Postapokalyptiska berättelser är för mig väldigt blasé, det är heller inte något som jag riktigt fastnat för. Att drömma och leva sig in i en värld bortom det vi idag kan tänka oss, där allt dött ut och mystiska saker händer runt omkring i världen. Fallout-serien har inte heller riktigt grävt sig in i minnet på mig, däremot tror jag Wasteland 2: Director’s Cut kommer lämna en hel del avtryck utifrån det jag upplevt med av spelet under den tiden jag lagt på det.

Ytan av Wasteland 2: DC ser inte ut att vara mycket för världen, utan Inxile entertainment har valt att utgå ifrån ett “old-fashion”-gränssnitt med den något föråldrade grafiken, slitna menyer och den helt underbara humorn. Men det är lite charmen med Wasteland 2: DC också, för det är inte varje dag jag får uppleva att en av mina gruppmedlemmar tydligen kan prata med djur, går fram till en hord av getter, ber dem följa efter oss och under en längre period är det getternas skönsång som dånar mellan bergsväggarna och skrämmer slag i fienderna vi möter på vägen. Wasteland 2: DC skiner verkligen med sitt isometriska tur-baserade stridssystem.

Wastelandtwotxtscrnone

Det finns en del småpussel som måste överkommas, men behöver man döda någon för att få tag på nyckeln tro?

Tillsammans med din grupp ska ni försöka störta “The Guardians” med hjälp av era något utdaterade teknologi och vapen, den postapokalyptiska känslan är ett genomgående tema i spelet vilket gör det mer stämningsfullt och lämnar ett härligt avtryck i mig. Likaså gäller valmöjligheten av arsenal, för även den är begränsad trots att det är ett rollspel vi tar oss an. Vi måste dock ha i åtanke att Wasteland 2 är en uppföljare av den tidigare delen som släpptes så tidigt som 1988, och att InXile valt att inte försöka göra om spelets grund är nog bara förnuftigt av utvecklarna.

Som jag skrev tidigare finns det en störtskön humor i Wasteland 2: DC och mycket av den kommuniceras med hjälp av kommentarer från karaktärerna under spelets gång, nästan jämt och ständigt. Däremot har InXile valt att inte använda sig av inspelade röster när det gäller de olika uppdragens dialoger, utan där är det väggar av text. Men som tur är har någon på InXile som gjort det enkelt för oss att snabbt skumma igenom texterna och se det viktiga i questen markerade, för att vi ändå ska få ett hum av vart vi ska bege oss härnäst, även om du inte orkar läsa allt innehåll i uppdragstexten. all den väsentliga informationen tas ändå in under genomspelningen, min första gången tog det över 40 timmar att spela igenom Wasteland 2 DC vilket är lovande. Att jag dessutom tog mig igenom detta äventyr trots avsmaken av “Post-apocalyptic” bådar verkligen gott!

Wastelandtwotxtscrntwo

En härlig avvägning av både post-moderna vapen och framtida fienderobotar återfinns här

När vi kommer till olika platser blir vi även påtvingade en del lore, vad platsen kallas och historian, vad som hänt och så vidare. Ständigt ställs vi inför svåra val, ska vi rädda eller döda de vi möter, spara eller kasta människors värdesaker. Alla val vi gör kommer ha någon typ av effekt senare i spelet sägs det, även om jag har inte direkt märkt av något negativt genom de val jag gjort, är det ändå detta som jag minns mest efter att ha tagit mig till slutet av världen.

Som spelare kan jag känna att det finns mycket spel där vi spelar som ensam hjälte, räddar världen eller dylikt. Men här har vi ändå ett fyrmannalag, ett lag som måste samarbeta för att vinna. Ett lag som består av fyra olika personligheter som verkligen inte går ihop med varandra, men vad gör vi inte när det finns ytterst få andra vänliga själar levandes i världen. Vi får valmöjligheten att skräddarsy våra hjältar precis i början, men där uppstår det dock en panikartad känsla när man ska placera ut ett fåtal egenskapspoäng, i det gigantiska skill-trädet som finns att tillgå. Valet mellan de olika egenskaperna är svåra att väga, men det är något som måste göras, och spelstilen hos spelaren måste anpassas därefter. Under spelets gång träffar vi nya kompanjoner där alla har olika egenskaper och kunskaper, så det blir ett konstant planering över vem som ska delta i nästa strid, ett ständigt pusslande.

Wastelandtwotxtscrnthree

Tänt var det här! Det gäller att använda omgivningen till sin fördel så ofta det bara går!

När vi utforskar världen i Wasteland 2: DC så är även denna rutbaserat och uppdelat i rutor. Däremot när vi närmar oss en strid går vi istället in i ett tur-baserat läge där varje karaktär har ett visst antal poäng att förflytta sig med, skjuta mot fiender, gömma sig eller använda olika föremål. Till skillnad från liknande spel hamnar vi inte i någon laddningsskärm som förstör hela flödet, utan det sker utan några som helst pauser och flyter in i varandra. Det finns dock möjlighet att undvika fighter genom att prata sig ur dem eller skrämma motståndarna.

Wasteland 2: DC är ett spel som fått mig att ändra min syn på att old-fashion rollspel, och att de faktiskt kan vara underhållande, och framför allt om de utgår ifrån en post-apokalyptisk värld. Fallout föll mig aldrig i smaken, men kanske bör dessa titlar startas upp på nytt för att bilda mig en annan uppfattning. Humorn och det lite föråldrade gränssnittet är det som gör Wasteland 2 till ett komplett och underbart spel. De sjungande getterna kommer finnas i mitt minne en lång tid framöver, och det är bara en av många underbara minnen jag tar med mig från Wasteland 2: DC.

Wasteland 2: Director's Cut

Wasteland 2: Director's Cut
8

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Mysigt gränssnitt
  • Härlig humor
  • Härlig atmosfär rakt igenom

Minus

  • Gammal spelteknik
  • Repetitiva uppdrag
  • Valen känns betydelselösa