AI
          • - Tvingar till icke stealth i ett stealth-spel