”Jag ska bara kolla en grej här borta lite snabbt”, säger jag runt klockan tio på kvällen och när jag nästa gång tittar på klockan är den strax efter midnatt och jag har utkämpat fältslag över halva världen. Med sin snygga grafik, taktiskt pysslande på flera plan och episka strider mellan stora arméer förlorar jag mig lätt i mantrat ”Jag ska bara…”. Total War: Warhammer levererar ett mångfacetterat taktiskt spel som frångår seriens annars välkända historiska korrekthet och låter oss leka med riktiga fantasyarméer.

Även om jag inte spelar jättemycket av den här typen av spel finns det en stark igenkänningsfaktor i ganska stereotypa fantasygrupperingar. Innan spelet ens startat finns mycket information tillgänglig om varje grupp, men jag skippar en del läsning eftersom jag kan gissa mig till vad de är bra på. Samtidigt som välkända stereotyper gör det lättare att komma in i spelet (som har en rätt brant inlärningskurva) gör det tyvärr också det hela lite förutsägbart. I recensionsvarianten av spelet får vi tillgång till fyra olika spelbara grupper.

wh1

Militärt liknar människornas uppsättning trupper mest det klassiska upplägget i Total War-serien.

Empire – den klassiska människogrupperingen som är okej på det mesta, men inte direkt mästerlig på någonting. De är bra på diplomati och det ger en del intressanta val på den arenan. Du kan till exempel på ett mer fredligt sätt ta över dina grannars kungadömen och låta dem bli en del av din stat. Militärt liknar människornas uppsättning trupper mest det klassiska upplägget i Total War-serien. Du har tillgång till alla typer av trupper och det gör det lättare att anpassa taktiken efter vilken motståndare du möter.

Vampire Counts är de odödas gruppering och de spelas ganska annorlunda. De har inte tillgång till några trupper med avståndsvapen, men har istället spelets starkaste flygande trupper. Det här är en kul nyhet i Total War-serien och användandet av luftrummet ger ännu större djup i planeringen och genomförandet av fältslagen. De odöda är bra på magi, det kanske vi kunde anta eftersom de väcker döda till liv, men det visar sig också genom kraftfulla spells och soldater som i sin spökform rätt enkelt kan slå igenom den starkaste rustning. Vampire Counts är roligt stereotypa i sin skräckfulla framtoning med vandrande skelett, enorma fladdermöss och hasande zombies. Det här skrämmer också invånarna i spelvärlden. Skräcken och korruptionen sprider sig som ett gift där vampyrerna drar fram och bryter ner lokalbefolkningen så att landområden blir lättare att ta över. Eftersom vampyrerna själva är så genomsyrade av korruption blir det en intressant spelteknisk grej att de far riktigt illa av att gå på mark som inte är påverkad av deras korruption.

wh2

Att möta en Greenskinarmé är att möta en vägg av djuriskt raseri

De horder av gröna orcs och goblins som väller fram över slagfältet faller under samlingsnamnet Greenskins. På slagfältet manifesterar de styrka genom stora antal trupper som är rätt billiga att skaffa och du förväntar dig alltid att offra ganska många i strid. Att möta en Greenskinarmé är att möta en vägg av djuriskt raseri och det är alltid en aning ångestladdat att se deras kavalleri i form av orcher på gigantiska vargar sladda runt på flanken för att sätta tänderna i oskyddade armborstskyttar. Greenskins särdrag kallas fightiness. Om du ihållande slåss tillräckligt mycket och vinner de flesta strider går din fightinessmätare upp. När den når en viss nivå dyker en AI-ledd orcarmé upp för att hjälpa dig slåss. Greenskins har rätt dålig koll på både teknologi och ekonomi, men genom att hela tiden slåss och plundra kan de ändå upprätthålla flera stora skräckinjagande arméer på kartan. De kan dessutom gräva sig genom marken för att sedan genom tunnlar dyka upp som gubben i lådan där du minst anar.

Mina favoriter är ändå de stolta, smarta och griniga dvärgarna. Dwarves är, trots att de också kan förflytta sig under jord, raka motsatsen till Greenskins. Dvärgarnas trupper är dyra att köpa och underhålla och du förlitar dig på små men kraftfulla förband. Dvärgarna har inget kavalleri och detta gör dem lite tröga och långsamma under fältslagen, men genom att hålla en stadig linje kan de mala ner stora mängder avancerande orcher innan de ens har kommit i närheten. Dvärgarna har inte heller någon magi och den relativa enkelheten i hur de spelas i fältslag gör dem till ett bra nybörjarval. När du spelar som dvärg måste du också hålla reda på deras grudges. Ingen oförrätt får gå ostraffad. Varje gång någon plundrar dina bosättningar och tillhörande land blir någonstans en dvärgarkivarie riktigt förgrymmad och plitar noggrant ner detaljerna i deras Book of Grudges. Det här blir som små quests att lösa och du får belöningar när du lyckas. Men lämnar du för många olösta kan det orsaka vilda upplopp i det annars fryntliga dvärgsamhället.

wh3

Magin är ett kul tillskott och kan göra att en jämn strid väger över till någons fördel

Under spel är det mycket att hålla reda på. Spelet är baserat på rundor och i varje omgång är det en hel del som kan pysslas med. I stort är spelet uppdelat i två sektioner. En där du flyttar runt arméer, symboliserade av enstaka figurer, på världskartan och sköter industri, ekonomi, byggnation, forskning, diplomati med mera. Den andra delen är när du möter en annan armé och släpps ner på slagfältet för att leda dina trupper till seger.

