”Oj! Wow! Vilken fint spel!” var det första jag tänkte när jag landade i spelets extremt vältecknade miljöer. Fantastiskt rika och detaljerade och det pirrade lite i mig av nostalgi för jag hoppades på något i stil med de klassiska äventyrsspelen jag alltid älskat. Jag såg framför mig en postapokalyptisk McGyver med förkärlek för steampunk som skulle rädda världen. Tyvärr hade jag inte spelat de tidigare spelen i Deponia-serien så ingenting hade kunnat förbereda mig på det kommande magplasket i illa dold sexism på en nivå som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Huvudkaraktären Rufus bor på planeten Deponia som är helt förstörd och han drömmer om att få resa till Elysium – en paradisisk stad som svävar ovanför molnen, högt över den illaluktande soptippsvärld han bor i nu. Den tidigare serien om tre spel slutade med att Rufus faller mot sin oundvikliga död och det är där det här spelet börjar. Men tydligen var allt egentligen en dröm. Han vaknar upp som en yngre version av sig själv, tar sig ur sitt lilla hem och stöter nästan genast ihop med en tidsresenär. Först framstår det som att drömmen kan ha varit en annan verklighet. Eller inte ha hänt än. Eller så har det hänt och allt har spolats tillbaka i någon slags metafysisk bandspelare. Hur som helst så verkar hans tidigare drömvärld gått om intet och med den en flickvän som bokstavligt talat heter ”Goal” som har något slags hjärnimplantat som lät honom deaktivera all hennes ”bitchighet”. Nu är han i vilket fall fast på Deponia igen och där vill han verkligen inte vara.

Deponiadoomsdaytxtscrnone

Flickvännen Goal är det övergripande målet.

Rufus vill såklart återigen försöka ta sig till Elysium. Med något enstaka skämt relaterat till Groundhog Day och sätt att vrida tillbaka klockan så skyndar storyn vidare och det är upplagt för att leka med tid och rum. Men den positiva effekten med att vrida klockan tillbaka uteblir helt och det som händer är att du bara får börja om igen och igen och igen. Gå samma bana, lyssna på samma krassa skämt, utsätta samma personer för kränkningar och plocka upp samma saker. Det tar emot att göra samma sak om och om igen när det inte ens var särskilt roligt första gången.

Trots att miljöerna i spelet är så rikt tecknade finns det förvånansvärt lite att göra. Det är tur att det finns en funktion för highlighting av objekt vilka du kan interagera med, för pusslens lösning handlar inte så mycket om logiskt tänkande. Designen verkar mest gå ut på att klicka runt på allt och prova alla kombinationer för att hitta lösningen. Ibland jobbar du mot vad du tror är lösningen bara för att få veta att det var ett helt irrelevant sidospår. Visst är det kul om det är lite klurigt och att du ibland måste tänka lite utanför de vanliga ramarna, men när det blir ett återkommande tema att du inte ser någon som helst röd tråd förrän du redan lyckats para ihop saker blir det mest tröttsamt. Inte ens McGyver hade kunnat lösa en del av de här kombinationerna av till synes helt orelaterade föremål.

Deponiadoomsdaytxtscrntwo

Det är svårt att springa ifrån ödet även om man kan resa i tiden.

Voice actingen är riktigt bra gjord och det är mycket dialoger och monologer, men tyvärr är innehållet svårsmält. Jag misstänker att Rufus ska framstå som en anti-hjälte, men det där kärvt behjärtansvärda som sådana måste ha saknas helt. Han beter sig som ett svin mot alla hela tiden. Den enda han egentligen verkar tycka om är sig själv och om han råkar rädda någon annan är det allt som oftast bara en bieffekt av att han skaffade något han själv ville ha. Jag önskar lite att han hade dött där i början av spelet så jag inte hade behövt ta mig vidare bortom den punkten.

En del kommentarer i spelet är rent vidriga. Personer med annan hudfärg än kritvit är rätt sällsynta i spelvärlden och en av få som dyker upp är en biroll som håller på att flytta in i ett hus. Kommentaren som huvudkaraktären fäller om denna är: ”Huh… There goes the neighborhood.” I en annan scen straffas en riktig karlakarl genom att bli misshandlad, få sitt mäktiga skägg avrakat och bli påtvingad rosa klänning. För att bli kvinna är tydligen det värsta som kan hända någon. Bara för att göra det hela ännu roligare måste man sedan spendera en ansenlig mängd tid med att förolämpa personen för att den inte är tillräckligt kvinnlig. Detta gör du för att lura av den saker du måste ha för att lösa pussel så det är inte ens valbart att göra det här om du vill komma vidare i storyn.

Deponiadoomsdaytxtscrnthree

Racingen känns något underväldigande.

Ibland kastas det som avbrott i äventyrandet in lite olika småspel. I ett spel ska du köra bil. Men det enda du gör är att klicka upprepade gången på en överdimensionerad svamp. En referens till Mario Kart, vilket var gulligt, men det tillförde inte direkt någonting att titta på ett go-kart dragrace och klicka lite på en svamp. Som med pusseldesignen i övrigt upplever jag att det här också är skapat mest för skaparens egen skull, inte för oss spelare.

På det hela taget är det här en besvikelse. Det är otroligt synd på ett spel med så fantastisk grafik och såpass bra voice acting att det ska förstöras av den halvkassa designen av pussel och den extremt tråkiga tonen i spelet. Jag vill inte ens kalla det humor, för det är väldigt sällan något faktiskt är roligt och mycket är rent ut sagt sexistiskt, transfobiskt eller rasistiskt. Jag lämnar Deponia Doomsday med en viss avsmak och det är ett spel jag inte kommer återvända till.

Deponia Doomsday

Deponia Doomsday
6

Grafik

10/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

2/10

Hållbarhet

2/10

Plus

  • Vacker grafik
  • Fantastisk voice acting

Minus

  • Omogen och otrevlig ton
  • Väldigt ologiska pussel