Wolfenstein bör ses som en pionjär inom FPS genren då man redan 1981 satte den dåtida standarden för hur ett skjutarspel på PC skulle gå till (även om det först släpptes till Apple II). Idag,  33 år senare, lyckas Svenska MachinesGames skapa något utöver det vanliga där nazister står i huvudfokus och vi ännu en gång ska få uppleva ett andra världskrigs FPS. Men man ska inte döma ett spel efter dess omslag, Wolfenstein: The New Order utspelas i ett Berlin under 1960, där Tyskarna vann kriget och kontrollerar nu precis allt och alla. Människorna runt om Europa går och blundar för historien och verkligheten dom lever i med stor uppgivenhet. Wolfenstein: The New Order speglar den verklighet som skulle kunnat vara Europa idag om inte nazisterna stoppats.

wolfensteinnew

Spelaren tar sig an rollen som William “B.J” Blazkowicz vars simpla mål är att stoppa nazisternas framfart som den fullfjädrade hjälte han är. Mina personliga erfarenheter av FPS-spel på senare tid till stor del om den stora vikten i multiplayer lägen i de flesta stora FPS spelen. Att sätta sig ned med Wolfenstein: The New Order som till min förvåning är en renodlad singelplayer upplevelse blir det svårt för mig då jag vill uppleva andra människors tankesätt och försöka besegra dem utifrån deras taktiska färdigheter, strida och slåss. Som tur är är nazisterna i Wolfenstein helt talanglösa utan hjärna och bjuder på liten till ingen direkt utmaning, vilket gör dem till enkla mål för mina kulsprutor och diverse tyngre vapen. Inte nog med det stöter vi även på en hel del härliga karaktärer direkt tagna ifrån valfri B-actionrulle. Vi får exempelvis stifta bekantskap med britten Fergus Reid som svär mer än Gordon Ramsey (Hells Kitchen) samtidigt som han försöker flyga ett bombplan genom den tyska fronten. MachineGames spänner sina muskler och visar att den kvartett som en gång tillhörde Starbreeze nu tar nya toner i Uppsala där utvecklarna sitter.

I Wolfenstein: The New Order blickar vi tillbaka till hur svåra spel kunde vara en gång i tiden. Här kan du INTE ställa dig upp och skjuta på dina fiender hejvilt  tills skärmen börjar blinka rött, för att sedan huka dig ned likt snurre sprätt i väntan på att Elmer Fudd ska ge upp eller få tillbaka liv helt magiskt al lá Call of Duty-style. Nix, här måste vi likt tyska schäfrar leta efter läkarväskor som återställer delar av vår hälsa, och gör vi inte det får vi snällt gå runt och må dåligt. Första timmen av spelet påminner däremot en hel del om allt vi sett tidigare i FPS genren. Vi dödar hundratals fiender, springer näst intill vertikalt uppför murar, spränger bunkrar och luftvärnskanoner. Allt det här har vi gjort i precis ALLA andra krigsspel, men det som får Wolfenstein: The New Order att växa sig stor och stark är det som komma skall.

017450

Berlin som vi springer runt i är tråkigt nog rätt stängd, så spelare som älskar att utforska kommer bli besviken på grund av de klassiska osynliga väggarna. Likaså gäller det faktum att du inte kan lämna kvar ammo-lådor eller läkarväskor på banorna för att sedan komma tillbaka och plocka upp dessa vid senare tillfälle, dagens spel fungerar inte så. Förr i tiden kunde du ofta springa tillbaka hela vägen till början av en bana om du hade glömt något på vägen eller om du ville fylla på din ammunition. Det går inte i dagens spel för oftast har du hoppat ned för en hög kant som gör det omöjligt att sedan ta sig tillbaka upp igen, detta gäller även i Wolfenstein. Till viss del är detta ett stör moment, framförallt när man tar sig an de lite svårare svårighetsgraderna, men det är ingenting som förstör upplevelsen i helhet. Det som däremot förstör är just att spelet är på tok för ledande med bristande berättelse, det finns inte mycket plats att utforska utan spelaren blir ständigt ledd till nästa område och ibland kan även det kännas krysstat då man ständigt hamnar på avvikande vägar som förlänger dödandet av nazister ett par minuter ytterligare. Dessa avstickare fyller egentligen ingen funktion och bidrar heller inte till berättelsens framfart. Det handlar allt för ofta om att:

  • A skjuta sig genom horder av fiender eller
  • B ta del av härliga sekvenser som gör att du som spelare kommer känna dig övermäktig jämfört med de puckade nazisterna.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Wolfenstein: The New Order. Du dödar nazister i ett spel som lider lite av den klassiska berättarteknik som man velat använda sig av men inte lyckats förmedla, då spelaren trycks långsamt framåt i den ganska så klyschiga berättelsen. Spelet är dock väldigt snyggt vilket vi bör förvänta oss av nästa generations-spelkonsoler, i det här fallet Playstation 4. Men det känns som att det är något som saknas för att Wolfenstein ska gå hem helt i mina ögon. Ljudet är det absolut inget fel på, likaså gäller den vapenarsenal vi får ta del av, men kanske tröttnar man tillslut på att springa från korridor till korridor och rensa ut dem på fiender, samla på sig ammunition och hälsa för att sedan gå vidare till nästa rum och upprepa samma sak. Avsaknaden av ett flerspelarläge i FPS spel kan vara en frisk vind eller gigantiska tomrum, i Wolfenstein: The New Orders fall blir det ett stort tomrum. Uppsalakillarna är helt klart på rätt väg, och det här är bara början för MachineGames, för vi kommer få se mer stordåd ifrån denna studio in om snar framtid.

Wolfenstein: The New Order

Wolfenstein: The New Order
7

Grafik

9/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

4/10

Plus

  • Snyggt
  • Old School FPS
  • Häftiga bossmöten

Minus

  • Eeeenformigt
  • Saknar Multiplayer