Spelen i Atelier-serien har länge varit med på min ”att spela-lista”, men av någon okänd anledning har jag ännu inte tagit mig tid till det. Anledningen till att de hamnat där är att jag prövade Atelier Iris till PlayStation 2 som hastigast och kände att, ”wow, det här känns annorlunda”. Ett jRPG med fokus på crafting? Något som annars bara brukar vara en sidosyssla spelade helt plötsligt en betydande roll i spelet. Hittills har de stackars spelen jag hittat bara fått samla damm i spelhyllan, men så fick jag chansen att recensera Atelier Ayesha, ett av de senaste spelen i serien att släppas utanför Japan. Jag har alltså inte mycket tidigare erfarenhet av serien förutom att den intresserat mig, men det har väl aldrig hindrat mig förr?

I Atelier Ayesha spelar man som den unga apotekaren Ayesha som i sin lilla stuga tillverkar medicin, en konst hon lärt sig från sin farfar som kringresande handelsmän köper för att sälja vidare. Man får en liten bit in i spelet veta att hennes mediciner är väldigt populära. Ayesha yngre syster har försvunnit spårlöst när hon gick till några ruiner för att samla örter att användas i medicintillverkning. På platsen där hon försvann har Ayesha rest en minnessten. När hon en dag är där för att sörja ser hon sin syster som hastigast. Lite senare träffar hon en äldre man som tycks vara en alkemist, något som Ayesha inte känner till något om alls. Han hävdar att med hjälp av alkemins kraft kan hon få tillbaka sin syster, men hon har bara tre år på sig.

Det första jag möttes av när jag startade upp spelet var en väldigt anime-inspirerad introfilm där det efter en liten stund kom en lugn men ändå svängig låt med japansk text, något som verkade lovande, eftersom jag har rätt dålig erfarenhet av när liknande videor dubbas till engelska. När jag bläddrar igenom valmenyn märker jag till min stora fasa att man inte kan ändra språk in-game, vilket betyder att om de engelska röstskådespelarna inte är bra, har jag inget alternativ att falla tillbaka på. Men, men, jag kanske har tur den här gången? Det kan inte vara värre än Tales of Destiny 2 (Tales of Eternia) till Playstation. Jag hade dock fel och det känns som att röstskådespelarna inte har någon som helst inlevelse när de läser in rösterna, och när det väl kommer lite sådant då spelar de över något fruktansvärt mycket istället. Något mellanting hade kunnat göra underverk. Men betyder det här att spelet är helt värdelöst?

Musiken är riktigt härlig, någonting som betyder oerhört mycket för mig i ett spel. Rösterna går att trycka sig förbi, förutsatt att man läser texten tillräckligt snabbt, och det går nog till och med att dra ner volymen på rösterna i botten om man stör sig allt för mycket på dem. De är inte bra, men de går att stå ut med. Fast åter till musiken. Det finns ytterligare en opening-video i samma stil och den här gången blir det riktigt härlig j-pop, en låt som jag nu, några veckor senare, gärna lyssnar på då och då. Utöver de j-poppiga låtarna erbjuds varierad men oftast väldigt harmonisk musik. Det känns att väldigt mycket fokus hamnat på soundtracket, om inte bara kompositören haft en riktigt bra dag. Stridsmusiken är även den riktigt lyckad och det känns som att den är svårare att tröttna på än i andra jRPGn. Även i spel som Chrono Cross, där jag länge hyllat musiken, har jag väldigt svårt för just stridsmusiken.

Jag älskar verkligen karaktärsdesignen, inte bara den vackra manga-stilen utan även kläder och frisyrer. Det är en ren fröjd att se dem. Dock faller det hela en del när karaktärerna pratar. Munrörelserna är nämligen samma animation som loopar i all oändlighet. Någon form av läppsynkning hade verkligen inte skadat. Miljöerna är också vackra och inbjudande. Även om karaktärerna är trevliga att titta på verkar de ganska platta. Jag har inte spelat igenom hela spelet ännu så kan inte uttala mig om deras utveckling framåt slutet, men till en början är jag inte jätteimponerad.

Det kändes lätt att sätta sig in i spelet även fast jag knappt rört de tidigare delarna i serien. Så fort ett nytt element introduceras kommer det upp en stillbild som enkelt förklarar hur just den saken fungerar, och det går lätt att trycka sig förbi dem ifall man redan känner till hur spelet fungerar eller är envis och vill lära sig allt själv. Det finns även ett hjälpavsnitt i menyn där alla ”tutorial-popups” har en mer detaljerad förklaring. Kontrollerna fungerar väldigt bra, men det känns konstigt att inte ha någon som helst kontroll över kameran. Ibland kan det vara lite irriterande då man inte ser ett monster som är väldigt nära men kameran är för inzoomad för att man ska hinna reagera när man går rakt mot den farliga besten och den går till anfall. Spelet innehåller alltså inte random encounters utan varje ”karta” man besöker har ett visst antal monster, som respawnar mellan besöken. Utöver monster finns det även ”gathering points” där man genom att hålla in en knapp samlar på sig diverse olika ingredienser som sedan används när man utöver alkemi för att skapa nya föremål.

