När ett namn som Shinji Mikami dyker upp i ett spelsammanhang blir jag lika pepp som Hamstern blir av namnet Suda51. Mikami är för er som inte vet mannen bakom Resident Evil.

Resident Evil till Playstation 1 var en av de mest obehagligaste men samtidigt mest tillfredsställande spelupplevelser jag haft under mitt liv. Då det begav sig 1996 var det inte många spel som föll i samma genre, allra minst till Playstation. Stämningen var fruktansvärt obehaglig och stämningsfull. Du spelade som Jill Valentine eller Chris Redfield. Två poliser tillhörande specialstyrkan S.T.A.R.S (The Special Tactics and Rescue Service). Men ni som vill spela Resident Evil serien har antingen gjort det och inväntar ivrigt HD remaster-versionen av Gamecubevarianten som Capcom släpper under början av nästa år. Nu ska vi fokusera på The Evil Within som är Mikami’s senaste verk och försök att skrämma oss till gråt och obehag.

Theevilwithinintextone

The Evil Within handlar om ett massmord som sker på mentalsjukhuset “Beacon Mental Hospital”. Du spelar som polisen Sebastian “Seb” Castellanos som tillsammans med sin partner Joseph Oda och första-dagen-på-jobbet  “rookien”  Julie Kidman beger sig till Beacons mentalsjukhus för att göra det poliser brukar göra – Utreda brott. Men det tar inte lång tid förrän oförklarliga saker börjar hända. På övervakningskamerorna ser Seb att vakterna skjuter mot någon eller något, och mycket snart visar det sig vara en mystisk figur iklädd huva som rör sig som ljuset. Kort därefter dyker denna person upp bakom oss, hugger oss med något och vi vaknar upp och ned hängandes fastkedjade i taket. Om vi stannar upp lite här. Var är mystiken? Var någonstans i detta ska jag som spelare bli rädd? Det hela börjar så otroligt cheesy och fattigt att jag börjar fundera på vad det är jag gett mig in i. (och stackar Deus_Lavey som är min vän/se bonus film innan årets slut)

Det går snabbt upp för oss att man lagt fokus på spelets bakgrunder och omgivningar. Lådor är till för att förstöras, lysande ikoner är journaler och nycklar som ska läsas igenom och användas på ett eller annat sätt. Detta är inget nytt för denna typ av spel, men något saknas – En handling. Vi kastas in i något som förklaras under spelets gång, men de klumpiga kontrollerna stjäl uppmärksamheten istället för att låta oss komma vidare och få veta mer. Vi blir irriterade över hur obehagligt klumpig Seb känns att styra och kontrollerna frustrerar så enormt att vi mer eller mindre gav upp efter fem timmars spelande. Med facit i hand är The Evil Within ett helt ok spel, ett spel som kanske till och med lockar fram några skrämda hoppattacker OM man spelar det ensam, men när jag får hålla en vän i handen blir det aldrig riktigt läskigt. Jag saknar momenten som fick mig att hoppa till och nästan släppa handkontrollen (Läs Resident Evil med hunden som hoppar in genom fönstret). The Evil Within är inte ett dåligt spel, men det är heller inte ett nyskapande eller fantastiskt spel. Det bjuder på relativt mediokra skräckupplevelser och känns verkligen “Japanskt” på gott och ont.

Theevilwithinintexttwo

Grafiskt sett är The Evil Within varken fult eller snyggt. Spelet blandar gråskaliga färger och ytterst lite färg används. Detta för att skapa en mörkare stämning vilket man lyckas bra med. Fienderna ser obehagliga ut, men man blir aldrig riktigt rädd för dem. Personligen tror jag detta beror på att vi idag framför allt skräms av det okända, det vi inte ser, eller det som är formlöst. Saker som bara existerar i vår egna fantasi, skapade av oss själva eller med hjälp av läskiga spel eller filmer. När vi presenteras med en typ av fiende så minskar skräckfaktorn väldigt snabbt och ytterst lite lämnas åt vår fantasi. Miljöerna och bakgrunderna är styrkorna hos The Evil Within, vilket är något som Tango Gameworks verkar ha förstått.

Det märks tydligt att spelet har influenser från en annan spelserie, det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad det är, eller så är det bara vetskapen om att det är samma person som ligger bakom The Evil Within och Resident Evil. Det obekanta blir snabbt bekant helt enkelt. De vapen Seb har (förutom pistolen) innefattar bland annat hagel gevär och armborst. Men han har även mindre saker som tändstickor som låter dig tända eld på fiender som ligger ned och fiender som du tagit ned på marken med våld. Eldar du upp dessa försvinner chansen att de ställer sig upp och ger sig efter dig igen. Runt om finns även fällor som du kan använda till din fördel. För att nämna några så har vi Björnfällor, exploderande fällor med trådar och andra typer av rörelsekänsliga bomber som med fördel kan användas som fällor.

Theevilwithinintextthree

Ljudet i The Evil Within är mycket bra och alla filter som används gör således det på ett mycket smart sätt, t.ex. med ett dovt eko när man vaknar upp groggy för att uppgradera Seb. Du kan uppgradera hur mycket skada du gör med melee attacks, hur snabbt du laddar om ditt vapen mm, vilket görs i någon typ av medicinsk stol. Armborstet som du får relativt tidigt i spelet känns skitballt vid första anblick men vid användning känns det mer som den där jättebra idén du hade som liten där du skulle bygga ett skithäftigt armborst, för att fem timmar senare bli jätteledsen när pilarna åkte fem cm och seglade ner i marken med sann Wha wha wha whaaaa-musik. Ljud är väldigt viktigt i ett skräckspel och det är ljudet som bidrar enormt till spelets stämning och helhetsupplevelse. Här lyckas Tango Gameworks bra men det räddar tyvärr inte varken spelet eller den upplevelse man strävat efter att leverera till spelaren. The Evil Within är helt enkelt ett mediokert äventyr som kanske bjuder på en eller två skrämmande moment. Men det är inte vad jag förväntade mig, trots att mina höga förväntningar på herr Mikami var relativt öppna.

Älskar du skräckspel är The Evil Within värt att ta en närmare titt på. Är du däremot ute efter ett spel som lämnar dig panikslagen eller med sömnsvårigheter finns det andra serier som gör det mycket bättre.

The Evil Within

The Evil Within
7

Grafik

7/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Småläskigt
  • Mycket bra ljudbild
  • Välgjorda effekter

Minus

  • Klumpig kontroll
  • Irriterande fällor
  • Medioker story