Med två DLCs avslutas nu The Witcher och en fantastisk saga får sitt bitterljuva slut. I Hearts of Stone och Blood and Wine får vi samma fantastiska historieberättande som grundspelet vant oss vid, men i något mer koncentrerat format. Jag vänder visserligen på varenda sten, men jag fick ut ungefär 25 speltimmar på den första expansionen och långt fler ur den andra. Kanske dröjde jag lite extra vid den sista för att jag visste att det skulle bli mitt farväl till The Witcher.

I Hearts of Stone får vi en klassisk saga blandat med spökhistoria och en ingående studie i mänskligt beteende. Vi upplever bröllop, hemsökta hus och sveps med i en hjärtknipande berättelse med övernaturliga undertoner där inget går att ta för givet.

HoS1

Du vet den där obehagliga känslan av att vara iakttagen?

Det är tänkt att du ska nå hit mot slutet av spelet, runt level 30 ungefär. Saker är inte bara anpassade för den leveln utan det är en del lite klurigare strider där det är tydligt att spelaren förväntas ha en del erfarenhet från spelet redan. Du är visserligen kvar på plätten av världen du redan känner till, men det introduceras lite nya och nygamla karaktärer. Nostalgiskt för de som varit med förut och en frisk fläkt i ett landskap där vi spenderat otaliga timmar redan.

Miljöerna är som vanligt fantastiskt vackra, men där finns ständigt en plågat spöklik ton som genomsyrar tillvaron. Vissa miljöer får hjärnan att slå metafysiska volter och en del är rentav skrämmande. När du är gäst på ett bröllop som är taget ur vilket sitcom som helst, när du engagerar dig i romantik, glädje och vilda planer på ett bankrån så finns en jagande känsla alltid där. Du vet den där obehagliga känslan av att vara iakttagen? Den. Hela tiden.

Expansionen känns som en brutal lek med spelarens förväntningar och förutfattade meningar. Du är fast i en katt-och-råtta-lek där du börjar ifrågasätta det mesta, men hur du än vrider och vänder på det kommer överraskningarna på löpande band. Vid en tidpunkt i spelet visslar en karaktär melodin från bossfighterna och jag sitter där på spänn, redo – nu händer det! Men scenen utspelar sig och karaktären går därifrån med melodin ringande och jag lämnas där, både lättad och frustrerad, med hjärtat i halsgropen.

HoS2

Gaunter O’Dimm, merchant of mirrors, man of glass, kommer ge dig mer än du någonsin kunnat hoppas på i den här DLC:n.

Det finns så otroligt mycket att berätta om Hearts of Stone, men det är svårt att säga något utan att förstöra upplevelsen för de som ännu inte spelat. Men jag kan lova att Gaunter O’Dimm, merchant of mirrors, man of glass, kommer ge dig mer än du någonsin kunnat hoppas på i den här DLC:n.

I Blood and Wine får vi en helt ny region; The Duchy of Toussaint. Hertigdömet Toussaint är ett sagoland fyllt med pompa och ståt. Ljust och obefläckat av kriget som svept över länderna i norr. Här finns riddare och monster, hjältar med namn som tagna ur medeltida sagor och kläder av en spektakulär sort som vi tidigare bara sett på Dandelion.

BoW1

Hertigdömet Toussaint är ett sagoland fyllt med pompa och ståt.

Efter att ha kallats till Toussaint av hertiginnan själv kastas vi in i en strid vid en väderkvarn som får mig att tänka på Don Quijote och vi får redan här en hälsosam dos av lyxen och skönheten i Beauclair – till och med monstren har tjusiga kläder prydda med plymer. Men det är smolk i den gyllene bägaren. Anledningen att vi är där är en serie mord. En efter en har stolta riddare blivit brutalt mördade och det verkar vara monster inblandade. Det här är en mordgåta som bara en Witcher kan lösa.

Med Blood and Wine kommer många nya features. Det första jag märker är såklart att CD Projekt Red har lyssnat på fansen och fixat till mycket i interfacet. Radial-menyn där du väljer signs och bomber är lättare att hantera; ditt inventory är nämligen uppdelat i fler sektioner som är mer överskådliga och världskartan har blivit enklare att navigera. Det finns även nya mutationer att låsa upp och nya sätt att hantera mutagens som gör att du inte längre behöver ha tusen stycken med dig i väskan.

BoW2

…till och med monstren har tjusiga kläder prydda med plymer.

Min tidigare vansinniga hoarding i spelet betalar sig nu för det introduceras grandmaster witcher gear – snuskigt bra rustningar och vapen som har set bonusar, men de är riktigt dyra att tillverka. Nu kan du också tillverka färger att applicera på din rustning – har du alltid önskat dig en knallgul rustning så har du chansen nu! En annan sak som äter mycket pengar är huset du kan få tillgång till. Här kan du göra olika uppgraderingar. Till exempel kan du dekorera om huset eller köpa ställ för rustningar och svärd så du kan visa upp allt snyggt du hittat. En ny gwent-lek med Skellige som tema introduceras också. Den är inte direkt en favorit för mig, men den tillför en del roliga speltekniska saker till kortspelet.

Expansionerna är kanske inte särskilt nyskapande, de tänker inte särskilt mycket utanför ramarna, men CD Project Red levererar exakt vad spelarna vill ha. Det är såhär ett spel ska se ut. Otroligt rik storyline, fantastisk voice acting, side quests som faktiskt har mening och mål, en värld som känns levande och framför allt en protagonist som inte är perfekt. Serien The Witcher är slut, men den slutar med flaggan i topp. Expansionerna är ett otroligt värdigt slut på resan vi haft – ett sista vackert och fantastiskt underhållande äventyr innan jag med gråten i halsen bjuder allas vår Geralt of Rivia ett bitterljuvt sista farväl.

The Witcher 3: Hearts of Stone & Blood and Wine

The Witcher 3: Hearts of Stone & Blood and Wine
10

Grafik

10/10

Ljud

10/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

10/10

Plus

  • Nytt intressant content
  • Genomtänkt story
  • Många extra speltimmar
  • Snygg spelupplevelse

Minus

  • Småjobbiga kontroller på PC