Ett gammalt ordspråk, ett sådant som fastnat någonstans i hjärnan är det som säger ”Blanda nytta med nöje”, och första gången jag fick höra detta är när jag gick i skolan och våran svenska-lärare sa oftast detta. Samt att vi skulle se positivt på det vi skulle ta oss an, annars blev allt bara pannkaka. Då gick jag i 6:e klass och var i början av tonåren. Idag är jag 27, familjefar och idrottslärare. Någonstans på vägen har jag ändå gett mig in och sett just positivt med det mesta, och ingen brinner nog lika mycket som jag när någon klankar ned på barnen och ungdomarnas ökande skärmtid och bristande intresse för fritidsaktiviteter som fotboll, innebandy och gymnastik. När slutade TV-spelandet bli ett icke-intresse utan ses som ett hälsoproblem egentligen?

skarmtid

Skärmtiden är skadlig, men varför inte använda barnens/ungdomarnas kunskap och intresse till något positivt?

Nu är det ju självklart att jag överdriver en del, men när jag beslutade mig för att studera och bli en lärare var inte mitt mål att jag skulle debattera huruvida skärmtiden är den kommande generationens problem. Nej, jag beslutade mig redan i tankarna av att bli idrottslärare för att följa min gamla lärares visa ord; Blanda nytta med nöje. Läraryrket är i dag ett ifrågasatt yrke, inte bara med de olika befogenheter en lärare har för tillsägelser och liknande, men även huruvida Idrott faktiskt är ett skolämne. När jag började arbeta som idrottslärare i slutet av November 2014 hade jag som mål att hålla i minnesvärda idrottslektioner. Jag vill bli, och strävar efter att vara, en sådan där pedagog som eleverna hatar att dom älskar, en pedagog som ritar nya linjer för vad som anses vara gammal tråkig skolidrott, och vad som faktiskt är viktigt att eleverna får med sig.

När jag har idrott försöker jag undgå att ha samma tråkiga idrottslektioner som de jag själv ofta hade när jag var yngre. Antingen var det fotboll vilket majoriteten av klassen avskydde förutom fotbollskillarna, eller redskapsgymnastik vilket innebar helvetet för alla killar som försökte hoppa över plintarna, eller gå balansgång och rasa ned med det allra heligaste rätt ned på bommen. Tacka vet jag den tydliga läroplanen vi har att utgå ifrån i dagens läraryrke, en läroplan som talar om för oss lärare att eleverna ska genomlida både orientering, dans, simning OCH redskapsgymnastik, vilket i sig kan låta tradigt och tråkigt; OM man inte har mig som idrottslärare. På schemat står det namn på aktiviteter som eleverna främst känner igen som appar på sina surfplattor eller spelnamn på dator och TV-spel. Vad sägs om en Mirror’s Edge-Redskapsbana, Rocket League-sumoboll, League of Legends Delux och mycket mer. Men det jag framför allt gör genom att döpa om de klassiska: Redskapsgymnastik, Bollsport, Orientering och liknande, är att jag planterar ett intresse hos eleverna som gör att det, oavsett vad som står på schemat, kommer vara en intressant tvist på något de tidigare har gjort.

idrotttwo

Det är bara den egna fantasin som idrottslärare som sätter gränser för elevernas utveckling

Precis lika självsäker som jag känner mig oavsett vad jag tar mig an, anser jag att mina idrottslektioner är bland de roligaste som eleverna har möjlighet att vara med på. Inte på grund av det faktum att jag vägrar spela de klassiska, tråkiga, uttjatade lekarna som funnits i alla tider. Jag försöker ständigt utveckla skolidrotten, utveckla mig själv och utveckla eleverna till ett nytänk. Ett väldigt effektivt sätt är att jag själv inte är allt för långt ifrån dagens ungdomar vad gäller intressen. Jag älskar TV-spel, instagram, snapchat, you name it. Och mina idrottslektioner går ofta och koppla mot något av dessa. Jag har exempelvis en lek jag kallar för ”League of Legends Delux”, där en bana innehållande tre olika ”rader”, möjligheten att bli odödlig, fånga ärtpåsar och allt möjligt. Det här är en lek som mina högstadieelever mer eller mindre vill köra varje gång, och varför inte egentligen, för det finns galet mycket som går att koppla till läroplanen inom mitt yrke, men samtidigt väldigt mycket till mitt stora fritidsintresse; TV-spel. Likaså gäller kull-lekar där eleverna springer runt och jagar varandra hejdlöst, har en favorit jag döpt till Pac-Man där jag släcker ned hela idrottssalen, en tagare tar på sig en neongul väst, alla andra ska försöka ta sig igenom en hinderbana utan att bli uppäten av självaste Pac-Man.

idrottone

Mirror’s Edge är ett spel som satte ”Free-running” på kartan, även där är den enda gränsen lärarens fantasi

Nu menar jag självklart inte att det jag gör på något sätt är revolutionerande, utan mer att; Varför inte utnyttja elevernas intresse och kunskaper inom exempelvis undervisningen (Nu går det ju att göra på alla möjliga plan), istället för att klanka ned på att dom sitter stilla för mycket. Sedan jag har börjat använda mig av nya, innovativa och framför allt lekar som går att koppla till elevernas egna intressen har jag märkt att intresset ifrån eleverna ökat, och frånvaron minskat. Det blir en helt annan utmaning för eleverna att delta, och under helt andra förutsättningar än när tidigare lärare och vikarier resonerat att; Kasta in en fotboll så löser sig resten. Dagens ungdomar behöver röra på sig mer än tidigare, jag försöker dra mitt strå till stacken genom att koppla det enda ämne som fortfarande finns kvar för att främja elevernas rörelse. Och kom ihåg, precis som mina lärare sa till mig som jag anammat i det mesta jag ger mig in i. Försök att alltid blanda nytta med nöje, och gå in med en positiv inställning för då kommer det bära frukt med sig. Inom spelbranchen har jag varit verksam journalist och recensent i 10 år om en vecka, inom läraryrket har jag befunnit mig i ett år i November. Och jag känner att jag just nu skrapar jag lite på ytan över saker som faktiskt går att hitta på i ett ämne som håller på att dö ut.