Vampyrer har under lång tid fascinerat människor och även om de olika tolkningarna av dessa blodsugare skiljer sig åt kraftigt finns det ändå en viss mystik över hela ämnet som lockar och intresserar. Dark försöker kombinera detta mytologiska väsen med stealth-genren, vilket både låter som och är en fenomenal idé. Tyvärr vill Dark göra mycket mer än vad det faktiskt klarar av och resultatet blir en ofärdig röra som trots en viss ofrivillig charm inte kommer älskas av någon.

Eric Bane vaknar upp på golvet inuti en nattklubb och minns inte vad som har hänt honom, men han märker snart att något är annorlunda. Han ser konstiga syner och människorna runt honom har plötsligt blivit lite mer aptitretande än vad som är socialt accepterat. Ganska snart stöter han på ett flertal karaktärer som vet exakt vad han är; en vampyr som helt enkelt behöver få chansen att pröva sina nya vingar innan det är dags att ta sin plats i den nya värld han har hamnat i. Eric har dock lite begränsat med tid på sig eftersom han aldrig lyckades dricka blodet från den som gjorde honom till vampyr från början. Får han inte tag på detta blod kommer han i sinom tid att förvandlas till en vildsint best som attackerar allt den kommer åt.

Dark utger sig själv för att ett smygfokuserat spel med rollspelsinslag, men det vore att ge en ganska orättvis bild av vad Dark egentligen är. Att kunna välja vad man ska fråga om till ett par personer räcker inte för att klassa något som ett rollspel och Vampire the Masquerade: Bloodlines står fortfarande på tronen över vampyrrollspel. Vad Dark däremot har är ett annorlunda sätt att hantera stealth-genren för där Sam Fischer och Solid Snake skulle behöva använda verktyg för att ta sig förbi vakter oupptäckt har istället Eric Bane ett flertal mycket praktiska övernaturliga krafter att ta till när det krisar. Självfallet spelar dessa krafter ingen större roll om Eric inte kan hitta den där vampyren som skapade honom. Lyckligtvis finns det en chans att lösa problemet på ett annat vis, och det är genom att dricka blodet från en annan mäktig vampyr.

Darkthegametxtscrnone

Eric får hjälp från sina nya vänner att lokalisera dessa vampyrer och jag ifrågasätter ganska fort hur villiga de är att hjälpa nykomlingen som praktiskt taget är ute på ett personligt korståg för att rädda sig själv. Det är i vilket fall dags att använda sina nyfunna krafter och försöka få tag på det där livsviktiga blodet. Till en början har Eric däremot inte särskilt många krafter att skryta med men under tiden som spelet fortgår tjänar man ihop en sorts poäng som används till att låsa upp krafter och deras uppgraderingar. Det finns krafter som gör Eric svårare att se för fiender och krafter som kan eliminera hot på avstånd, men den effektivaste förmågan att lära sig tidigt var ”Shadow Leap” som gjorde det möjligt för Eric att teleportera sig dit det behövdes och på så sätt kunna smyga sig igenom även de mest bevakade portarna.

Det finns fler effektiva krafter att använda sig utav, som möjligheten att inte bara döda utan även desintegrera fienders kroppar och eliminera risken att larmet går när någon stöter på kroppen. Dessa krafter och deras potentiella användningsområden är vad som gör att Dark sticker ut och blir en annorlunda upplevelse gentemot andra mer kända titlar i stealth-genren. Tyvärr är det mest i teorin som det ser väldigt bra ut men praktiken lämnar väldigt mycket kvar att önska. Tveksamma kontroller, bristfällig AI, animationsbuggar och det mesta som kan dra ner helhetsupplevelsen kommer i någon mån att göra det. Det finns delar i Dark som får mig att se potentialen i konceptet, exempelvis när man blir inlåst i ett litet rum och måste eliminera vakterna som jagar en utan att bli upptäckt, eller när man måste smyga förbi stora öppna entréer där Sam Fisher skulle ha svårt att hitta gömställen.

Tyvärr är det inte nog och trots att jag ändå tycker smygandet är ganska underhållande fokuserar jag mer på att räkna bristerna jag ser än att försöka hitta den perfekta vägen att smyga mig förbi nästa område. Jag både skrattar och gråter inombords när fiender upprepar en scriptad fras fjorton gånger på en minut och när jag försöker ta skydd bakom en kort mur och Eric beslutar sig för att göra en personlig dans innan han sätter sig ner. Dark blev under spelets gång lite av ett guilty pleasure. Det är helt enkelt inte särskilt bra men samtidigt finns det några saker som gör upplevelsen behaglig. Historien som varken är originell, välskriven, smart eller övertygande lyckas på något vänster göra mig nyfiken på vilka klyschor som ska användas härnäst. Karaktärerna är långt ifrån trovärdiga och det hjälper knappast att Erics kamraters motivationer kan likställas med logiken man hittar i en normal sandlåda, men en del av mig vill ändå veta lite mer om alla dessa silkestunna filurer.

Darkthegametxtscrntwo

Jag har inga planer på att återvända till den värld som Dark målar upp och jag tänker inte göra något desperat försök att övertyga dig som läser detta till att bege dig dit heller. Tycker man om att smyga och har ett visst intresse för vampyrer kan det finnas små ljusglimtar här, men för de flesta kommer det bara kännas som pengar kastade i sjön. Att smyga runt som vampyr och attackera sina motståndare från skuggorna är en sund idé rent spelmässigt, men Dark famlar mest omkring i mörker.

Dark

4

Grafik

4/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

4/10

Hållbarhet

4/10

Plus

  • Många krafter att välja på

Minus

  • Halvdant rollspelselement