From Software är spelstudion som gett oss de oerhört populära och utmanande titlarna: Dark Souls, Dark Souls II och Demon’s Souls. Titlar som fått Hamstern att få utlopp för sin masochistiska sida genom att spela igenom dessa med glädje. Men även den sadistiska mot studio23 när han lurade honom att spela första Dark Souls. Nu har turen kommit till mig och det är med både nyfikna och rädda ögon jag stirrar på fodralet framför mig medan jag läser titeln: Bloodborne. Vad har jag egentligen gett mig in på den här gången?

Blod, svett och tårar är ett ordspråk som skulle kunna passa som undertitel till Bloodborne. Spelet befinner sig i en genre som blivit populärt både bland casual och hardcore-spelarna och jag förstår verkligen varför. From Softwares senaste titel bjuder in till ett äventyr som vi sent kommer glömma, boss-strider som tar över 10 minuter att besegra, fiender som gömmer sig bakom varje hörn och allt som rör sig kommer göra sitt bästa för att avsluta ditt liv, etsa sig in i ditt minne, bita sig fast på din ögonhinna och ge dig mardrömmar.

Bloodbornetxtscrnthree

Allt som rör sig kommer göra sitt bästa för att avsluta ditt liv

Men hur rättvis kan vi egentligen vara till ett spel som Bloodborne. Själv anser jag att det här är en utmärkt utmaning gentemot vad jag är van att spela och kan finna en härlig charm i att faktiskt inte klara av bossar och fiender på mitt första försök. Du kommer dö i Bloodborne flertalet gånger och det är ren fakta, inte nödvändigtvis av någon fiende eller boss. Risken finns att du kommer falla mot döden från ett hustak eller luras av bandesignen. Allt kan vara en fälla, exempelvis kan golvet i hissen bara vara en illusion. Och du kommer kanske inte bli förbannad eller irriterad de första femtio gångerna du dör, men den femtioförsta kommer du troligen ställa dig frågan: “Varför fortsätter jag spela?”. Men allt är inte av ondo då bandesignen i Bloodborne är genialisk och låter oss utforska så långt ögat når, och blotta tanken av att ta sig upp i ett av kyrkans höga torn ger mig rysningar.

Det finns så ofantligt många fiender som gör mig illa till mods, och jag vet att varje litet felsteg kan vara förödande. Efter att vi skapat vår karaktär där du får välja mellan 11 stycken bakgrunder samt valt en av de fyra klasser som spelet erbjuder:

  • Standard Hunter
  • Heavy Hunter
  • Sword & Heavy
  • Attack Hunter Agile Hunter

Kastas vi in i staden Yharnam på jakt efter ett värdefullt blod som går under namnet Paleblood. Väl i Yharnam upptäcker vi snart att invånarna blivit infekterade av en sjukdom de bär på som också förvandlar dem till monsterliknande varelser. Miljöerna i Bloodborde är relativt varierande, men alla går i samma mörka ton. Som jag nämnde tidigare i recensionen kan vi ta oss runt så långt ögat kan nå och några av de upplevelser du kommer få är: långa spiraltrappor upp till höga torn, balanserades på bjälkar i en mörk brunn under staden som tar dig ner i de mest obehagliga, illaluktande kloaker du kan tänka dig, eller promenera runt på Yarnhams gator i panik för de faror som lurar ÖVERALLT.

Bloodbornetxtscrnone

Du kommer ställa dig frågan: “Varför fortsätter jag spela?

