Spelinformation

  • Testad plattform: Playstation 4
  • Utvecklare: genDESIGN | SIE Japan Studio
  • Utgivare: Sony Interactive Entertainment
  • Genre: Action-Adventure
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Playstation 4
  • Släpps: 2016-12-09

 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge lyder ett gammalt ordspråk som skulle kunna gå att anamma på denna titel. The Last Guardian är som ett vin som verkar bli bättre med åren, det var i alla fall den känslan jag möttes av efter varje utannonsering och glimt som visades upp för allmänheten ifrån spelet.

Den här gången tar vi oss an rollen som en liten pojke som på något mystiskt vis blivit bortförd och inslängd i en gigantisk grotta näst intill Trico

SIE Japan Studios är utvecklarna som ligger bakom detta som i mina ögon nästan kan klassas som ett mästerverk. Med spel som Ape Escape, Ico och Shadow of the Colossus i bagaget så har inte bara mina utan större delen av spelcommunityt väntat med iver att få lägga vantarna på The Last Guardian. Jag kan tänka mig att det inte är en lätt uppgift att försöka göra något bättre än Shadow of the Colossus, fast det är bara min egna åsikt. Mycket av estetiken och sättet att föra berättandet framåt. Den här gången tar vi oss an rollen som en liten pojke som på något mystiskt vis blivit bortförd och inslängd i en gigantisk grotta näst intill Trico, en katt-fågel som även blivit tillfångatagen. När vi får ta vid märker pojken att han fått en hel del lysande tatueringar och skrämd av det stora odjuret som ligger tätt intill. I bakgrunden hörs en äldre man berätta saker som händer eller tipsa om vad som ska ske, denna äldre man är den lilla pojken fast i vuxen ålder.

I The Last Guardian finns det egentligen inga riktlinjer eller checkpoints som talar om för dig vart du ska ta vägen här näst, utan det är helt upp till dig att försöka lista ut nästa etapp. Tips går att få ifrån berättarrösten som hintar om exempelvis du behöver leta rätt på en träbit, mat till Trico eller liknande. Hela charmen i det här äventyrsspelet kommer ifrån att det känns som att du själv är den som måste lösa alla pussel helt själv, trots att det på ett subtilt sätt bara går att göra på ett visst sätt. Upplägget påminner lite ifrån Dark Souls-serien, allt lämnas helt åt spelaren.

I de mörkare delarna är det nästan läskigare att gå tillsammans med Trico än utan

En av spelets absolut svagaste länkar är kattfågeln Trico. Djuret är nämligen din kompanjon genom spelets gång och du måste vid vissa tillfällen förlita dig på att Trico gör som du säger. Till din hjälp kan du använda kroppsspråket, visa att du vill hoppa vid en speciell kant eller liknande, eller använda rösten och ropa på Trico för att locka dit djuret. Att jag säger att det här är spelets svagaste länk beror på att Trico helst gör lite som han själv vill. Jag minns ett ställe så väl när man ska korsa en bro för att ta sig till nästa område där pojken förlitar sig helt på Trico, som i sin tur promenerar åt ett annat håll och ignorerar en helt. Efter någon minut uppfattar djuret hur ignorant det är och börjar helt plötsligt lyssna på mig när jag hysteriskt står och skriker rösten av mig.

Det episka äventyret känns gediget, väl genomarbetat och strukturerat. Hinder som uppenbarar sig framför mig som spelare känns aldrig omöjliga att klura ut, men det krävs en del tid till att lösa några av dem. Inte för att avslöja för mycket, men genom spelets gång får vi använda oss av flera olika tillhyggen så som en solreflekterande sköld där jag markerar en plats som min kompanjon skjuter laserstrålar med svanen mot, jag menar… kom igen! Det känns ofta som att varje nytt område har en egen historia och ibland kan jag spekulera kring vad som skett på platsen eller varför det ser ut just som det gör och glömmer bort mitt egentliga uppdrag, ta reda på vad som hänt med pojken.

Vart du en rör dig bevakas du av din trogne men skräckinjagande kompanjon

Det är svårt att sätta ord på vad det är med The Last Guardian som gör att jag fängslas. Jag gissar på att det är en kombination av hur ensam det känns att jag är när jag försöker lösa gåtorna, få Trico på min sida eller besegra fienderna som dyker upp ibland. Eller är det kanske miljöombytet som ständigt sker där jag får uppleva djupa grottor, episka ruiner av stora slott eller balanserande av små avsatser in i berget samtidigt som vyn över en dal eller berg är fantastisk. Kontrollen är något knackig men absolut ingenting som sätter käppar i hjulen för min framfart längst landet.

The Last Guardian

8

Grafik

80/10

    Ljud

    70/10

      Spelbarhet

      90/10

        Hållbarhet

        80/10

          Plus

          • - Mysig atmosfär
          • - Kluriga pussel
          • - En Charmig berättelse

          Minus

          • - Ojämn kontroll
          • - Trico lyder inte alltid