Genom kikarsiktet på mitt prickskyttegevär ser jag de två soldaterna stå och samtala i en korsning längre ned för gatan. Den ena sträcker rastlöst på sig och rundar sin kamrat för att gå och titta på något. Deras ansikten döljs bakom svarta visir. När de står i linje med varandra låter jag domen falla. En 7,62mm kula, två huvuden. Rekylen flyttar siktet, men i dess nederkant ser jag hur deras huvuden sprids till en fin rödrosa dimma och deras kroppar faller till marken som var sin påse med soppa.

Dags att flytta på sig, snart kommer resten av deras stridsgrupp runt hörnet.

I den alternativa världsbilden i Homefront: The Revolution har USA under många år köpt in stora mängder elektronik från företaget Apex Corporation i Nordkorea. Det började med mobiltelefoner och surfplattor men gick sedan också över till vapen och militära system. Allt kom med ett fördelaktigt pris. Såklart.

Efter många år av upphandlingar och importer från Nordkorea börjar USA:s ekonomi att vackla. Arbetslösheten skjuter i höjden och de statliga ekonomiska medlen till att betala av skulderna till Apex Corporation och Nordkorea försvinner helt.

homefronttrtxtscrnone

Som väntat har Nordkoreas herravälde visat sig vara brutalt

Istället för att använda sig av påtryckningar av modellen sanktioner och internationella skuldsaneringsavtal beslutar sig Nordkorea för att invadera USA(!?). Alla produkter som Nordkorea någonsin levererat från allt till villan i förorten till Vita Huset visar sig ha en teknisk bakdörr och med en knapptryckning förlamar den onda diktaturen i princip all elektronik och viktiga militära styrsystem i hela USA. Kort därefter sätts stora mängder soldater från Nordkoreanska Folkarmén in och ockupationen blir snabbt ett faktum.

Spelet utspelar sig år 2029, vilket skall vara fyra år efter invasionen. Som väntat har Nordkoreas herravälde visat sig vara brutalt och uppvisar långtgående brister inom förståelse och brukande av både internationell krigsrätt och mänskliga rättigheter.

I staden Philadelphia på USA:s östkust sprider sig dock ett uppror mot ockupationsmakten lett av motståndsmannen Jack Parish. Spelet börjar när du kastas in i handlingen som en hemvändande motståndskämpe vid namn Ethan Brady.

homefronttrtxtscrntwo

De olika områdena i spelet bjuder på en variation

Överlag tycker jag spelets grafik är bra. Miljöskiftningarna och belysningen i spelet skapar en variation som fungerar för mig i allt från hemgjorda tunnlar under marken till regnvåta öde gator i månskensupplysta sönderbombade industrikvarter. De olika områdena i spelet bjuder på en variation som förnöjer och inte tröttar ut.

En del andra spelare verkar ha diverse grafikbuggar bland annat en där fiender eller NPCs försvinner spårlöst (de finns kvar men syns inte) men det är ingenting som jag har råkat ut för. Spelet flyter på bra och laddningstiderna är helt okej från en hederlig mekanisk hårddisk. Karaktärsanimeringen är lite styltig ibland, men vägs upp av att stridsutrustningen på ens motståndskamrater är mycket detaljrik och bjuder på en del igenkännande leenden om man har intressen i taktiskt utrustning.

AI:n på fiendesoldater, men framför allt den på de egna följarna man kan rekrytera får mig att önska att jag har hellre tagit med mig en hög med vapenlösa värnpliktssoldater som precis får ut sina uniformer. Inte nog med att de gör en hel del dumma val rent taktiskt, de håller heller aldrig snattran. Om du försöker gömma dig och lyssna när en av fiendens grupper kommer gående förbi utanför byggnaden så är det inte ovanligt att dina NPCs sitter och muttrar motståndsslogans och dödshot mot Nordkorea eller i värsta fall håller långa utläggningar om hur, var och när något hänt i spelvärlden. Käften där borta, jag observerar, övriga skydd! Hur svårt kan det vara?

homefronttrtxtscrnthree

Du kan inte nedkämpa alla fiender som kommer utan måste tänka ut reträttvägar

Runt om i vissa områden har motståndsrörelsen byggt överfallspunkter som fungerar bra att utnyttja om du lurar in fienden på rätt gator. Det kan röra sig om allt från dolda fällor som kastar iväg fiendesoldater till tunnor med drivmedel förvarade flera våningar ovanför mark som du kan släppa ned på fiendens trupp eller fordon, med efterföljande eldinfernon och brinnande människor som följd. Någonstans sitter det antagligen en krigsobservatör med en kopia av Genèvekonventionen i knät och gråter, men det är riktigt tillfredsställande när man framgångsrikt lyckas använda sig av de förberedda bakhållen.