Atmosfären i Bloodborne är mörk, vuxen och blodig. Faran lurar överallt, infekterade bybor vill spetsa dig med sina högafflar, gigantiska grisar som vill äta upp ditt skinn och skeletthundar som vill slita dig i stycken. Det som fascinerar mig mest är nog att vissa monster i spelet kan vara minst lika svåra, om inte svårare än några av de bossar du kommer möta. Exempelvis finns det en spökliknande gubbe som mer eller mindre bara står still, stirrandes på mig med en stor liksäck på axeln, när du gör honom förbannad blir han tvärtom och på bara någon sekund slagit dig sönder och samman. Andra favoriter tillhör blodigel-liknande varelser som mer än gärna mumsar lite på din hjärna, suger ut allt ur ditt kranium och låter resten av din kropp ligga och förmultna i en mörk gränd. Stridssystemet i Bloodborne är riktigt bra och bygger på det offensiva, här måste du hitta fiendernas svagheter och attackera. Till skillnad från det Peter upplevde med Dark Souls II där det defensiva står i fokus, kommer fienderna vara mycket kvickare, slugare och göra ofantligt mer ont. Kontrollen kan till en början kännas knepig med tanke på sättet du rör din hunter på, karaktären känns till en början lite trög. Men allt eftersom lär du dig hantera den och beroende på tillhygge vi är utrustade med blir du antingen långsammare eller snabbare.

Värt att nämna redan nu är att Bloodborne inte erbjuder någon direkt vägledning utan låter dig ta dig dit du kan, vill och vågar. En liten hubb som går under namnet Hunter’s Dream, finns att tillgå i spelet och där du kan köpa diverse föremål, utrusning och levla upp din karaktär, för Bloodborne blandar nämligen det bästa ifrån två av mina personliga favorit-genrer: Action och RPG. Hubben låter dig även teleportera dig runt till de olika platser du upptäckt samt öppna upp låsta delar av “Chalice Dungeon” som erbjuder ytterligare en dimension av utmaning. Då jag anser mig själv vart med en tid i spelvärlden känner jag mig bekväm nog med att förflytta mig dit jag själv behagar utan vägledningen som säkerligen är ett behövligt tillbehör för andra. Men om du väljer att se Bloodborne som lite av en “nystartare” i genren och ett sätt att bjuda in nya spelare, kan de istället bli något skrämda då avsaknaden för direktiv och hjälpande hand inte är närvarande.

När allt kommer omkring så är det svårt att slita sig ifrån Bloodborne. I efterhand har det kommit fram små mysterier bland spelarna som diskuteras på diverse forum och internetsidor, låsta dörrar som inte går att öppna, objekt som erhålls efter bossar som fortfarande har ett mystiskt förflutet ingen lyckats få reda på ännu. Jag tror definitivt att Bloodborne kommer ha en lång livslängd framför sig även efter huvudstoryn är avklarad, med tanke på de planerade DLC som i skrivande stund är under utveckling. Möjligheten att kunna utforska Yharnam i sin egen takt är ett stort plus, och du väljer själv vilka vägar du vill ta och vilka fiender du mer än gärna undviker. Inget vågat, inget vunnit då varje plats där fiender befinner sig kan leda till en skatt eller liknande som kan vara välbehövlig senare. Att fastna på en plats i Bloodborne existerar inte, du antingen genomför utmaningen eller ger upp och ger dig iväg på en annan. Berättelsen engagerar och bjuder oss på en upplevelse värd att prata om. Än idag, en månad efter Bloodbornes lansering finns det många saker som fortfarande är ett frågetecken, en låst dörr som inte går att öppna trots att jag finkammat hela spelet blir nog en personlig demon.

Bloodbornetxtscrntwo

Jag vet att jag kommer gå en plågsam död till mötes första gången.

Bloodborne är ett spel som du kommer hata att du älskar, och framför allt kommer du bekanta dig med skärmen som med sin röda text hånar dig med “You died”. Men vad gör det när jag inte ens blir arg av att dödas av en gigantisk gris eller en gammal gubbe sittandes i en rullstol? Rädslan i Bloodborne är evigt närvarande, och vad som kommer dyka upp bakom nästa hörn har mig fastklistrad framför tv,n. Atmosfären påverkar mig verkligen och jag kommer bära med mig minnet av mitt stora mod när jag sprang mot min första boss-strid och säkra död. Söker du en utmaning så har du definitivt funnit den i From Softwares senaste titel: Bloodborne

Bloodborne

8.25

Grafik

90/10

    Ljud

    80/10

      Spelbarhet

      70/10

        Hållbarhet

        90/10

          Plus

          • - Vuxen atmosfär
          • - Svår utmaning
          • - Häftiga bossar

          Minus

          • - Långa laddningstider
          • - Något knepig kontroll