När jag studerade fick vi inte helt oväntat en hel del arbetsövningar för att lära oss nya koncept och tekniker inom vårt område. Vid ett tillfälle fick vi en enkel mening som löd “åh så vackert” som vi skulle dra inspiration från och gestalta. Några gjorde fotoserier, andra målade tavlor och en del skrev korta dikter, men det som stannade kvar i mitt minne var ett redigerat foto av en soptipp. I mitten av alla dessa sopor befinner sig två råttor och njuter av sin perfekta tillvaro som en annan inte skulle vilja vidröra ens med tång. Att försöka se världen från någon annans ögon är en förmåga människor är ganska dåliga på. Den generella människan har svårt att leva sig in i någon annans situation om de inte kan knyta den aktuella händelsen direkt till sitt eget liv, men ibland stöter vi på de hjälpmedel som behövs för att vi ska förstå att världen ser väldigt annorlunda ut för vissa andra. Shelter är ett sådant hjälpmedel.

Har du inte förstått det än är det naturen som ligger i fokus den här gången. Inga människor, inga tekniska underverk och absolut inga gudalika väsen utan bara ren och skär natur med allt vad det innebär. Det är dags att se världen ur ett perspektiv som jag inte har kommit i kontakt med sen man tittade på “Den långa flykten”, men den här gången är jag inte en åskådare. Att anta rollen som en grävling hör knappast till min vardag och som om det inte vore nog är jag plötsligt mamma också. Fem små ungar befinner sig i mitt gryt och efter att jag har tittat på dem en liten stund inser jag något. Alla har samma färgschema men olika mönster i pälsen. Jag kan se skillnad på mina små.

Vi har bara varit tillsammans i några minuter men i mitt huvud börjar jag snabbt skapa en relation till dessa små gnällspikar. Något känns dock fel. Jag kan inte tilltala dem efter sina fysiska attribut och bestämmer mig således att småttingarna ska namnges. Nicodemus, Gertrud, Kurt, Sport och Larsh väljs ut som lämpliga namn innan vi börjar röra oss utåt från grytet. Direkt när vi kommer ut börjar solens strålar att kasta sig över oss. Skogen är varm och gästvänlig med gott om mat för att jag ska kunna utfordra mina älsklingar. Jag märker dock snart att Nicodemus är lite glupskare än de andra och försöker äta upp alla rovor vi kommer åt om jag inte stoppar honom. Tyvärr finns inte all mat på ett och samma ställe och jag blir tvungen att hålla reda på vem av barnen som åt nyss och vilka som står på tur när nästa tillfälle visar sig.

Sheltertxtscrenone

En liten groda råkar hoppa framför vår lilla familj och det var knappast några diplomatiska förhandlingar som krävdes för att vi alla skulle vara överens om dess öde. Vi kalasade på den mindre lyckligt lottade krabaten och bara njöt av vår tillvaro. Naturen var extremt vacker och skapade en stark känsla av välbehag ända in i ryggmärgen. Alla intryck som regnade över en stärkte bara känslan vi hade och det var dags att förbereda sig för natten. I efterhand funderade jag på varför vi inte kurade ihop oss i ett hål någonstans under natten i väntan på att solen skulle gå upp igen. Varför skulle vi ta risken att färdas i mörkret? Grävlingar är förvisso nattaktiva djur men med knattelaget som var med mig vore det troligtvis säkrast att vänta, men jag valde att pressa vidare. Vi rörde oss försiktigt framåt genom natten och lyssnade vaksamt efter potentiella faror. Vi rundade ett hörn här, gick igenom en grotta där och smög sakta men säkert framåt. Jag var på helspänn konstant eftersom jag inte visste vilka varelser som doldes där ute i mörkret, men allt eftersom tiden gick blev jag lugnare och började slappna av mer och mer för varje minut. Till slut tänkte jag knappt på att det var natt och vi strosade igenom mörkret som om det var rutin. Det var då vi hörde ljudet vi önskade att vi aldrig skulle uppleva.

Det lilla skrik jag hörde då blev som en pil i hjärtat som fortfarande sitter kvar i bröstkorgen. Jag vände mig om och sprang för att försöka förhindra att något hände min lilla kull, men det var för sent. Plötsligt var det bara fyra par ögon som stirrade tillbaka på mig och förväntade sig stöd. Gertrud var inte längre med oss och tanken på var hon troligtvis befann sig nu gjorde situationen knappast lättare. Vi visste redan att vi inte var på toppen av näringskedjan men det var inte förrän nu som jag riktigt förstod vad det innebar. Att förlusten av en virtuell grävling kunde göra ont på det här viset var ingenting som jag hade räknat med men här satt jag och hade skuldkänslor som var starkare än något jag känt på många år. Gertrud var den första grävlingen som aldrig fick chansen att växa upp men hon skulle inte bli den sista. Shelters vackra yttre och harmoniska musik skapar en täckmantel för den oberäkneliga och oförlåtliga verkligheten som kan slå till när som helst.

Sheltertxtscrentwo

Shelter är något väldigt unikt och kan vara ett av dem viktigaste spelen i år för den som vill uppleva vad spel kan vara. Förvänta dig däremot inga hjältedåd, inga mirakulösa återkomster eller hämnd mot dem som skadat din familj. Det här är bara naturen som fungerar mer eller mindre som den alltid har gjort, på gott och ont. När jag tänker tillbaka på min resa genom skogen blir jag både glad och ledsen, för vem kunde ana att det skulle vara så fint men även hårt att låtsas vara en mamma för ett kort ögonblick.

Shelter

8.25

Grafik

90/10

    Ljud

    90/10

      Spelbarhet

      90/10

        Hålbarhet

        60/10

          Plus

          • - Naturen är vacker
          • - Söta grävlingsungar

          Minus

          • - Naturen är grym