Tystnaden är nästan tryckande. Byggnadernas förfall är påtaglig. Bakgrundsljuden förstärker bara avsaknaden av mänskligt liv och rörelse. En spöklik boll av ljus bryter det annars dystra mörkret när den svävar över skärmen – ständigt jagande min muspekare. Vi färdas genom övergivna rum och landskap tillsammans, jag och Abigail. Vi rör knappt upp ett dammkorn när vi passerar genom miljöerna i vår jakt på lösningar till intrikata pussel och framför allt svar på vad som hänt. Var har alla tagit vägen?

Goetia är det första spelet från Square Enix Collective: en plattform där små utvecklare får möjlighet att presentera och genomföra sina storslagna planer. Sushee med Goetia är först ut och levererar starkt i genomförande med ett äventyrsspel som i lugnt tempo berättar en fantastisk historia som utspelar sig i tidigt 1900-tal i Storbritannien.

Goetiatxscrnone

Fåglarna tycks vara de enda levande varelserna som stannat kvar.

Du spelar som spöket av unga Abigail – det är hon som är bollen av ljus på skärmen. Tillsammans med henne har du 5 stora områden med sammanlagt 90 rum att utforska för att pussla ihop berättelsen om vad som egentligen har hänt. Abigail kan, i sin spökform, ta sig genom golv, tak och väggar. Det skapar ett kreativt sätt att låta spelaren ta sig runt och utforska. Detta öppnar också upp för intressanta pussel när du måste besätta ett föremål som en poltergeist för att flytta det någon annanstans. Du svävade upp genom golvet, men statyetten du behöver flytta har inte lyxen att kunna gå den vägen till sitt slutmål och jakten på en lösning är genast igång.

Grafiken är riktigt detaljerad och spelet har formen av ett plattformsspel där de har jobbat med flera separata lager i bakgrunden för att skapa djup. Inne i hus får jag upplevelsen av ett dockhus besatt av spöken och demoner. Små detaljer som att elektriska lampor blinkar när spöket Abigail kommer för nära ger ett kusligt liv åt en annars ganska stilla viktoriansk värld. Det visuella backas upp av bakgrundsljud som förstärker ödsligheten. Så fort någonting avviker från det tysta och stilla reagerar jag med en gång med skräckblandad förtjusning.

Goetiatxscrntwo

Vissa miljöer är mer livfulla än andra, men alla känns ödsligt övergivna.

Pusslen är snällt logiska – förutsatt att du verkligen sätter dig in i storyn. Det är rätt mycket att läsa och läser du allt är pusslen faktiskt ganska enkla. Jag gillar den typen av mysterier där alla lösningarna finns helt öppet, det gäller bara att titta på rätt ställe, komma ihåg och koppla ihop det ena med det andra. Sidan i mitt anteckningsblock fylls snabbt av hastigt nedskrivna möjliga ledtrådar. Spelet är inte helt linjärt. Beroende på vad du gör i vilken ordning finns det mer än ett sätt att lösa många pussel. Tack vare detta kan du spela Goetia igen, gå en annan väg och få en annan upplevelse.

Spökhistorien är smart gjord; många referenser i spelet är hämtade från verkliga livet. Goetia och dess demonsigill är en riktig bok, all lore stämmer. Det finns texter av klassiska författare som Mary Shelley och Yeats, namn på verkliga platser och historiska händelser. Till slut är det inte helt lätt att veta var fakta slutar och fiktion börjar. Det ger precis det där skymningslandet mellan saga och verklighet som gör spökhistorier riktigt levande.

Goetiatxscrnthree

Som taget ur ett spöklikt viktorianskt dockskåp.

Goetia sätter ribban högt för andra spel från Square Enix Collective. Det är genomtänkt, både grafiskt och storymässigt. Små detaljer bygger genomgående en stark känsla och för den som kan tänka sig att läsa en del, gillar lore och klassiska spökhistorier är det här en riktig hit.

Goetia

Goetia
8

Grafik

8/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Vackra miljöer
  • Inget våld
  • Lagom läskigt

Minus

  • Ingen voice acting