Historia var det där ämnet som lärare var väldigt dåliga på att lära ut, eller det var åtminstone mina lärare. Det där ordet ”historia” fick en besk eftersmak som gjorde att man helst undvek det helt och hållet, för varför skulle jag egentligen bry mig om vad som hände i världen för länge sedan när människorna från den tiden dog för hundratals år sedan? Det var ungefär något i den stilen jag tänkte då, men idag har ett visst intresse för det gamla blommat upp. Jag är fortfarande värdelös på att memorera årtal men vad som fascinerar mig mest är vapen, uppfinningar och stridstekniker. Total War-serien har alltid varit en ypperlig källa av blandad kunskap för den vetgiriga som är beredd på att lägga ner den tid som krävs. Den här gången återvänder serien till antikens Rom och eftersom seriens första besök i denna tidsperiod blev min introduktion till serien är jag extra nyfiken på vilka nyheter som väntar på oss.

rome2_002
Precis som tidigare är inte Total War: Rome II något som man tar sig igenom på en kväll
eller ens en helg. Har man väl startat en kampanj får man räkna med att man antingen kommer förlora snabbt till följd utav allt för onda grannar eller så kommer ens rike att sakta men säkert växa sig större under de många, många timmar som man sitter där och planerar sitt nästa drag. Det är väldigt enkelt att jämföra Total War: Rome II med det klassiska brädspelet Risk vid en första anblick. Du startar i ett begränsat område och försöker sedan med lite list, diplomati och rent övervåld att erövra andra provinser i världen för att helt enkelt skapa ett större och mäktigare rike. Alla stormakter måste dock börja någonstans och eftersom jag blev tvångsmatad med en viss serie när man var en liten parvel väljer jag att leda Gallerna mot framgång.

Varför jämförelsen med Risk försvinner så fort som man faktiskt börjar spela är inte särskilt oväntat för den som har erfarenhet av serien från tidigare. Det är dags att börja bygga upp en liten armé samtidigt som man håller sina egna invånare nöjda och belåtna, med allt vad det innebär. Dina invånare är nämligen ett par extremt bortskämda snorungar som aldrig är helt nöjda och du måste hela tiden fundera på om det är tid att träna fler soldater till din invasionsstyrka eller om du ska bygga den där vingården som kommer lätta lite på befolkningens humör. Som jag nämnde innan kommer dock befolkningen sällan vara nöjd vad du än hittar på och förr eller senare kan du räkna med uppror.

rome2_001

Fast det är kanske inte så märkligt med tanke på att du troligtvis rusade rakt igenom deras murar, slaktade halva befolkningen och beslöt dig för att placera din egen flagga på deras mark. För hur mycket diplomati man än använder, hur fredliga ens avsikter kan tänkas vara och hur många allianser man än upprättar kommer man alltid att nå en punkt då en konflikt är oundviklig. Lyckligtvis var det knappast ett moraliskt dilemma för min egen del och de allianser jag upprättar är för att minska risken för att frontlinjen ska hamna någon annanstans än där jag vill ha den. Vad man än har för mål är det viktigt att försöka vara lite politisk och välja rätt vänner om man vill lyckas komma någonstans. Den här processen har i Total War: Rome II blivit något förenklad gentemot tidigare delar i serien men det kan sammanfattas i tre punkter. Är det okej att handla av varandra, är man kompisar med varandra och självfallet, hur viktigt är det att vi utrotar just de där stollarna.

Visst finns det olika nivåer av vänskap och aggression men i praktiken är det inte mer avancerat än så och för min del passar det väldigt bra, för jag är mer intresserad av vad fienden har att komma med på slagfältet än vid en middagsbjudning. Det är på slagfältet som Total War-serien alltid har avvikit från mängden och det både på grund av stridernas skala och på det minst sagt intressanta moralsystem som serien använder sig utav. I sin helhet känner man igen sig från tidigare delar i serien och bortsett från några mindre förändringar är det mesta sig likt här och förutsatt att du är van vid serien går det väldigt fort att anpassa sig till det lilla nya. Är du inte bekant med Total War kan du räkna med en ganska brant inlärningskurva om du ska få ut så mycket som möjligt av dina trupper.

rome2_004

Att en större armé inte nödvändigtvis är någon form av garanti för seger vet alla som är insatta i strategigenren och i Total War: Rome II är detta extremt tydligt då en trupp som blir attackerad från sidan, bakifrån, från distans eller bara blir omringad riskerar snart att få så låg moral att soldaterna slänger sina vapen på marken och lägger benen på ryggen. Oftast under en strid är inte målet att krossa fiendernas kroppar utan deras psyke, för en fiende som flyr är inget hot och kan lugnt och sansat jagas och huggas ner som de fähundar de är. Detta är däremot inte alltid lika lätt som det kanske låter och ett felbeslut kan leda till att det istället är dina mannar som ligger utspridda på marken över hela slagfältet. Det är klurigt, långsamt och extremt tillfredsställande när allt går rätt, men när motståndet är för starkt kan man bara göra sitt bästa för att minimera sina förluster och även om det knappast är smärtfritt är det fortfarande en viktig del på vägen mot världsherravälde.

Är man inte fullt lika sugen på att försöka ta över världen kan man precis som i tidigare delar i Total War-serien ta del av historiska sammandrabbningar och eftersom jag knappast är någon form av historiker förutsätter jag att dessa återskapade slagfält är så nära verkligheten man kan komma. Fast är det stora slagfält man vill komma åt finns det få saker som klår klassisk hederlig multiplayer. Tyvärr har jag inte märkt några större nyheter här. Man kan välja var striden ska utspela sig, på land eller vatten, en stad under belägring och lite allt möjligt. Har man mycket tid att spendera med sina vänner är det även möjligt att inleda en flerspelarkampanj och jag avundas den som har möjligheten att ta sig igenom en sådan runda, för det måste vara fenomenalt underhållande.

rome2_003

Total War är sig likt, trots ett par ändringar som tar bort lite av komplexiteten över hur man hantera sina trupper under en kampanj. Ändringarna känns ändå ganska logiska när man vant in sig i det hela och återigen är det svårt att ha full koll på hur lång tid man egentligen suttit ner framför datorn och spelat. Vid lanseringen hade Total War: Rome II en del barnsjukdomar men i skrivande stund har en stor och flera små patchar tillkommit som verkar ha tagit hand om många problem. Det här är ingen revolution av formulan som är Total War men det spelar mindre roll. Allt finslipas bit för bit och det är fortfarande fantastisk underhållning för den tålmodige spelaren. Vill man ha ett strategispel man kan sätta sig med en halvtimme, spela en match och sedan vara klar bör man leta efter något annat. Vill man däremot leda sitt rike mot ära och berömmelse  är det en bra idé att titta efter Total War i spelhyllan och välja den tidsepok man föredrar. Själv kommer jag nog stanna i antikens Grekland och länderna runtomkring ett tag till.

Total War: Rome II

9

Grafik

9

Ljud

9

Kontroll

9

Hållbarhet

9

Plus

  • Antika Rom
  • Gallerna

Minus

  • Extremt tidskrävande