Phantaruk öppnar med ett klassiskt skräckintro. Du vaknar plötsligt upp i ett rum och vet inte var du är eller vad som har hänt, men överallt omkring dig finns mer eller mindre subtila ledtrådar till att något fasansfullt inträffat. Snart smyger du genom mörka, sönderslagna korridorer i rymdskeppet Purity-02 med hjärtat i halsgropen och öronen på spänn efter fotsteg i mörkret. Det får verkligen fart på fantasins förmåga att måla de hemskaste av bilder och det blir inte direkt bättre av blodet som är utsmetat längs väggen, den trasiga luckan som hänger från taket och släpspåren strödda med köttiga bitar.

En röst från en raspande högtalare förmedlar ett upprepande förinspelat meddelande som lyder: ”Please avoid contact with the infected subjects”. Du vet inte då hur de ser ut, men som vid många andra tillfällen i det här spelet lämnas en hel del åt din fantasi – som antagligen skapar värre saker än något spel kan göra. Det outtalade är fyllt med fasansfulla möjligheter och du får själv, med hjälp av ledtrådar inne i spelet, lista ut vad som pågår. Mycket information om speltekniska saker kommer också från föremål som är en naturlig del av miljön och det gör det ännu lättare att leva sig in i skräckscenariot.

phantaruktext1

Det får verkligen fart på fantasins förmåga att måla de hemskaste av bilder…

Bland annat förklaras en av spelets avgörande features på det viset. En whiteboard levererar kallt informationen som ditt liv hänger på; du har blivit infekterad med en parasit som sprider toxin i din kropp. Blir halterna för höga kommer ditt hjärta skena iväg snabbare och snabbare tills du dör. När halterna börjar bli för höga blir det också svårt att se och höra – förödande i en miljö där blinkande ljus och rymdskeppets gnisslande och brummande redan maskerar de monster som vill dig riktigt illa. Motgiftet till detta toxin är ganska sällsynt och du måste verkligen hushålla med det. Det driver upp tempot, du kan inte söla omkring hur mycket som helst och du får precis lagom mycket motivation för att inte kunna spela för säkert. Du måste ta risker då och då.

Ficklampan du blir utrustad med behöver fyllas på med batteri med jämna mellanrum, men i en värld där ljus gör dig till en självmarkerande vandrande Happy Meal för alla monster i närheten känns mörkret relativt tryggt och säkert. Jag chansar hellre lite med tiden än tänder den där lampan. För de som spelat Amnesia: The Dark Descent eller Outlast så känns spelformen igen. Du har inte en chans mot de monster som jagar dig. Din enda strategi är att undvika dem. Det här är mer stealth än action och det spär än mer på känslan av utsatthet och stressen av att behöva hitta andra lösningar än simpelt våld.

phantaruktext2

Istället för HP kollar du puls och toxin level.

Rymdskeppet, Purity-02, var företaget H+ Corporations främsta forskningsstation tills någonting gick fel. Level designen är smart utformad och du stöter hela tiden på hinder som tvingar dig att ta omvägar genom att krypa under bråte eller kräla genom blodstänkta ventilationstrummor. Det här gör det fantastiskt svårt att orientera sig och ger intrycket av ett enormt stort skepp. Tyvärr är du som sagt inte helt ensam kvar ombord och det är jättesvårt att hålla reda på i vilken riktning det var du såg den där muterade klonen. Ibland dyker de upp där du minst anar det!

Grafiken i Phantaruk flyter riktigt bra. Jag upplevde inga buggar och den har lyckats fånga den där speciella känslan av skräck i sci-fi-miljö. Där finns både detaljrikedom och variation i miljöer. Tillsammans med den ständigt närvarande ljudbilden av det i mångt och mycket automatiserade skeppet och den snyggt gjorda ljussättningen blir atmosfären i spelet otrolig. Det är lätt att leva sig in överlevarens ångestfyllda tillvaro.

phantaruktext3

När halterna börjar bli för höga blir det också svårt att se och höra.

För den som börjar snoka runt finns där en välskriven och gripande story, men spelaren måste själv hitta delarna i den. Du får den i brottstycken, skärvor kvarlämnade av andra vars blod det antagligen är som pryder väggarna. För mig blir de här små pauserna med tillbakablickar i form av lappar, loggar och ljudmeddelanden snabbt ett beroende. Det är medryckande, mänskligt och ångestladdat. Jag tycker det ger mer djup åt det här spelet än andra i samma genre.

Det enda som retade mig lite var att spelets AI gör att monstren beter sig lite knepigt då och då. Ibland tokrusar de mot dig utan uppenbar anledning och ibland krockar du nästan med dem utan att de verkar reagera alls. Spelet är dessutom inte jättelångt, men det är riktigt prisvärt eftersom det levererar en riktigt bra skräckupplevelse. Om du letar efter den där pulshöjande känslan av skräck och nervkittlande ångesten av stealthspel så finns båda verkligen i Phantaruk.

Phantaruk

Phantaruk
8

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Bra sci-fi-känsla
  • Snygg grafik
  • Bra story

Minus

  • Ganska kort spel
  • Småbuggar i AI:n