Själva alkemi-biten är fruktansvärt simpel, men jag fann ändå ett nöje i att pröva olika varianter av ingredienser för att få olika egenskaper på slutprodukten. Bara genom att ändra vilket bränsle man använder kan en bomb bli mycket farligare. De föremål man skapar kan exempelvis användas för att skapa nya föremål, förbättra vapen, hela eller användas i strid. Det sistnämnda är något som jag var alldeles för dålig på att göra i början, tills jag märkte hur mycket skada vissa saker kan göra mot några stackars monster som inte vet vad de gett sig in på. Ayesha får även i uppgift av stadsbor att tillverka, eller köpa, olika ingredienser eller produkter, som belöning får man pengar och ibland olika föremål. Pengar har hittills inte varit något problem då det oftast är relativt enkelt att få tag på det de eftersöker, för att sedan köpa ytterligare en bok med recept. Och de flesta ingredienser finns gratis att hämta i naturen.

Som jag nämnde tidigare har man tre år på sig att rädda Ayesha syster och det är inte bara en del av storyn utan spelet går faktiskt på ”tid”. Att med hjälp av alkemi skapa föremål tar ett visst antal dagar, hur lång tid det tar beror bland annat på hur stort antal va slutprodukten du vill tillverka. Det tar även ett visst antal dagar att förflytta sig mellan de olika platserna på kartan, samt att samla ingredienser. Även om crafting-delen är underhållande är det bäst att passa sig lite så man inte spenderar all tid med att plocka bär och baka bröd. Svårighetsgraden känns rätt jämn, men man kan behöva köra några extrarundor mot enkla monster innan man äventyrar vidare, det står ofta tydligt i Ayeshas anteckningsbok vilken level som är rekommenderad, och det verkar som att det är en god idé att följa de rekommendationerna. Spelet är dock inte slut om man dör, istället förlorar man en dag och karaktärerna vaknar upp, utanför striden, med 1 hp. Då är det bäst att fly eller hela upp sig och ge det ett nytt försök.

Utöver Ayesha kan du ha två karaktärer med dig för att få hjälp att bekämpa de ondskefulla monster som stryker omkring i skogar och grottor. Stridssystemet kan till en början se ut som det gör i de flesta andra jRPGn, men alla karaktärer har en support-mätare. När den mätaren är uppladdad kan du efter att en karaktär attackerat till få en annan karaktär att springa runt motståndaren och daska till den i ryggen, eller försvara en kamrat som har låg hp när någon är på väg att genomföra en dödlig attack riktat mot denne.  Det finns en hel del support-”attacker” och liknande, dock bör man passa sig så man inte försvarar sin tankigaste karaktär med en magiker som bara har 1 hp kvar. Det har hänt mig mer än en gång och det är lika frustrerande varje gång.

Du väljer vilka du vill ha med dig genom att prata med dem i staden. Utöver att hjälpa till att slåss kan de även assistera Ayesha i ingrediensinsamlingen. Vissa karaktärer är bra på att hitta olika saker, vilket kan vara en bra idé att utnyttja om du är ute efter en specifik ingrediens. Under vissa dagar varje månad hålls det även en marknad i staden Vierzberg, där kan dina kamrater stå och sälja ingredienser och föremål de hittat (som du inte redan stulit från dem under ingrediensletandet)

Spelet har både positiva och negativa sidor, och även om det kanske inte är ett mästerverk, är jag ändå intresserad nog för att känna att jag kommer spela igenom hela. Det känns även som en bra introduktion till serien så jag kommer med nöje, om jag någonsin får tid till det, testa Arland-trilogin till Playstation 3, som enligt många ska vara seriens höjdpunkt. Visst, karaktärerna kanske känns lite platta, men det finns många andra roliga delar att fördriva tiden med. Stridssystemet är simpelt men kräver ändå att man tänker till lite tack vare support-systemet och alkemi är något jag tyckte var väldigt underhållande och som jag nämnde tidigare är alkemin en så pass viktig del, då vissa föremål ger dig väldiga övertag i strider och kan rädda ditt liv.

Atelier Ayesha: The Alchemist of Dusk

7

Grafik

7/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

6/10