Text och bilder: Jonathan Rieder Lundkvist

Jag går långsamt framåt, en automatkarbin av typen H&K G36C i mina händer. Fabriksgolvet är fyllt av skräp och bråte, det är viktigt att veta vart jag sätter fötterna. Ansvaret för att kontrollera så att den här delen av byggnaden är säker ligger på mig – bakom mig finns ett team som bevakar den gisslan vi precis har befriat men det kan finnas fler Terrorister lurandes i rummen. Rummet framför oss ligger öde och är helt mörkt. Jag höjer armen och knyter näven i en handsignal för att beordra gruppen att stanna. På några sekunddelar har jag bedömt läget och ger order. ”Ficklampa, fram.”

Personen bakom mig – Magnus Sanford från Ubisoft – tvekar inte. Han tänder ficklampan på sitt lånade vapen och går långsamt förbi mig. Rummet framför visar sig vara ett kök. Långsamt går vi igenom rummet och hans ficklampa avsöker varje del av rummet, väl medveten om att en terrorist kan gömma sig där och bara vänta på att vi ska föra gisslan igenom rummet. Rummet är klart, ljus strömmar in i korridoren framför oss. Två personer kommer gåendes i rummet bortom korridoren. ”Kontakt!”

Inbjudan kom i ett mail en dag och innehöll fasansfullt få detaljer. Det var faktiskt inte speciellt likt Ubisoft att vara hemlighetsfulla i de kontakter jag hittills haft med dem – men allt de ville säga var datum och att eventet utgick ifrån Stockholm och skulle erbjuda samma sorts spänning som en match i Rainbow Six: Siege. Detaljer kom några veckor senare och bekräftade mina föraningar – föraningar som krävde sina förberedelser.

Eventet som skulle uppta större delen av Onsdagen den 30:e September skulle innebära en bussresa och lagom i tid för att stiga ombord på fordonet anlände jag vid T-Centralen för att tillsammans med youtubepersonligheter, artister och speljournalister åka mot Uppsala där dagens första aktivitet skulle ske. På bussen gjordes flertalet nya bekantskaper bland de som inte valde att sova ikapp den tidiga timman. Den aningen stora väskan jag hade slängt in i bussens bagageutrymme hade lockat en hel del blickar men ingen frågade även om somliga på bussen – framför allt den person som ordnat min inbjudan – visste alltför väl vad som fanns i den. Själva resan till Uppsala var lugn och trevlig med samtal och ett friskt lager av Red Bull redo något som utnyttjades flitigt av de flesta ombord och innan vi visste ordet av det var vi framme på Uppsala Game Center där vi delades in i lag för att spela några omgångar Rainbow Six: Siege.

Jag var inte så förtjust i stället – och det är inte för att mitt lag förlorade – utan mina protester har snarare och göra med bristen på headsets och att somliga av datorerna inte var uppgiften mogen att spela spelet. De alltför mjuka och nästan osäkra stolarna gjorde också sitt för att göra upplevelsen mindre trevlig. Dessutom började vi lida tidsbrist vilket gjorde att tävlingen inte kunde avgöras ordentligt men jag är övertygad om att det lag som utnämndes som vinnare förtjänade den äran – de var riktigt skickliga på att överkomma de problem som lokalen och datorerna anordnade. Jag kan dock såhär i efterhand säga att om jag är i behov av ett internetcafé i Uppsala är Game Center nog inte mitt förstahandsval. Jag måste dock säga att det hela inte är att anse som en större förlust – de flesta av oss hade redan spelat den stängda Betan av Rainbow Six: Siege i nästan två veckor vid den tidpunkten och att spela spelet var inte någonting nytt.

Efter en snabb prisutdelning så hoppade vi alla på bussen igen där det serverades Wraps och ännu mer Red Bull till lunch under resan till Järlåsa och innan vi visste ordet av så körde bussen innanför grindarna till en stor, dominerande och till det yttre sett övergiven industribyggnad som låg relativt centralt i orten. Denna byggnad som i folkmun kallas Mejeriet var vår destination och platsen för vår nästa aktivitet. När bussen långsamt körde mot den angivna parkeringsplatsen så såg vi hur vi hur våra värdar ur SAR – Stockholm Airsoft Regiment – stod och gjorde sig redo för sin del i upplevelsen. Snabbt hoppade vi av bussen och bland de som inte riktigt visste vad de gett sig in på så började en hel del stirrande på de airsoftvapen som låg framme eller som hängdes på av B-Styrkan.

Jag, å andra sidan, råkade veta exakt vad jag gett mig in på. Jag har spelat Airsoft i nio år och i den stora väskan jag hade med mig låg inte bara min utrustning utan också en av flera anledningar till att jag fått en inbjudan och har ständiga kontakter med Ubisoft. Inför Comic Con Gamex 2014 så tyckte jag det vore lite tråkigt att inte ha en spelrelaterad Cosplay och således ordnade jag till mig själv en helt korrekt utrustning från spelet Rainbow Six 3: Raven Shield. Den ytterligare fördelen med denna Cosplay är att den också går att spela Airsoft i och det blev en hel del intressanta kommentarer från medresenärerna när jag kittade upp mig i svart väst, headset, knäskydd, svart ansiktsmask samt mitt personliga vapen, en H&K G36C samt en H&K USP som sidovapen.

