Jag hade personligen ingen koll alls på Assassin’s Creed III: Liberation, det senaste tillskottet i lönnmördarserien Assassin’s Creed, förrän jag fick i uppdrag att recensera det. Det har också stått lite i skymundan från sitt mer aggressivt marknadsförda storasyskon, Assassin’s Creed IV.  För den som inte känner till det så är i alla fall Liberation HD nyutgåvan av PS Vita-spelet Assassin’s Creed III: Liberation från 2012, som nu alltså har portats till PS3, Xbox 360 och PC.

ACL-HD_SC_SP_22_Comparison

Att spelet på PS Vita heter just Assassin’s Creed III: Liberation känns fullt rimligt – både tidsepoken och platsen är nämligen närliggande till del tre i serien. Nu befinner vi oss dock varken i Boston eller New York utan i franska Louisiana, i det som nu är den amerikanska södern. Spelets handling tar sin början år 1765, det vill säga något tidigare än lönnmördaren Connors äventyr under den amerikanska revolutionen i AC III. Handlingen fokuserar istället på det koloniala maktspelet mellan framförallt Frankrike och Spanien under denna tid. Utöver denna ganska löst förankrade historia finns dock även ett annat tema som är mer genomgripande, nämligen slavhandeln som bedrevs under denna epok. Även om det kanske är omöjligt att skildra kolonialtiden i Amerika utan att också skildra just slaveriet så är det få andra spel som väljer att inkludera det så mycket i sin värld och sin handling som AC: Liberation gör.

Utöver denna ganska lovande utgångpremiss har spelet tyvärr inte så mycket att erbjuda. Själva gameplayet är identiskt med  tidigare Assassin’s Creed-spel, fast med mindre djup på i princip alla punkter. Uppdragen är tröttsamt linjära och ger aldrig någon verklig utmaning eller tillfredsställelse att genomföra. Oftast handlar det om att skugga en person genom stadens gator, döda en person, slå ihjäl lite vakter och sedan, pang, nästa uppdrag och vidare i storyn. Uppdragen i AC II och III där man verkligen får smyga runt, planera sina drag och känner den där härliga tillfredsställelsen av ett smart och kliniskt utfört lönnmord är helt frånvarande i Liberation. Spelet är helt enkelt inte ett lika gediget bygge som de andra spelen i serien. Det finns till exempel ingen riktig tutorial-del som introducerar en till spelmekanikerna utan man kastas rakt in i spelmomenten och handlingen. Man har även struntat i många av de små detaljerna som i de andra spelen i serien varit just det som gjort att man så fullkomligt uppslukats av spelvärlden. Man ges inte mycket fakta om vare sig tidsepoken eller platserna man befinner sig på (som verkligen gett mig stort mervärde i de tidigare spelen) och världen känns inte alls lika detaljerad och levande som i tidigare titlar.

aveline_winstcm76120101

Även rent grafiskt är  spelet ganska ointressant. Det handlar visserligen om en portning, men det ursäktar ändå inte att spelet ofta ser mer ut att vara gjort till PS2/Xbox-generationen än att  vara någonting som släpps år 2014. Speciellt miljöerna kunde getts en grafisk uppgradering – byggnader, träd och natur i största allmänhet är plågsamt lågupplösta. Designmässigt finns det inte heller mycket att hurra för. New Orleans känns litet och instängt och består mest av fyrkantiga lådor till hus och ett par träkyrkor. I jämförelse med jättekatedralerna i renässansens Florens eller nordamerikas vidsträckta ödemarker så känns det minst sagt torftigt. Utöver New Orleans spenderar spelaren även en stor del av spelet i Louisianas karakteristiska träskmarker (även kallat The Bayou), men även denna miljö har man lyckats göra till ett rent sömnpiller att  spela igenom. Det går ungefär ut på att hoppa mellan träd, simma olidligt långa sträckor och ibland brottas med en alligator i form av ett quicktime-event. Med det inte sagt att det inte alls är roligt att klättra runt och hoppa mellan hustak även i Liberation. Det är kul. Ibland. Men inte alls så kul och mäktigt som det säkert kunde varit.

