Hur ser egentligen en recension ut på ett spel som jag läst så otroligt mycket om tidigare, hört vänner och press världen över hylla spelet, och som jag själv mer eller mindre har svårt att ta till mig? Divinity Original Sin – Enhanced Eidition är ett sådant spel som jag hoppades skulle svepa fötterna från jorden och dra mig in i ett äventyr jag sent skulle glömma, men det finns så många delar i spelet som jag personligen har svårt för, men samtidigt förstår jag varför alla skriker högt över dess briljans.

Rollspel ska enligt mig alltid erbjuda mängder med skräddarsydda möjligheter vid exempelvis karaktärsskapandet. Vi får här möjligheten att flytta några enstaka reglage utan någon som helst möjlighet att zooma in och se detaljerna. På tal om detaljer så känns det även som att utvecklarna Larian Studios valt att skuffa undan just det då det känns som ett föråldrat gränssnitt och skulle mycket väl kunna vara ett spel som släpptes förra generationen. Divinity Original Sin är däremot inte ett dåligt spel sett till den allmänna presentationen, bara det att jag har stött på så otroligt mycket problem vilket har sänkt hela helhetsbetyget i mina ögon, och det här är något som jag återkommer till.

divinityenhancedgameplaytwo

Välja karaktär, klass och utseende men inte mycket mer

Spelet i sig handlar om hur du som världens hjälte ska leta rätt på “The Source” och återta dess krafter ifrån “Sourcerers”. På din väg dit ska du självklart prata med massor av folk, spendera timtals till att utforska landet och att dräpa horder av fientliga zombies, orcs eller andra fantasi-figurer. Rollspel som är stora och fria är charmiga på sitt sätt, sen har vi spelen som tillhör genren CRPG (Computer Role Playing Game) som oftast är mer begränsade och mysiga och som inte ställer allt för höga krav på att du ska minnas hur många meter åt väst eller öst du ska gå för att hitta till närmsta by. Här får vi allt uppmålat på en fin liten karta, där allt presenteras och låter oss staka ut en väg dit vi vill gå.

Sen börjar helvetet för mig och min kompanjon. Jag har alltid en förmåga att starta nya spel på svåraste svårighetsgraden, det har blivit mer som ett tvångsbeteende på senare tid. Framför allt när det kommer till just rollspel eller äventyrsspel, jag vill åt den svåraste utmaningen direkt. I Divinity: Original Sin påminner den svåraste svårighetsgraden om exempelvis Hardcore-läget i Diablo 3, dör du så dör du, din gubbe kommer inte magiskt ställa sig upp och skratta fienden i ansiktet. Fine, jag fick varningen precis innan och dog illa kvickt i första grottan. Jag startar ett nytt spel på näst svåraste, dör du så återuppstår gubben oändligt många gånger. Spelat i sisådär 2 timmar och väljer sen att spara mitt spel. När det var dags att starta spelet igen och jag valde alternativet “Continue”, trodde jag ju automatiskt att den skulle välja att fortsätta spela där jag senast sparade och avslutade, men istället hoppar den in på mitt senast osparade spel, där när jag dog på svåraste svårighetsgraden varpå spelet Auto-sparar vid laddningen, och min andra sparfil skrivs över. Vad jag gjorde därefter får ni själva lista ut…

divinityenhancedgameplayone

Alla fighter är turn-based, så det gäller att taktiskt välja sina magier och attacker

Fyra gånger börjar jag om. Från början. Utan någon som helst möjlighet att hoppa över varken dialoger eller spelets egna “cutscenes”, som mer eller mindre är dialoger med inspelade röster till karaktärerna, med spelets egna grafik (tänk er typ Baldurs Gate fast med ljudspår). Jag dränker er i referenser till andra spel och det är kanske inte så konstigt för flera gånger tänds den tanken att “Åh, synd att dom inte hade gjort som i Diablo 3 här” eller liknande. Spelet är otroligt segt, men berättarstilen är tämligen häftig och grafiken gör, trots sin föråldrade stil, sitt jobb för spelet.

Vid det här laget förstår jag mig inte på hur alla verkligen hyllar ihjäl spelet, och inte heller är det någon som vill lyssna på all den misär jag möter. Men musiken är bra, den är mysig och bjuder in till spontana adrenalinkickar från och till. Men spelet är segt och av den gamla skolan vilket jag verkligen inte är van vid. Det segaste rollspelet jag spelat innan Divinity Original Sins måste vara Sacred 2, och där var det ändå lite action. Men det tar lång tid att springa omkring, det är väldigt långa laddningstider vid öppningen av menyer, gå in i grottor och hus eller till och med vid fighterna. Fighterna är turbaserade där spelaren har ett visst antal poäng att använda sig av och när dessa är slut så avslutas din tur och motståndaren får göra sitt. Inget jätterevolutionerande gällande spelmekaniken, utan återigen inspirerad av den gamla skolan.

divinityenhancedgameplaythree

Det går att crafta prylar, men det är inte mer upphetsande än att det finns

Jag nämnde tidigare den gamla skolans rollspel, och med det syftar jag på hur man spelade förr i tiden: med penna och papper. Det här känns väldigt mycket som ett penna/papper-rollspel och skulle säkerligen vara ett grymt sådant, men som en konsol-adaption känns det för slött, oengagerande och föråldrat för att släppas på denna generations spelkonsoler. Andra spel i genren RPG slår detta med hästlängder enligt mig, men det är bara min personliga åsikt.

Om det är det stora feta snedsteget jag tog vid första starten av spelet som gör att jag inte direkt fastnar i Divinity Original Sin, eller om det är just dess gamla men trots allt charmiga estetik vet jag inte riktigt. Spelet har en hel del bra sidor också, däribland sättet att berätta en historia, och sättet den presenteras på. Man måste ha med det i åtanke att spelet delvis blivit sponsrat ifrån Kickstarter, och att meningen med spelet är att det ska vara av den gamla skolan. Men för att jag skulle fastna ännu mer i spelet bör man försöka göra det lite mer modernt, lite mer actionfyllt och dragit ned på både laddningstider och segheten i allmänhet. Ge oss något nytt och inte bara presentera en mysig och häftig berättelse i ett gammalt skal.

En andra åsikt:

Divinity Original Sin: Enchanced Edition är ett taktiskt rpg som känns mycket som de gamla Pc titlar jag tittade på som yngre när mina vänner spelade. Jag kommer inte riktigt in i det trots 6 timmar spenderade med spelet. Jag skulle inte kalla det dåligt men det är inte riktigt en titel som jag fastnar för. Det känns segt på nåt sätt, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är. Divinity Original Sin är ett spel som jag tror många kan uppskatta och sätta sig in, men det är inget spel som tar upp min tid tyvärr 7/10 – studio23

Divinity Original Sin - Enhanced Edition

Divinity Original Sin - Enhanced Edition
7

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

5/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Mysig estetik
  • Bra berättelse och röstskådespelare

Minus

  • Gammalt gränssnitt
  • Oengagerande
  • Knepiga buggar