Eventet visade sig vara mycket väl ordnat där vi fick en regelgenomgång av herrarna ur SAR och sedan fick de som aldrig tidigare hållit i Airsoftvapen en grundlig genomgång i hur de skulle användas samt en enkel genomgång av reglerna som var enkla – Träff i benen innebar att du inte kunde röra dig men fortfarande skjuta och träff mot bålen innebar att du var ute. Du kunde dock bli återställd genom applicerande av bandage från en Medic och var enbart benen skadade kunde du dessutom flyttas in i skydd av någon annan. Kruxet var att enbart två av våra operatörer hade bandagen och att tillgången till dessa var begränsad. Vi fick också instruktioner om att samtliga deltagare enbart skulle skjuta semi-automatisk eld vilket jag får anse vara en klok åtgärd. Dessutom går det inte åt lika mycket ammunition då.

Samtidigt fick vi tips om hur vi skulle agera av Bengt Janse, en tidigare operatör i Nationella Insatsstyrkan, och indelades sedan i två grupper. Scenariot var mycket inspirerat av de scenarion som kan förekomma i ett Rainbow Six spel och vår första uppgift var att storma byggnaden och frita en gisslan – en roll som spelades av Jessica Ehrby från P3 Spel. Vår pluton delades raskt in i två sektioner som skulle storma byggnaden från två olika ingångar. När vår guide för dagen efterfrågade vem som skulle gå först pekade samtliga i sektionen på mig vilket så här i efterhand antagligen var klokt.

Innan vi stormade byggnaden så behövde vi dock lite information om fiendens positioner så en drönare skickades upp för att med fördel av kamera och en högre vinkel beskåda hur terroristerna valt att lägga upp sitt försvar. Drönaren avslöjade att samtliga terrorister var barrikaderade i ett rum med gisslan centralt placerad och order gavs till Rainbow att gå in. Min sektion gick försiktigt in genom huvudingången och kontrollerade noga samtliga hörn och vrår. En dörr som öppnades i andra änden av rummet visade sig vara den andra sektionen som kom in från deras ingång vilket dels gjorde att de var nära att få kulor i sig och dels fick mig att undra varför vi öht delat upp oss om vi ändå återförenades det första vi gjorde. Det hade varit bättre om vi fått försöka koordinera de båda styrkorna att anfalla rummet från två olika håll. Mycket tid till eftertanke gavs dock inte – vi kom i kontakt med fienden strax därefter vilket ledde till att större delen av teamet tog skydd.

Efter att vi medelst osynkroniserad och sporadisk eldgivning slagit ut fiendens främre spanare så avancerade somliga av oss in i nästa rum vilket gjorde att vi hade fienden och gisslan på andra sidan väggen. Som räddningsoperation var det hela inte optimalt – motståndaren hade all tid i världen med att avrätta gisslan om de så hade önskat. Till slut gavs beslut om att vi skulle storma rummet. En flashbang kastades in och jag och en till ur min sektion rusade in – dessvärre utan understöd från våra kamrater. En terrorist bekämpades innan jag blev träffad i benet och orörlig satt fast bakom en pelare. Som tur är verkar ingen ur motståndet insett att jag fortfarande kunde bruka min automatkarbin – hade de vetat det hade de säkert sett till att avsluta jobbet.

Strax därefter skickade dock vår guide från SAR in resten av sektionen genom ingången samt via en sidoingång som jag hellre använt om jag vetat att den fanns där. Sektionen bekämpade resten av terroristerna och lyckades frita gisslan samt säkra situationen med vad som kan kallas en god imitation av expertis med ett undantag – det fanns ingen som försökte säkra utåt utan alla var upptagna med att samlas kring gisslan. De enda som höll koll åt det hållet var vår sjukvårdare som var upptagen med att återuppliva den person som stormat först igenom dörren tillsammans med mig samt jag. Det var här som det faktum att jag kunde skjuta men såg utslagen ut visade sig vara en mycket fördelaktig kombination.

Efter att ha kastat en granat så anlände två fiender bakom oss – varav en omedelbart bekämpades med en kort serie enkelskott från min automatkarbin varpå Tejbz drog mig in i skydd för att hindra att den andra terroristen som kastat sig i skydd skulle hämnas sin kamrat genom att sätta fler skott i mig. Istället valde terroristen att retirera, mina ben fick ett bandage och blev åter brukbara och vi formerade oss kring gisslan som informerade att det fanns ett laboratorium i byggnaden. Agent Six gav således order att vi var tvungen att säkra det farliga materialet och skydda gisslan.

