Army of Two : The Devil’s Cartel är ett spel med mycket potential men som sätter krokben för sig själv redan vid det inledande inlärningsläget. Hela spelet är en produkt som må tillfredsställa dina behov av att skjuta vilt, strategiskt placera sig gentemot sin partner och ta sig vidare i en mycket detaljrik miljö, men det är inget spel som etsar sig fast i minnet hos någon av oss. Läs mer och se när jag försöker bena ut spelets problem och ljuspunkter.

I den tredje upplagan av Army of Two axlar vi rollen som två nya hjältar, Alpha och Bravo. Karaktärernas funktion är i stort sett en skenmanöver för att få spelseriens tidigare huvudkaraktärer, Salem och Rios att skina. Man vill framställa de två forna hjältarna som supermänniskor som inte går att stoppa, och detta genom att sätta spelaren i sig i passagerarsätet i ett spel som inte bjuder på allt för mycket nyheter. Kort och gott handlar spelet om ett stort gäng som dealar med droger, och ditt jobb är att utplåna varenda en av dem, men under segment där vi får spela som Salem och Rio är då spelet faktiskt känns som ett i Army of Two-serien, vilket känns lite som bortkastad stjärnstatus. Att man inte valde och arbeta vidare på en avslutande del med samma hjältar är för mig oförståeligt.

När det handlar om själva omgivningen är de inte direkt spektakulära, tänk er in i miljöer där droghandlare hör hemma i valfri Hollywood-film. Byar uppe i bergen, övergivna städer och hus, en soptipp och liknande. Visserligen erbjuds vi att installera en ”grafikförbättring” vid början av spelet på 1,5 gb vilket definitivt ökar känslan av detaljrikedom, men miljöerna är fortfarande väldigt mörka och tråkiga, linjärt utformade och väldigt fyrkantiga då det bara finns en väg att ta sig fram och en hel del bråte att gömma sig bakom. Mitt i allt letande efter utgången stannar Alpha och Bravo upp för att påpeka den andres svagheter och ordväxlingar om vem som är mest macho. Det har dock funnits med i alla spelen, men här känns det väldigt malplacerat och mer drygt än något annat. Klassiska dialoger om vad som väntas bakom nästa hörn finns även med, och allt känns i princip som ett dåligt hopkok av flera olika actionspel, men oftast är det allt skjutande som ska få oss motiverade att vilja gå vidare, och inte den otroligt tråkiga, machohumorn.

Armyoftwodevilscarteltxtscrnone

Army of Two har och kommer alltid att vara en spelserie som definieras som den ultimata co-op-serien enligt mig själv. Antingen spelar vi med en vän lokalt eller med någon över nätet, och hellre det än med den dåligt programmerade datorn. För att gå in mer i detalj så är spelet uppdelat i olika delnivåer. Efter varje delnivå blir vi betygsatta och får poäng, pengar och erfarenhetspoäng. Pengarna används sedan till att låsa upp ny utrustning, vapen, tillbehör och masker som gör att vi ser med badass ut, rent kosmetiskt sett. För att erhålla poäng ska vi utföra olika uppdrag under matchen, som att uppehålla fiender medan din kompanjon springer runt för att genomföra ett bakhåll, skjuta på samma mål eller att döda dem på speciella sätt. Detta är helt omöjligt när du spelar med datorn, vilket medför att du får en dålig slutrankning.

När det gäller spelets genomförande är det väldigt mycket som behöver sätta sig som rutin hos spelaren. När du kommer till en ny plats, se till att hitta skydd så snart som möjligt, skjut på fienderna som kommer rusande fram mot dig utan att tänka speciellt mycket på att ta skydd, och upprepa processen för att ta sig fram. Det är tur nog att fienderna efter ett tag slutar att återupplivas vilket ger dig möjlighet att ta dig framför för att döda ännu fler knarklangare. Hela spelseriens koncept har försvunnit lite i skymundan för att bjuda oss på en mer actionbetonad spelupplevelse blandad med det arkad liknande upplägget om att betygsättas och dela upp spelet i oerhört små beståndsdelar.

Armyoftwodevilscarteltxtscrntwo

Det är enligt mig själv en stor besvikelse och se ett spel med så stor potential och med ett sådant kärt radarpar som Salem och Rio gå till spillror. Army of Two: The Devil’s Cartel känns mer som ett spel som skulle passat någorlunda bättre mellan det första och andra spelet, lite som en ”filler” för att komma ut ännu större i en eventuell avslutning. Det här är ett typiskt spel som man bör undvika så länge man inte har en speciell anknytning till de tidigare spelen, för det är så mycket som inte fungerar som man vill att det ska. Banorna är visserligen snygga, men utförandet är tråkigt och förlegat. Spelet känns enformigt, fienderna är klena och din samarbetspartner är töntig rent utsagt. Djävulens kartell, undvik den gärna.

Army of Two: Devil's Cartel

6

Grafik

7/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

5/10

Hållbarhet

4/10