Jag tycker inte att menysystemet är särskilt intuitivt och i början får jag läsa väldigt mycket i inforutor för att förstå mig på hur saker hänger ihop. Beroende på vilken grundras du har valt har du ett otal olika vägar att gå genom dina tech trees och vilka byggnader du väljer att fokusera på. Du kan välja att kortsiktigt lösa vissa problem eller jobba mer långsiktigt mot ett övergripande mål som ger avkastning några rundor in i framtiden. Lite som att spela schack utan att få se din motståndares pjäser.

wh4

Det är att leda armén i strid som är det riktigt roliga.

Fältslagen är ändå vad spelet handlar om i slutändan. Det andra strategiska pysslet är lite mer en bisyssla, för det är att leda armén i strid som är det riktigt roliga. Alla grupperingarna är fantastiskt olika, men spelet är ändå förvånansvärt välbalanserat. Det finns ett sätt att möta varje taktik och rasernas olika styrkor och svagheter ger en spännande dynamik. Magin är ett kul tillskott och kan göra att en jämn strid väger över till någons fördel, men din segerlycka står och faller inte med magin. Däremot kan smart utnyttjande av hjältar och generaler ge ett otroligt övertag.

Hjältarna kan springa runt helt ensamma på kartan och slåss mot andra hjältar eller utföra specialuppdrag. De kan också bäddas in i en armé och användas som ett eget förband på slagfältet. Generalerna fungerar på ungefär samma sätt på slagfältet och båda rankar upp och får speciella färdigheter. Utrusta dem med magisk rustning och vapen med episkt klingande namn och låt dem göra fullständigt kaos i fiendernas led. Det ger mer karaktär till hela fältslagsupplevelsen att få namngivna hjältar att följa.

wh5

Frestande att zooma in och spana i detalj på krigskaoset.

Det är faktiskt hela tiden ganska frestande att zooma in och spana i detalj på krigskaoset på slagfältet. Grafiken är riktigt snygg och samtidigt som du utzoomat får en bra överblick över truppernas förflyttning kan du inzoomat i detaljnivå få se hur dina tappra krigare slåss. I tidigare Total War-spel har trupperna varit snarlika förutom olika färg på tröjan. Här skiljer sig trupperna åt otroligt mycket och det är spännande att spana på mina små dvärgar där de väller fram för att ge sig på de enorma trollen som är säkert fyra gånger så stora som mina småpluttar.

Innan striden utbryter har du möjligheten att låta spelet automatiskt beräkna utgången av en strid och skippa den helt. Det kan kännas värt ibland då det kan bli lite tjatigt med många småstrider. När oddsen är mot dig och datorns automatik skulle gett dig en hopplös förlust kan du ändå vinna om du spelar själv. Det spelar faktiskt ingen roll om det är tio gånger fler orcher än du har dvärgar – spelar du riktigt bra kan du ändå vinna och en sådan seger är extra ljuv, även om förlusterna kommer svida i flera rundor framöver.

wh6

En DLC som ger en femte spelbar ras – Chaos Warriors.

Ljudbilden smälter ihop fint med det visuella. Det är skön voice acting och snygga filmsekvenser som vid valda tillfällen hjälper till att berätta historien i kampanjen. Trots allt är det ändå grafiken som bär det här spelet mer än någon ljudbild. Allt är snyggt och detaljerat. Känslan den slår an påminner mig om en avancerad variant av Heroes of Might and Magic, ett av mina gamla favoritspel. Spelet flyter bra på maxinställningar och jag har inte lyckats få det att krascha än. Ibland är det lite segt att vänta på alla andras drag i rundorna i kampanjen när jag egentligen vill skynda iväg med min lilla dvärgkung för att bara kolla en grej till.

Det här spelet har definitivt en plats i Total War-serien. Efter tidigare moddar som smugit in fantasy i en annars historisk miljö i Total War-serien känns det här som ett efterlängtat och naturligt tillskott. Jag tror också det kan bjuda in nya spelare till serien genom sitt skamlösa frieri till fantasygenren. Dock är det lite synd att vi redan vid release måste betala för en DLC som ger en femte spelbar ras – Chaos Warriors. De som har förhandsbokat får den på köpet, men det känns ändå som en tråkig vägg som smälls upp i ansiktet på eventuella nya fans som vill upptäcka både Total War och Warhammer.

Total War: Warhammer

Total War: Warhammer
9

Grafik

9/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Mångfacetterad strategi
  • Välgjord kampanj
  • Bra dynamik mellan raser

Minus

  • Riktigt brant inlärningskurva
  • Krångligt interface