Spelets absoluta höjdpunkt är dock dess huvudperson, Aveline de Granpré. Att spela som kvinna, och utöver det som kvinna med afrikansk-franskt ursprung, är bara det ovanligt och intressant nog i sig. När man som i AC: Liberation får spela med denna karaktär i slaveriets koloniala Amerika tas det hela självklart till en helt ny nivå. Som om det inte räckte så är Aveline också en av de mest välskrivna och intressanta kvinnliga karaktärerna jag sett i ett spel. Hon är kapabel, intelligent, driven och får vara precis så badass som man vill att hon ska få vara. Samtidigt har hon har getts många lager och inre konflikter, inte minst genom hennes bakgrundshistoria (hennes pappa köpte hennes mamma som slav och släppte dem senare båda fria; Norén, någon?). Som både dotter till en vit och rik köpman, och samtidigt afrikansk kvinna finns det en stark kluvenhet hos Aveline både kring hur hon själv ser på det samhälle hon lever i, och i hur detta samhället samtidigt ser på henne. Detta understryks även av den enda mekanik som är ny för spelet – Avelines förmåga att byta om mellan olika ”förklädnader” (eller Personas, som det kallas). Hon kan dels klä sig i den klassiska lönnmördarstassen, men har även möjlighet att klä ut sig till fin adelsdam eller slav. Som adelsdam kan hon obemärkt ta sig in i stadens fina salonger och både muta och flörta sig ur eventuella problem, medan hon i sin slavförklädnad lätt kan smälta in bland New Orleans många slavarbetare, och därmed passera obemärkt in på plantage, slavtransporter och liknande. Även om man inte får leka lika fritt med denna mekanik som man kunde önska, så integrerar den ändå Avelines person och roll i samhället med själva spelmekaniken på ett snyggt och effektivt sätt. Bara det faktum att spelets  NPC:er kan behandla Aveline så diametralt annorlunda från ett ögonblick till nästa, bara för att hon i ena ögonblicket är klädd som en slav och i det andra som en fri kvinna blir en väldigt tydlig illustration över det sjuka och djupt omänskliga i slaveriets logik.

ACL-HD_SC_SP_20_CharmGameplay

Det är synd att Liberation inte gör mer av sitt fantastiska upplägg. Storyn blir, intressanta teman till trots, aldrig riktigt medryckande och den dramaturgiska uppbyggnaden är rakt av värdelös. Oftast känns det som att spelet hastar, nästan snabbspolar sig fram genom handlingen och det är inte alltid helt lätt att förstå vad som händer eller varför, just för att ingenting ges någon vidare fördjupning. Det känns också som att slaveriet, trots att det skildras och är en stor del av handlingen, inte problematiseras så mycket som det kunde göras. Hade man tagit den historiska epoken och rasism-temat på större allvar känns det som att Liberation hade kunnat berätta något otroligt starkt. Speciellt med en så stark huvudperson som Aveline. Mina tankar går direkt till exempelvis Django Unchained, som är ett exempel där man verkligen tagit den konflikten som är slaveriet och löpt linan ut med den. Jag hoppades så smått i början av Liberation att Aveline skulle få ge sig ut på en liknande och lika tillfredsställande resa av hämnd och upprättelse mot ett barbariskt system. Nu fungerar slaveri-problematiken i spelet mest som bakgrund till vad som visar sig vara ännu en Tempelriddar-konspiration, vilket känns minst sagt bortkastat. Det finns några intressanta vändningar i hur spelet berättas (spelet presenteras till exempel som en sorts propagandafilm från det Tempelriddar-styrda företaget Abstergo, och återberättar inledningsvis därför historien ur deras synvinkel) men det är inte riktigt någon behållning när resten av berättandet haltar så så pass mycket som det gör.

Med handen på hjärtat kan jag inte direkt rekommendera någon att spela Assassin’s Creed: Liberation. I alla fall inte för själva spelets skull. Varken speldesignen eller storyn håller samma mått som seriens tidigare titlar, och spelet känns mer passande som en större expansion till Assassin’s Creed III än ett helt eget spel (PS Vita-versionen släpptes också i samband med släppet av just Assassin’s Creed III, som en sorts ”sidospel”). Trots dessa brister ska ändå spelet ändå ha en stor eloge för sin huvudperson Aveline; hon är den stora och kanske enda anledningen att spela Assassin’s Creed: Liberation. Synd bara att en så stark karaktär inte får vara hjälte i ett lika rikt, komplext och underhållande spel som Altaïr, Ezio eller Connor, och att hennes historia i Liberation inte ges i närheten lika mycket utrymme som deras. Det enda jag  kan göra är att hoppas på framtiden, och att vi får se mer av henne riktigt snart.

Assassin's Creed III: Liberation HD

5

Grafik

4/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Huvudpersonen

Minus

  • Fula miljöer
  • Historielektionen uteblir
  • Tunn och rörig handling