Känslan av urbaniserad guerillakrigsföring är påtaglig. Du kan inte nedkämpa alla fiender som kommer utan måste tänka ut reträttvägar och alternativa stridsställningar. Ett problem som jag upplevde några gånger är när fiendesoldater står utanför ”area of operation” och skjuter in på dig. Detta omöjliggör att, när eldstriden är över, kunna gå genom nedkämpade mål efter värdesaker.

En annan sak som ibland har drabbat mig är att jag inte kan klättra ut genom fönster från vilka jag har klättrat in för bara en liten stund sedan tidigare. Karaktären studsar bara mellan fönsterkarmarna och det tar ett par försök innan spelet fattar att du får plats i hålet. Frustrerande! Systemet för att modifiera dina olika vapen är lättfattat och fungerar mycket smidigt. Det är lätt att byta mellan olika konfigurationer på dina puffror. Vad gäller crafting-systemet och kartan så påminner båda två mycket om Mad Max-spelet. Det är lättfattat och överskådligt.

homefronttrtxtscrnfour

Voiceactingen är platt och bitvis rent av tråkig

Kontrollerna är helt okej även om det känns och märks att spelet är portat från konsol. På minussidan finns en del saker som har med ljudet att göra. Till att börja med tycker jag att voiceactingen är platt och bitvis rent av tråkig. Det är inget riktigt liv i karaktärerna. Den andra saken med ljudet är att soundtracket (som påminner en del om musiken från Deus Ex: Human Revolution) får tydliga avbrott när en slinga ska loopas. Det gör att musiken ibland känns knackig och lagd som en grytlock över allt ambient ljud.

Jag kan personligen tycka att det finns relativt få vapen att välja mellan, trots att spelet är såpass stort. Man klarar sig bra på de val man har (pistol, SMG, automatkarbin, skarpskyttevapen, granatkastare o.s.v) men lite fler val hade inte gjort ont. Vapnens ljud och hur de hanteras med rekyl i spelet tycker jag är mycket välgjort. Sista saken som verkligen irriterar mig är motorcyklarna. Runt om i spelet finns det motorcyklar som man kan använda sig av för att snabbt flytta sig mellan punkt A och B. Problemet är att jag upplever de som helt hopplösa att styra. De går väldigt fort i förhållande till resten av spelvärlden och till dags datum har samtliga mina försök att undkomma på någon av dessa dödsmaskiner resulterat i att jag sitter som ett frimärke i någon fasad.

Homefront: The Revolution är kul i början men blir snabbt repetitivt. Även de områden där du måste smälta in i miljön och smyga dig fram blir snabbt långtråkiga och bjuder på föga tankemässig utmaning. Hit and run. Hit and run. Sabotera lite där. Träffa någon där.

homefronttrtxtscrnfive

De gör en hel del dumma val rent taktiskt

Mitt största problem med Homefront är dock att spelet saknar förmågan att dra in mig i sin story. Det känns platt och plastigt. Jag vill tycka att spelet är bra, men landar någonstans i likgiltighet hela tiden. Homefront är helt enkelt inte ett spel som lämnar några varaktiga intryck. Spelets introfilm kulminerar i en scen där några motståndsmän ligger i bakhåll för en patrull med militärer och en röst säger ”You are the revolution!”. Jag kan inte göra annat än att hålla med. För om något måste vara revolutionerande, och det står mellan mig och spelet, så måste det vara jag. För spelet är det tyvärr inte.

Homefront: the Revolution

Homefront: the Revolution
6

Grafik

7/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

4/10

Plus

  • Vapenmodsystemet
  • Känslan av guerillakrig

Minus

  • Repititivt
  • Voiceactingen