År 2008 släppte DICE Mirror’s Edge, ett spel som blåste både journalister och spelare av stolen med sin estetik. DICE gick verkligen utanför sin bekväma zon ifrån Battlefield-serien och skapade ett väldigt annorlunda koncept som gick hem hos precis alla. Trots att spelet var relativt kort hänfördes ändå publiken något brutalt och väntan på en uppföljare skulle vara svår att hantera, sen gick det åtta år.

mirrorsedgegameplayone

En härlig återförening med både City of Glass som spelet utspelar sig i, och vår kära huvudperson Faith

I Mirror’s Edge Catalyst stiftar vi återigen bekantskap med Faith Connor, en “runner” som inte låter sig styras av Conglomerate som är ett nätverk av företag där världens 13 största företag som alla arbetar under spelets antagonist, Gabriel Kruger. Faith är skyldig karaktären Dogen ett hemligt dokument då han mer eller mindre räddar oss ifrån fängelset vi hamnat i efter att ha blivit tillfångatagen av K-Sec (Kruger Security) under jakten efter ett vaccin. Mirror’s Edge Catalyst är en härlig återförening med både City of Glass som spelet utspelar sig i, och vår kära huvudperson Faith, men det är något som inte riktigt gör att spelet glänser som sin föregångare.

Staden är den samma om något mindre begränsad än tidigare, för nu har vi tillgång till en stor och detaljerad karta. Via kartan kan vi se vart nästa uppdrag finns eller hur vi tar oss till närmsta uppdragsgivare av olika hemliga dokument som går att finna i staden. Precis som tidigare så är det inget fel med flödet i spelet, Faith känns lika parkourig som tidigare men staden skulle kunna få sig en större renovering. Det få karaktärer som springer omkring på hustaken tillsammans med mig är datorstyrda och helt nollställda vad gäller den sociala kompetensen. Är det någon jag kan samtala med så är det uppdragsgivare och inget annat. Hur häftigt hade det inte varit om DICE låtit oss springa tillsammans med våra vänner och utforska City of Glass tillsammans?

mirrorsedgegameplaythree

Staden är den samma om något mindre begränsad än tidigare, för nu har vi tillgång till en stor och detaljerad karta

Men det är egentligen inte där skon klämmer. Som ni vet vid det här laget är Mirror’s Edge-serien helt bortkopplad ifrån allt som har med vapen att göra. Du har inga fräsiga gevär, slagträn eller liknande utan får förlita dig helt på att Faith klarar av att springa på väggen eller kasta sig ut ifrån ett hustak och landa på ett annat. K-sec, vakterna däremot har tillgång till en full arsenal av både skjutvapen. I Catalyst ligger det lite mer fokus på att försöka ta ut motståndarna i farten genom att exempelvis springa på en vägg och hopp-sparka ut en vakt ifrån en byggnadsställning eller glida under nämnda vakt och sparka mellan benen, men ibland är det här ett moment som mer eller mindre blir ett irriterande hinder. Spelet har ett flöde som bryts av vid dessa tillfällen och det känns mer som ett tråkigt inslag än något givande, framför allt när man måste stanna upp och strategiskt behöva utmanövrera sin vakt. Inte nog med det känns hela fighting-systemet något ogenomtänkt och inte riktigt polerat då jag vid flera tillfällen tagit emot slag som inte ens varit i närheten av mig, exempelvis när jag springer på en vägg och den jagande vakten fastnar bak vid kanten och slår rätt ut i luften, varpå jag ramlar 300 meter ned mot marken.

Men alla de bra saker som fick mig som spelare att anamma rollen som parkour-proffs finns fortfarande kvar och det känns helt magiskt när de olika kontroll-tryckningarna leder mig över ett mastigt hinder utan några som helst problem. Det är mycket att hålla koll på när det gäller att styra Faith, knappar som ska hållas in och släppas vid rätt tillfälle för att inte bryta benen vid ett hopp mellan två olika höjder, eller kombinationen av knapptryck för att springa på en vägg, vända sig 180 grader och glida mellan ett stängsel. När detta väl fungerar finns det ingenting som kan stoppa mig eller Faith i får framfärd mot nästa uppdrag. Då man gått ifrån det tidigare enkelriktade spelsättet, ta dig ifrån punkt A till punkt B, till att nu låta oss utforska staden något mer med sidouppdrag eller letandet efter hemliga dokument känns det inte lika enformigt att faktiskt springa på taken, men det blir väldigt snart oerhört repetitivt. Antingen springer vi precis som tidigare ifrån punkt A till punkt B med ett dokument, eller ifrån vår uppdragsgivare och hämtar ett objekt i ett vaktat hus som då innehåller en del fighter, eller tävlar mot andra spelare med hjälp av Time Trials och Leaderboards. Mer än så har inte Mirror’s Edge Catalyst att erbjuda tyvärr, och det är riktigt tråkigt.

mirrorsedgegameplaytwo

Det är mycket att hålla koll på när det gäller att styra Faith men när det flyter på leder det dig ofta till hemliga platser

Musiken är dock fortfarande lika klockren som tidigare och känns väldigt passande i den något enfärgade miljön vi befinner oss i. Det är visserligen ingen Lisa Miskovsky som förhöjde större delar av föregångarens soundtrack, men det är fortfarande riktigt bra. Musiken har ett konstant flöde och är svårt att faktiskt avgöra när ett nytt spår går på, eller så är det så att man inte tänker på det för att övergångarna är så mjuka och fina. Faith inger hopp i mänskligheten i landet Cascadia, men trots att vi näst intill flyter fram mellan de kritvita hustaken, röd-markerade vägvisare och den oerhörda stora mängd hemliga dokument som något tappat i City of Glass gör att det fortfarande inte känns riktigt modernt. Ett multiplayer-läge, mer finslipade fighter och en större variation av uppdrag hade hjälpt och räckt långt, men nu faller spelet istället väldigt platt på marken och har svårt att ta sig upp högre än sin föregångare. Det är absolut inget dåligt spel, men det tar ett par timmar att ta sig igenom då man snabbt blir uttråkad av enformigheten och de repetitiva inslagen.

Mirror's Edge Catalyst

Mirror's Edge Catalyst
9

Grafik

10/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Stadens atmosfär
  • Faiths rörelsemönster
  • Stor möjlighet att utforska

Minus

  • Svår kontroll
  • Enformiga uppdrag