Darksouls2info[3]


Fruktan, paranoia, hat, och glädje. Det är få spel som innehåller den mängd negativa känslor som Dark Souls gjorde samtidigt som det precis som en stereotyp kung fu-mästare använde våld och förnedring för att sporra spelaren till att ge allt och visa vad denne går för. Dark Souls brydde sig inte om att hjälpa spelarna att nå målet utan det var upp till spelaren att visa att denne var värdig. Vid det här laget har nog de spelare som velat övervinna Dark Souls lyckats göra det, alldeles lagom till uppföljaren som med ett hånfullt leende bjuder oss in att anta utmaningen en gång till.

DarkSoulsII (11)

Jag kommer dö, om och om igen

Dark Souls II inleds lite mer storytungt än vad föregångaren gjorde, men det handlar mest om att göra en snyggare inledning än tidigare och inte för att göra spelaren bättre informerad om världen eller uppgiften som väntar. Det viktigaste för spelaren att veta förmedlas däremot så övertydligt att hade det handlat om en tutorial hade jag bara suckat, men i stället försöker jag bara bli hoppfullt ovetande för jag vet redan att jag kommer dö. Jag kommer dö, om och om igen samtidigt som jag desperat kravlar framåt och hoppas på att nå nästa framsteg.

Drangleic är minst lika ogästvänligt som Lordran och snart kommer minnena tillbaka om ett par designbeslut som i ett annat spel skulle räknas som ren idioti men här bara blir ett extra moment i raden av möjliga hinder som From Software vägrar att leda dig igenom. Att jag lyckas ta mig förbi spelets första boss utan att ha med mig Estus flask, spelets mest värdefulla föremål för ens överlevnad utan att fundera på om jag kan ha råkat missa den visar bara vad jag förväntar mig av detta äventyr. Det visar också hur en del spel inte behöver behandla spelaren som en ömtålig vas utan istället belönar den som är beredd att ta hand om sig själv.

Den som spelat antingen Dark Souls eller Demon’s Souls kommer känna igen sig i världens regler men det har tillkommit och försvunnit en hel del detaljer som kan vara värda att ha i åtanke. Den mest påtagliga skillnaden är att straffet för att dö från Demon’s Souls är tillbaka, om än i en lite snällare variant. Inte nog med att man förlorar alla själar man bär runt på, vilket råkar vara spelets hårdvaluta utan man förlorar även en bit av sin hälsomätare. Denna bestraffning blir bara värre och värre för varje gång man trillar av pinn, vilket naturligtvis gör det lite mer surt när man av olika anledningar råkar göra någonting mindre begåvat och får dras med konsekvenserna.

DarkSoulsII (12)

Visst finns det brister, men dessa drunknar i ett hav av fenomenal design

Lyckligtvis är inte alla förändringar till för att sparka på de spelare som redan ligger. Att få hjälp av andra spelare är extremt mycket lättare den här gången, inte bara för att vissa tekniska lösningar bakom kulisserna är bättre utan även på grund av ett par Covenants som tidigt är gjorda för att spelare ska kunna hjälpa varandra i en annars väldigt ohjälplig värld. För den som inte vet vad en Covenant i Dark Souls är kan vi jämföra det med grupper där spelarna kan gå med och få olika för- och nackdelar. Det finns helt enkelt ett par av dessa grupper som är till för att spelare ska kunna hjälpa varandra lättare men för veteraner av serien finns naturligtvis möjligheten att ansluta sig till en grupp för att göra resan mycket mer utmanande, om man skulle känna för det.

Utforskandet av Drangleic är inte bara farligt, utmanande och bitvis läskigt utan även helt underbart på ett skumt inte fullständigt hälsosamt vis. Jag älskar världen och fiendernas design som både är rå, mäktig och helt enkelt ser lika farlig ut som den är. Det finns ett litet antal fiender och bossar som är lite tråkiga i jämförelse med resten men det är en droppe i havet om man jämför med smörgåsbordet av tygstycken, rustningar och allmänt skumma väsen där ute. Detsamma gäller den ljudbild som strömmar in i örat på mig och jag riktigt myser av att höra hur stål når sitt mål eller hur intet ont anande monster plötsligt fattar eld. Nu vet jag förvisso att eld inte låter så som den gör i Dark Souls 2, men det struntar jag i och njuter ändå.

Ljudet är dock också var bristerna i Dark Souls II märks som mest och det beror troligtvis på hårdvaran i Playstation 3 som helt enkelt inte orkar med hela tiden varpå ljudet ibland blir fördröjt med någon sekund. Effekten av hårdvaran märks även på en del detaljer där man tydligt ser att From Software ville göra mer men helt enkelt inte kunde. Vad man däremot inte utvecklat i någon större grad är kontrollen som fortfarande är lite småstel. Fansen gillar att försvara den här stelheten men jag måste ändå medge att jag skulle vilja se några tweakningar. Exempelvis förstår jag inte varför man inte har fler möjligheter att avbryta sina handlingar i förtid om man inser att man har valt fel tillfälle att dricka ur sin Estus flaska. Det är aldrig fel att ge spelaren valmöjligheter i alla lägen.

DarkSoulsII (10)

Att få hjälp av andra spelare är extremt mycket lättare den här gången

Dark Souls II är inte bara en välkommen uppföljare utan även en värdig sådan. Skillnaderna mellan detta och föregångaren kanske inte verkar vara särskilt många på ytan men gräver man sig ner i spelet märker man lätt vilka förbättringar som har gjorts. Visst finns det brister, men dessa drunknar i ett hav av fenomenal design där bara den som är beredd att tänka själv har möjligheten att skörda frukten av sitt slit. Jag lär inte lämna den här världen bakom mig än på ett bra tag.

Dark Souls II

9

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Kontroll

8/10

Hållbarhet

10/10

Plus

  • Utmaningen
  • Multiplayer

Minus

  • Föråldrad hårdvara
  • Tålamodskravet