Explosioner, outtömliga magasin, en ensam hjälte mot en armé av skurkar. Narco Terror, som släpptes i slutet av Juli, presenteras som en arkadinspirerad dual-stick shooter som drar mycket från 80-talets actionfilmer. Blir resultatet en explosiv hyllning till en av de största nostalgikällorna, eller en pinsam röra som vi alla redan kommer önska att vi kunde glömma?

80-talet har aldrig riktigt släppt sitt grepp om oss konsumenter, oavsett vilka medier vi dras till, och oavsett om det gäller genuin uppskattning eller sarkastiskt skrockande så kan de flesta finna nöje i dess utbud. Bara under det senaste året har vi sett allt mellan spel som tar 80-talets stereotypa överdriftsaction och bygger upp en stabil och seriös upplevelse runt den, som The Showdown Effect, och de som tar en seriös grundplattform och klämmer in så mycket det bara går och skapar en löjligt överdriven popkultursreferensorgie, som Far Cry 3: Blood Dragon. Det enda Narco Terror har på sin sida är en röstskådespelare för huvudkaraktären som har potential för att göra en ok parodi på en actionhjälte från förr, men för resten av spelets innehåll så känns eventuella kopplingar antingen ogenomtänkta eller oavsiktliga. Man ska inte säga att spelet tar sig för seriöst, det tar sig mest inte alls på något sätt…

Hjälten du spelar som i Narco Terror heter Rick Quinn, en viktig person i den amerikanska narkotikapolisen som av någon anledning i början av spelet springer runt ensam i Miamis hamn och spränger allt han ser samtidigt som han letar efter en annan agent. Helt plötsligt kidnappas hans dotter, från samma hamn, och Rick jagar efter droglangarna för att spränga halva Sydamerika i jakt på sin dotter. För den här typen av spel så varken förväntar eller önskar man sig någon särskilt djup handling, men det känns ändå som att utvecklarna inte hann lägga in två tredjedelar av det fortfarande magra manus som planerades för det här spelet. På nästan varje steg som spelet stannar upp för att leverera tre till fyra repliker för att bära berättelsen vidare så verkar det som de antingen har hoppat över något eller dragit fram nya element från ingenstans. I vanliga fall borde det knappt nämnas, men detta ledde till märkligt roande ögonblick, om än på fel sätt, när man slapp spela i några sekunder.

Narcoterrortxtscrnone

För spelandet har Narco Terror i grunden en enkel struktur – du springer runt med vänster styrspak och styr vart alla kulor skall flöda med höger styrspak. I din fasta arsenal har du fyra stycken vapen: Pistol, hagelgevär, automatkarbin och en större kulspruta. Utöver detta kan du plocka upp begränsade vapen som kulsprutor och raketkastare, eller specialammunition för dina vanliga vapen för att göra mer skada. Alla fiendesoldater beter sig på samma sätt; de springer rakt mot dig, stannar när de landat på ett för deras vapen acceptabelt avstånd och står därefter still och skjuter konstant tills de dör eller du flyr. Det sista huvudelementet i spelet är saker som exploderar. Denna kategorin fylls, utöver någon enstaka bensinpump, nästan uteslutande av parkerade fordon eller väldigt lättdetonerade gas- eller bränslebehållare. När du skjuter ned fiender får du poäng, som kan ökas genom att hålla igång en kombomätare. Poängen läggs upp på en global highscorelista där du kan jämföra dina prestationer med dina vänner eller andra spelare på din plattform. När du skjuter saker som exploderar får du av någon anledning pengar, som du sedan kan uppgradera dina vapen med.

De flesta banorna spelas med ett isometriskt perspektiv sett från ovan. Framför allt vissa av de senare banorna har faktiskt ganska bra upplägg och fina bakgrunder, och den dynamiska kameran ger förvånansvärt mycket till stämningen och upplevelsen, bortsett från om du försöker röra dig tillbaka eller när det är dags för en övergång mellan olika miljöer. Ganska tidigt i spelet kommer du över din första fordonsbana, där spelandet slår över till en vertikal shoot-em-up där du styr ett flygplan. Första gången detta hände var det ganska charmigt, men dessa sekvenser är i sig varken utmanande eller underhållande.

Narco Terror bjuder endast på en kort och inte särskilt njutbar upplevelse. Om du går igenom kampanjen någorlunda noggrant, ser till att jaga rätt på allt som kan skjutas och sprängas, och dessutom fastnar rejält på några ställen så kommer upplevelsen knappt vara i fyra timmar. Den enda motivationen till att försöka spela om spelet skulle vara om du specifikt utmanats av en vän att knäcka deras highscore. Det finns ett flerspelarläge, men det bjuder bara på möjligheten att spela två personer på samma banor om igen, vilket är än mindre spännande då två hjältar samtidigt är snudd på oövervinnerliga tillsammans.

Narcoterrortxtscrntwo

De negativa punkter som tagits upp här kanske inte slår er läsare som något extremt avskräckande, men det finns så mycket mer man kan nämna och helheten är i det bästa av stunder knappt medioker. Ibland ser man hur hårt och gott arbete på produkten kan skina igenom, men ofta känns Narco Terror som en antologi av dåliga designbeslut. I slutändan är spelet inte underhållande, och definitivt inte ett köp vi skulle rekommendera, så det känns mer skonsamt att bespara er läsare en djupgående genomgång av hur ni kan bli besvikna eller frustrerade på Narco Terror och helt enkelt avrunda med förslaget att lägga tiden på något annat.

Narco Terror

3

Grafik

4/10

Ljud

2/10

Spelbarhet

4/10

Hållbarhet

1/10