TalesofSymphoniaChronicles_infokort

Nu är den här, den nya uppdaterade versionen av Nintendo Gamecube-titeln Tales of Symphonia, tillsammans med Dawn of the new World. Frågan är dock ifall den nya versionen är något att hänga i granen eller inte. Precis som vanligt i Tales of-serien får vi en väldigt ingående story att njuta utav och den känns aldrig långtråkig även fast du kan sitta med spelet i 25-30 timmar utan att ha klarat av hela huvudberättelsen.

Som många andra gick jag iväg och fixade lite snacks när jag tryckt på startknappen på mitt Playstation och kommer tillbaka till ett intro som är väldigt imponerande. Musiken får håret på mina armar att resa sig och jag tror inte att dom har lagt sig än. Även i Dawn of the new world var introt en glädje att titta på, här är Tales of-producenterna riktiga genier. Det är svårt för spel som inte är menade till en viss generation att bli tagna seriöst. Final Fantasy har precis släppt sin remaster av X och X-2 och nu var det ändå Tales of-seriens tur. Skillnaden mellan de två spelen är att för Final Fantasy valdes det bästsäljande spelet och dess uppföljare ut, men i Tales of känns det inte som att dom gjorde samma val.

talesoftheworld

Med entusiasm ger jag mig in i Symphonias öppna värld och direkt när spelskärmen kommer upp sitter man där och tänker för sig själv “Okej, där har vi mina tre huvudkaraktärer”. Då menar jag att du klart och tydligt kan se vilka som har maximerade frisyrer och vilka som bara gjordes snabbt, där det inte lagts ner särskilt mycket kärlek. Det gjorde mig dock inte så mycket då man blev lite omtumlad av hur mycket inlevelse röstskådespelarna har i detta spel, fast efter ett tag fick jag nog av dom engelska och bytte över till dom japanska rösterna. Äntligen fick mina öron lite mer lugn och ro. De engelska rösterna är väldigt duktiga och övertydliga men det fick mig att känna som om man satt och lyssnade på folk som spelade in varje mening med 220% entusiasm. Den japanska känns lite mer flytande och mjuk.

Spelets huvudkaraktärer är många men om vi ska gå in på dem tre man börjar med så har vi den typiskt envisa, lite dumma men vinner  alla våra hjärtan “Lloyd”. Ni som sett Dragonball, Naruto, One Piece med mera vet exakt hur japanerna tänker. Svärdskonst är Lloyds inriktning och det gör att man spelar väldigt mycket med honom i början. Den lilla Halv-alven “Genis” vars storasyster är deras professor. Han använder sig av en annan sorts vapen men när han kontrolleras av spelets AI förlitar vi oss på att han använder magier för att skada våra motståndare. Smart som få är denna lilla pojke och många mysterier ryktas finnas omkring honom och hans äldre syster. Sist men inte minst har vi “The Chosen One – Colette”; dotter till en ängel och utvald för att rädda världen. Det är inte lätt att växa upp med det på sina axlar. Colette visar sig vara en väldigt ödmjuk människa som är lite småkär i Lloyd, även där väldigt Stereotypiskt för JRPGs.

dontgoalone

Väl inne på Dawn of the new world förändras allt och vi får en total ”plot twist” där protagonisterna i första spelet helt plötsligt blir antagonister. Jag vet att många av er som läser denna recension kommer skynda iväg att köpa kollektionen och därför vill jag inte gå in för långt på storyn i uppföljaren. Om vi ska se till Stridssystemet är det väldigt lätt att komma in i, speciellt när du har valen att låta spelet göra allting automatiskt åt dig. Tack och lov valde jag inte det men det kunde kännas lite svårt ibland när man gjorde valet att inte få någon hjälp alls. Något jag trodde skulle göra mig trött var det eviga buttonmashandet men tack och lov när jag kom längre in i spelet påmindes jag om att man faktiskt måste använda sig av lite taktik här också.

Tales of Symphonia känns grafikmässigt lite tråkigt och kan ibland upplevas som att det faktiskt inte förbättrats något. Det man kan se ibland är att det kan bli väldigt utsmetat i försöken dom har gjort till att göra det snyggare, men som det fan jag är kan jag inte kräva mycket mer av ett gamecube-spel där det bästa man kunde göra var att skapa runda former. Det är värt att nämna hur bra detta spelet är på Co-op, men då menar jag inte för två vana gamers. Nej, spelets Co-op system är perfekt för dig som har en vän som alltid springer åt fel håll eller fastnar bakom ställen så du måste springa tillbaka och hämta dom. Ni som har spelat Diablo 3 på konsol vet nog vad jag pratar om. Det är bara i striderna som spelet blir Co-op nämligen och därför kan spelet kännas lite tråkigt om det är två vana människor som vill spela så mycket som möjligt. Har du en vän som inte är van vid tv-spel så testa detta med honom/henne. Jag tror att ni kommer få ett antal roliga timmar.

Ainsophaur

Något jag alltid gillat med Nintendo-spel är dessa eviga pussel man måste lösa för att komma framåt i spelet. Legend of Zelda gör alltid detta och skapar i sig en konst inom spelvärlden. Hur hanterar Tales of Symphonia Chronicles detta? Jo, med några buggar som finns i spelet kan du behöva starta om kartan några gånger för att monster ska komma tillbaka som du behöver döda för att använda i pusslet, men förutom det är det väl påtänkta pussel som man möts av och det är ingenting jag grät över. Trophymässigt får man sitta ett tag med dessa titlar. Det är många trophies man får när man spelar igenom spelen, men platinum troféen får ni nog kämpa lite för att få. Jag har inte fått hem den än, men jag hoppas att den blänker lika mycket som mina andra.

Vad tyckte jag om spelen i slutändan då? Jag blev positivt överraskad av Tales of Symphonia, men Dawn of the new world var inte något som jag själv hade gett bort. Det är få ting som fångar mitt intresse med Dawn of the new world men jag hade fortfarande inga problem att spela igenom storyn med nöje. Antagligen blev jag besviken eftersom jag precis hade spelat igenom Tales of Symphonia och fallit för protagonisterna där.

Tales of Symphonia Chronicles

7

Grafik

5/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

9/10