Jag trodde aldrig att det skulle ske så snart igen. Efter att jag tog mig igenom Outlast för några veckor sedan och var livrädd om nätterna tog jag mig an Dayligt och hoppades på att det inte skulle vara lika läskigt. Daylight är inte i närheten av lika läskigt när det gäller atmosfären, däremot hatar jag konceptet av ”hoppa-fram”-skräck som finns i Daylight. Skräckspel ger mig en ordentlig adrenalinkick och jag hoppas att den här recensionen ska ge er läsare en inblick av hur läskigt Daylight egentligen är. Till en början känns Daylight lite som vilket vardagligt FPS-spel som helst, du vaknar upp på ett övergivet sjukhus på en väldigt öde ö utan minsta lilla hum om hur du faktiskt hamnat där. Charmen med Daylight är de få verktyg du som spelare har till ditt förfogande för att överleva sjukhusets läskiga skepnader, en mobiltelefon och ett stycke nödraketer. Det unika med Daylight är inte den läskiga atmosfären eller spökena som försöker ta död på dig, utan att din spelupplevelse aldrig kommer vara densamma då spelets olika rum är slumpmässigt genererade vid varje omspelning. Målet med Daylight är simpelt, skrämma skiten ur dig, och passar det inte så bör du leta upp avstängningsknappen och skrota skivan.

daylight_009

Via din mobil pratar en röst som ber dig att ta dig ut ifrån sjukhuset snarast möjligen och det innan ”mycket hemska ting sker”. Du kan välja att antingen springa igenom spelet och hoppas på att inte stöta på ett spöke i närmsta vrå. Eller så kan du välja att smyga runt i de dunkla korridorerna och lyssna till desperata rop på hjälp, skrika högt när du rundar nästa hörn, och hoppas på att inte få mardrömar den kommande natten. Daylight fyller sitt syfte med att skrämma livet ur spelaren vare sig du vill eller inte, för rädd kommer du bli. Men inget spel är ju perfekt, detta gäller tyvärr även för Daylight. Ett av de moment som stör mig mest när det kommer till hur spelet nyttjar kontrollen är att det finns så otroligt små marginaler när man ska plocka upp föremål eller öppna exempelvis en dörr. Vid vissa tillfällen är dock kontrollen fruktansvärt buggig och noggrannheten är 0,10% då spelet inte säger till mig att jag ska trycka på X trots att jag enligt mig själv står mitt framför föremålet. I stressiga situationer blir det här ett störande moment och det tar inte många sekunder innan jag dött på grund av detta.

Daylight

Trots att du inte får tillgång till något riktigt vapen för att slå ned spelets spöken, som jag dock skulle vilja kalla ninjademoner då de nyligen stått bakom dig helt plötsligt skriker dig i ansiktet när du öppnar nästa dörr. Genom spelets gång kan vi plocka på oss kvarglömda föremål ifrån personer som befunnit sig på sjukhuset tidigare. Detta leder i sin tur till att spelets karaktär får neonfärgade tatueringar på sin vänsterarm och som fungerar lite som en alarmklocka. Tänk dig att du rör dig framåt i en korridor och kartan på din mobiltelefon börjar vibrera och sända ut massa ”White Noise”, spring åt andra hållet och göm dig för det är spelets sätt att tala om för dig att du snart kommer gå en smärtsam död till mötes. Efter ett tag tycker man sig komma på ett sätt att undvika spökena, men det bidrar till stor del bara att spelet blir än mer läskigt. Min tanke var att titta ned i golvet och springa längst mobilens karta till målet, smart var jag och hörde hur spöket nästan viskade i örat på mig. Skrattandes i soffan trodde jag att jag övervunnit min största rädsla för att blicka spöket in i ögonen, tills att det ploppade upp i golvet precis framför mig, ohh the agony.Screen4

Trots alla lovord lyckas inte Daylight enligt mig att skapa den där psykologiska rädslan för dunkla korridorer eller byråer där lådorna flyger ut och krossas mot väggen. Man har byggt spelet för mycket kring den direkta ”in your face”-skräcken som mer får spelaren att skrika högt för att sedan skratta av sig rädslan. Det finns visserligen stunder som får mig som spelare att rysa längst armar och ben och få en väldigt obehaglig känsla i hela kroppen, men det är ingenting som stannar kvar så fort jag antingen tagit mig vidare eller råkat titta in i ögonen på spöket som jagar en. Till skillnad från spelet Slender som fått mig att vägra gå ut i skogen efter det att solen börjar gå ned, där kan man snacka psykologisk skräck. Daylight är ett bra spel men med lite för stora brister som exempelvis den oprecisa kontrollen. Är du en sucker för skräckspel, testa för all del Daylight. Är du däremot livrädd för spöken, dunkla korridorer, rasslande ljud, övergivna sjukhus och att spela spel utan minsta tillstymmelse på tillhyggen, undvik.

Daylight

8

Grafik

8/10

Ljud

10/10

Spelbarhet

5/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Grym atmosfär
  • Bra omspelarvärde för att samla alla glömda föremål