Min första tanke om Orelight är: Minecraft, med en liten släng av Diablo. I en öppen värld där allt vill se ditt huvud på ett fat, springer jag runt och samlar föda, resurser och flyr hejdlöst ifrån reptiler, kaniner och skelett. Att samla föda känns som ett heltidsjobb i Orelights värld, och om du dör av antingen hunger eller diverse skapelser så får du börja om där du startade ditt äventyr. Inte nog med att du kommer tillbaka till början, du tappar även vissa av de saker du har samlat ihop, vilket jag fick erfara efter 3 timmar när jag äntligen samlat ihop resurser och byggt ett bättre vapen och lite kroppspansar.

Jag försöker smyga in i ett hus för att kika igenom en kista, men detta tyckte inte husets herre ”Old Man” om. Berserken (studio23) som tycks ha oändligt med liv och matar slag som om han vore Akilles själv. Där står jag, med mitt svärd som jag trodde var bra och kan inget göra. Jag svingar mitt svärd med allt jag har, men jag hade nog gjort lika mycket skada genom att använda en matsked. Då börjar vi på nytt. Jag gör allt jag kan för att undvika denna jätte, och det verkar inte som om han blir aggressiv så länge jag ger fan i hans hus. Efter en stunds spelande har jag lyckats få ihop det jag förlorat och fortsätter med mitt äventyr.

Orelighttxtscrnone

Bygg din bas, kriga mot andra och plundra andra spelares baser

Jag känner mig äntligen redo för att ge mig an multiplayer karriären. Än så länge i alfan finns det ett tiotal servrar, plus de dedikerade som är startade av privat personer. Tyvärr är det inte så många spelare inne på någon av servrarna i och med att det i nuläget är Early Access, men det är nog till min fördel just nu. Möjligheterna i Orelight är många. Bygg din bas, kriga mot andra och plundra andra spelares baser, listan är lång. PvP är en valmöjlighet för den som vill, men båda parterna måste aktivera PvP på en lättåtkomlig knapp längst upp till vänster för att detta ska aktiveras. Om man dödar någon i PvP, så får man en viss procent av spelarens resurser, förutsatt att denne har det på sig och inte undangömt någonstans.

Eller varför inte spela tillsammans? Jag hade turen att lyckas gå ihop med en annan spelare och på så sätt vågade vi försöka oss på ”Skeleton boss”. Många minuter senare gick han ner och pulsen kändes hela vägen upp i halsen, nu ska vi väl äntligen få lite bättre vapen eller material? En päls.. Av ett skelett som till och med heter ”Skeleton Boss” och har extremt mycket liv. Ja det var ju givande. Jag märkte snabbt att det ända sättet för mig att få bättre utrustning var att leta efter det så kallade materialet Obisidium som behövs för att smida bättre vapen själv. Detta mina kära vänner är bland det svåraste jag har varit med om i ett spel, ja till och med svårare än Ultimecia ifrån Final Fantasy VIII.

Orelighttxtscrnfour

The wife keeps moaning about how I’ve never killed an adventurer.

För att få tag i mina obisidiums blev jag tvungen att döda Golems. Jag behövde fyra stycken och letade länge runt efter dessa fiender. Tillslut lyckades jag hitta ett fort som var fyllt med skelett av alla dess slag, och där inne ser jag ljuset, mina golems är här. Efter ungefär fem timmars spelande hade jag rensat fortet ifrån de odödas grepp. Tre stycken Obsidiums fick jag tag på, det är bara att fortsätta för att få den fjärde och sista. Ett tips för er som vill spela Orelight är: använd er av hinder. Mer än så säger jag inte. Det må kännas som ett evigt farmande, men när jag väl får tag i det som varit så efterlängtat känns allt slit värt tiden. En känsla av avklarande, man går vidare. Något som spel utan XP system sällan bjuder på.

Orelighttxtscrnthree

Allt vill se ditt huvud på ett fat.

Äntligen kan jag göra bättre vapen och kroppspansar. Nu har jag det bästa spelet har att bjuda på, och roligt nog så fick jag även en extra skill som kan användas mot sina fiender, vilket mycket snart visar sig vara mycket användbart. Något jag lade märke till är att fienderna ofta har dialoger med varandra, och dessa kan vara rätt underhållande om man har tid att lyssna. Göm dig bakom ett par berg, eller mura in dig själv i närheten av ett gäng skelett så börjar dom snart prata. För att vara en Alfa-version är jag mycket positivt överraskad. Orelight är ett roligt spel, och grafiken är än så länge rätt tilltalande. Lite bättre karaktärsmodeller, och möjligen en tutorial hade varit trevligt. Självklart finns det alltid rum för förbättring, och skaparna verkar faktiskt lyssna på sina spelare via forum och dylikt. Man får bra respons för sina ideér. Jag har mycket höga förhoppningar om Orelight, och jag tror att det kan bli något riktigt stort. Två stora tummar upp ifrån denna gamern.