Det slutade helt enkelt med att jag fick leda styrkan igen under vägledning från gisslan som skyddades av hela den samlade plutonen. Rummet framöver var mörkt och var det någon brist i min utrustning så var det att jag inte monterat min vapenlampa på vapnet. Således beordrade jag fram en operatör med vapenlampa som fick den otacksamma uppgiften att söka av det mörka rummet samtidigt som jag tog rygg på honom och sedan långsamt förflyttade mig för att en kort korridor på andra sidan och det upplysta rummet bortom den. Innan jag visste ordet av kom där två terrorister som lugnt såg ut att vara på söndagspromenad. En kort salva kulor gjorde snart slut på den villfarelsen. Den ena slogs ut men den andra hade dessvärre större tur och träffade mig rakt i bröstet. Eftersom jag redan blivit träffad så blev inget annat för mig än att återvända ut för respawn.

När jag återvände till plutonen så hade de redan nått andra våningen där de långsamt tog sig fram genom de ändlösa korridorerna i jakt på det laboratorium gisslan sade skulle finnas där någonstans. Två operatörer hade flankerat fienden genom att gå ut på taket som hållit sagda korridorer och säkrat vägen för oss. Snabbt så hittade vi laboratoriet och säkrade det kemiska stridsmedel som där förvarades. Dessvärre triggade detta även en fälla som spred materialet över hela byggnaden i snabb takt. Det var därför viktigt att vi skulle ta oss ut så fort som möjligt vilket var lättare sagt än gjort med en hel pluton.

Således slutade det första uppdraget med en delvis seger. Vi räddade gisslan och säkrade det kemiska stridsmedlet men dessvärre inandades gisslan samma stridsmedel och ”dog” vid uthämtningen.

Det andra uppdraget var uppdelat i två delar. Först skulle en grupp underrättelseagenter säkra andra våningen och ta reda på var det fanns en bomb någonstans. Under denna fas av uppdraget var Rainbow inaktiva men aktiverades snart då det visade sig att agenterna misslyckats med sitt uppdrag och bekämpats av terroristerna. Således blev det vårt jobb att städa upp situationen och sätta fienden på plats en gång för alla. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Efter att ha tagit oss in i byggnaden utan att bli upptäckta så upptäckte vi en låst dörr. Nöjda med att vi trodde oss ha lokaliserat var bomben fanns togs beslutet att vi skulle sätta sprängmedel på dörren och sedan storma in för att bekämpa fienden. Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss. På andra sidan dörren – i död vinkel och nästan omöjlig för oss att komma åt – låg en kulspruta. Jag hade oturen att vara först in genom dörren och var nästan lika fort ute igen träffad av ett halvdussin skott från de olika skyttarna i rummet vilket hade en klart dämpande effekt på plutonens moral. Flertalet försök gjordes att storma rummet – först genom att kasta in en granat för att distrahera fienden och sedan att använda en stor bit byggmaterial som en sköld för att täcka vår framryckning. Ingen av dessa metoder fungerade dessvärre och utan en alternativ väg in kunde vi inte ens dela upp fiendens uppmärksamhet så slutresultatet är att vi fick se oss helt klart besegrade där.

Då det fanns en hel del tid kvar erbjöd SAR för de som var intresserade ett helt normalt ”Team Deathmatch” spel, något jag personligen var lite för trött för att delta efter de båda spel jag deltagit på. Istället kittade jag av, packade ner utrustningen och beundrade SARs drönare som de flög omkring området med – en riktigt intressant bit utrustning som jag tror kommer bli mycket vanligare på Airsoftspel. I alla händelser så vill jag rikta ett stort tack till Stockholm Airsoft Regiment som verkligen gick All-In för att göra detta eventet till någonting speciellt för oss deltagare och under hela dagen var både hjälpsamma och trevliga mot de som var aldrig gjort något liknande förut. De visade upp Airsoft från hobbyns bästa sida i min mening och de ska ha en eloge för det.

Dagen bjöd dock på en extra överraskning. På bussen hem bidde det prisutdelning för de bravader som utförts under dagen. Efter att en GoPro och en router delats ut för diverse skador och sår folk ådragit sig under dagen delats ut så fick jag priset för ”bäst klädde” vilket med tanke på att jag var den enda kanske inte var så konstigt. Att flera andra i bussen pekade på mig när kategorin lästes kändes dock som ett riktigt trevligt erkännande av det jobb jag lagt ner på min utrustning och att det märktes – även i en sådan här situation då jag inte ens bar allt. Priset jag fick i form av några XBOX Spel (jag äger inte ett XBOX) och en Rainbow Six: Siege Collectors Edition Steel Case var enbart grädde på moset.

Avslutningsvis skulle jag vilja berömma Ubisoft Nordic för att man helt klart tänkte utanför lådan när det kom till det här eventet. Att bara bjuda in folk för att spela spelet är vanligt men att försöka återskapa spelkänslan i verkligheten blir lite knepigare, även om det råkar finnas en hobby som sysslar med nästan exakt det så garanterar det inte nödvändigtvis ett gott resultat. Ett gott resultat med spännande händelser och nöjda deltagare var dock exakt vad man fick den här gången och jag tror inte någon som var med på eventet säger emot mig på den punkten.