Outlastinfo[1]

Hur ger man en människa ett sådant obehag att man börjar sova med lamporna tända i huset eller inte vågar gå ut genom ytterdörren efter klockan 18:00. Jo, man ger den personen Red Barrels senaste skräckspel Outlast. Det här är ett spel som går en på nerverna och som på ett revolutionerande sätt visar vart skåpet ska stå när det gäller skräckgenren. Det här är en ung mans berättelse om upplevelsen och äventyret på ett nedlagt mentalsjukhus.

Resan tar sin början när Miles Upshur, en frilansande journalist får ett tips gällande hemska saker som händer på Mount Massive Asylum, ett psyksjukhus som ägs av Murkoff Corporation. Självklart är Miles en sådan där jobbig person som man helst inte vill ha som vän, han vill givetvis undersöka vad som skett och gör det med råge. Inte nog med att han drar sig till mentalsjukhuset när det är som mörkast, det hindrar honom inte från att klättra upp till andra våningen och in genom ett fönster då han nyligen hört massa ljud inifrån. Bara tanken att det egentligen är jag som styr Miles in i mentalsjukhuset och det är jag som ska få uppleva det här äventyret helt ensam.

Outlasttxtscrnone

Red Barrel lyckas skapa ett läskigt actionäventyr som fångar in spelaren i en värld som är tillräckligt obehaglig för att göra spelaren rädd, men så oerhört engagerande att man sitter där och försöker ta sig vidare i äventyret. Vi vill veta hur det går för Miles, vad det är som händer och vad som egentligen hänt på anstalten. Outlast innehåller inte ett enda objekt som går att använda som vapen, utan Miles är smart nog att tar sig till ett nedlagt mentalsjukhus utrustad med enbart en kamera med en fungerande ”Mörkerseende”-knapp. Den här kameran är tyvärr ingen modernare variant av Nikon EOS, utan en gammal skiten kamera som gärna flimrar till flera gånger under filmtillfällena. Du kan även välja att inte använda kameran överhuvudtaget för att få en större utmaning. Personligen tycker jag det är en utmaning nog att höra ett av spelets fiender gå rund och släpa sina tjocka metalkedjor på golvet, eller grymta när han långsamt går förbi en i en mörk korridor.

För att inte resan in i mentalsjukhuset ska kännas allt för trist, så kan spelaren välja två olika sätt att spela Outlast. Du kan för det första springa rätt igenom alltihopa, och då fungerar spelupplägget lite mer som ett actionäventyr där du bara ska ta dig ut springandes ifrån fiender. Å andra sidan kan du som spelare välja att smyga omkring, leta rätt på dokumentationer och filma olika sekvenser med filmkameran, allt för att ta reda på vad som egentligen hänt på Mount Massive Asylum. Dokumentationerna ligger utspridda runt om sjukhuset i form av blåa mappar. Dessa går även att läsa för att få reda på lite mer vad vi har att vänta oss längre fram, eller patientjournaler. Sen gäller det att vi är redo med kameran och filmar olika, bestämda händelser, som sker lite då och då, exempelvis filma ett spöke som svävar igenom en hall eller liknande. När jag klarade spelet på den svåraste svårighetsgraden som är unik för Playstation 4-versionen, filmade jag totalt 3 timmar och 14 minuter av spelet. Då kan jag kanske sprungit runt 20-30 minuter utan kameran rullandes, så Outlast är ett relativt kort spel också, men skapat på ett så otroligt bra sätt att man blir skrämd samtidigt som man inte vill sluta spela.

Outlasttxtscrntwo

I min rika lista på spel som jag tidigare spelat så finns det nog inte ett enda skräckspel som jag vågat ta mig igenom. Närmast var jag nog på det första Amnesia-spelet till PC för ett par år sedan, men jag inte kunnat skryta med att jag klarat av något. Nu kan jag säga att jag klarat av ett av de läskigaste spelen ever. Det är nog tur i sig att jag fått äran att spela det på Playstation 4 på grund av de grafiska inställningarna, det här hade aldrig fungerat på min PC. Den härliga kombinationen av det grafiska blodspåren på väggarna, blandat med de tunga kedjorna som släpas fram på det trasiga parkettgolvet. Det finns inte så mycket som klår den påtagliga känslan som funnits där ständigt under de få timmarna som Outlast körts på min konsol.

Personligen är jag inget större fan av skräckspel sedan jag blev pappa för 4 månader sedan. Bara blotta tanken av att ligga vaken en natt eller två i rad är inte speciellt lockande, det var för mig häftigt när jag var yngre. Men Outlast är ett spel som gör mig rädd på ett lite ”mognare” sätt. Jag blir inte rädd för ”Hoppa-fram”-skräck som man ofta använder, utan i Outlast använder man en mer subtil skräck. En skräck som sätter sig på psyket i form av obehagliga ljud som kommer från en mörk korridor framöver, eller när kameran snabbt flimrar till och vi ser skuggor svepa över de trasiga väggarna. Om ni inte har för svagt psyke är det här ett spel ni definitivt måste spela, för det är en kort men händelserik upplevelse.

En andra åsikt:

Skräck är ett ämne många vill försöka sig på men ganska få verkligen förstår hur det fungerar. Red Barrels har med Outlast visat att de förstår mycket men kanske inte riktigt allt. Ändock är detta nog det spel som mest har förtjänat skräckstämpeln sedan Amnesia och det är inte fy skam. När jag själv hade tagit mig igenom färden som gick under dåligt bäddade sängar och genom dåligt reparerade sprickor i väggar var jag fundersam på om resan ändå inte hade varit lite för kort. I vilket fall tycker jag att Outlast är en titel som ingen skräckälskare ska vara utan. Även om vissa segment i spelet hade mått bra av att vara lite mer öppna finns det många detaljer i Outlast som kommer att färga många skräcktitlar framöver, för detta var nog inte sista gången vi kommer få fly systematiskt in i ventilationstrummor med en kamera i handen. 8/10 – Hamsternator

Outlast

9

Grafik

10/10

Ljud

10/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Nervkittlande
  • Galet snyggt
  • Lätt att plocka upp och spela

Minus

  • Hoppa-fram-skräck
  • Tråkigt story
  • Går att springa genom spelet