Tales-serien har alltid varit en ganska lättsmält JRPG med inte allt för invecklade historier.
Upplägget brukar vara det samma; en berättelse om en anspråkslös yngling som får i uppgift att rädda världen. Ynglingen i denna Tales del heter Soray, en föräldralös pojke som växt upp tillsammans med Seraphim, en närmast mytisk ras av människoliknande varelser som levt sida vid sida med människor sedan urminnes tider men som är osynliga för nästan alla människor. Soray kan se dem för att han har växt upp tillsammans med dem. Sorey och hans bästa vän Mikleo, en Seraphim, fördriver sin tid med deras favoritsyssla: att utforska ruiner. En dag stöter de på en ung kvinna i en ruin och efter en rad händelser framkommer det att Sorey är ”The Sheppard”, utvald att rädda världen från en ondskefull kraft kallad Malevolence.

Det som skiljer ToZ från övriga titlar i serien är en mycket öppnare värld. Man är fri att utforska kartan lite som man själv vill utan att slussas genom korridorliknande kartbitar mot nästa mål. Men lika öppen som kartan är, lika linjära är alla dungeons. Det blir snabbt tråkigt att bara gå igenom alla väldigt linjära dungeons och det enda som håller mig kvar är den väldigt välskrivna musiken.

Talesofzestiriatxtscrnone

Ynglingen i denna Tales del heter Soray

Ett annat tillägg är Normins, en liten varelse som påminner mycket om Moogles från Final Fantasy. Dessa finns undangömda lite här och var på kartan och hittar man en kan man binda dom till sitt gear och få speciella förmågor. Det finns också Lords of The Land som, efter att man har låst upp dem, ger dig förmågan att teleportera sig mellan sparpunkter och om man besegrar fiender i deras områden kan man låsa upp andra förmågor som att t.ex. fylla på områdets alla skattkistor med jämna mellanrum.

Man kan även ändra spelets svårighetsgrad när man vill och har man högre svårighetsgrad får man mer XP och bättre drops. Medan man utforskar kartan stöter man på ganska många monoliter som man kan läsa för att få tips och de fungerar lite som små tutorials och efter man läst en belönas man med en AP, d.v.s en ”Action Point”. AP använder man för att utrusta sig med olika attacker och förmågor, ju mer AP desto flera olika kan man ha samtidigt.

Talesofzestiriatxtscrntwo

Medan man utforskar kartan stöter man på ganska många monoliter som man kan läsa för att få tips

Själva utrustningssystemet är alldeles för invecklat och tar lång tid att sätta sig in i. Man ska ha rustningar och vapen av samma typ för att fylla i ett rutnät och på det sättet få olika typer av statboosts och det är inte alltid de bästa vapnen som man kan ha utrustade. Man kan även kombinera gear av samma typ med varandra för att skapa en uppgraderad version av det vapnet eller rustningen. Under spelets gång träffar man några Seraphims som följer med på äventyret. Med dessa kan man under strider länka sig för att få tillgång till kraftfulla attacker baserade på den Seraphimens element.

Mellansekvenserna varierar mellan datoranimerade klipp och animetecknade klipp. Något som jag tycker är lite synd då de animetecknade är riktigt snygga och de datoranimerade känns tråkiga i jämförelse. Det är även ganska tydligt att det är en portning från PlayStation 3, även om karaktärerna är snyggt omgjorda så är det väldigt tydligt på de lite mer diffusa bakgrunderna.

Talesofzestiriatxtscrnthree

Det bästa i spelet är helt klart musiken

ToZ stödjer multiplayer, men bara lokalt vilket är väldigt synd då jag tror att lokal multiplayer säljer färre exemplar: det krävs här endast en kopia av spelet men en onlinefunktion kräver minst två stycken kopior. Man köper det för att spela med sina kompisar istället för att vänta tills någon klarat det och sedan lånar spelet av polaren. Det bästa i spelet är helt klart musiken, och det är den som håller mig kvar när jag börjar tröttna på de linjära dungeons som måste klaras. Storyn i sig är inte direkt dålig, men den är inte heller särskilt engagerande.

En Andra åsikt:

Tales of-serien, en serie som växt på mig och som jag till en början inte tyckte om alls. När Zestiria släpptes hade jag höga förväntningar, några av dessa infriades men några gjorde det inte. Tales of Zestiria är ett bra spel men det håller inte lika toppklass som de tidigare titlarna Xillia del ett och två gjorde. Med det sagt är det absolut inte ett dåligt spel, karaktärerna känns väldigt välskrivna och Edna är även min favoritkaraktär. Tyvärr är det dock inte såpass spännande eller engagerande story att jag måste snabbt tillbaka till Soray och de andra för att se vad som händer härnäst, men som med många rpg’s glömmer jag lätt tiden när jag väl spelar det! 7/10 – Studio23.

Tales of Zestiria

7

Grafik

70/10

    Ljud

    80/10

      Spelbarhet

      60/10

        Hållbarhet

        70/10

          Plus

          • - Mysig spelvärld
          • - Bra stridssystem
          • - Fantastiskt soundtrack och röstskådespelare
          • - Karaktären Edna

          Minus

          • - Inte så engagerande story
          • - Linjära Dungeons