Idag kan jag erbjuda något så spännande som en gästskribent i min lilla serie av musikrekommendationer. Med andra ord slipper ni mitt dyrkande av suspekta känslosamma basgångar i ytterligare några dagar. För er som följer mitt program Geeks & Goblins känner ni säkert igen Nea; en återkommande gäst som kanske inte alltid har spelat alla spelen men ändå alltid bidrar till ett underhållande program. Vad gillar hon för spelmusik då? Läs vidare så får du se.

När jag var elva hittade jag demot till The Neverhood på en skiva från PC Hemma. Jag och min pappa hade tagit för vana i att tävla i vem som kom längst i PC-spelen vi skaffade innan vi tröttnade. Jag tror jag vann i Hercules, men mitt dåliga tålamod gjorde att pappa hann klara Warcraft II långt innan jag var i närheten av sista banan. Och då använde jag alla fuskkoder jag hittade.

The Neverhood, ett kort spel med ett ännu kortare demo. Men vi båda fastnade på en gång! Det blev till att snabbt införskaffa fullversionen av spelet föratt få reda på vad som dolde sig bakom kaoset i Neverhood. Vad var det som fångade oss? Delvis tror jag att det var den charmiga grafiken, leranimerade absurda karaktärer, men musiken var det som verkligen fastnade. Den inledande scenen i demot sätter tonen för resten av spelet. Blåsinstrument, obegripligt mumlande, gitarr och banjo. Vet ni vad? Det blir ännu bättre!

Någonting som alltid finns närvarande i musiken såväl som i spelet är humorn. Om det ens är möjligt att göra tråkig musik med banjo och blås inblandade försvinner risken här helt. The weasel chase passar fruktansvärt bra på sin plats i spelet och jag skrattar till bara av att lyssna på den. Mindre passande i kollektivtrafiken. Trots att få av låtarna innehåller text, och rätt obregriplig när den väl dyker upp, går det alldeles utmärkt att sjunga med i låtarna. Med sjunga menar jag humma, skrika, hojta eller använda liknande ljud som underhåller både grannar och eventuella tanter på bussen.

Musiken är skapad av Terry S Taylor, på hans skiva Imaginarium finns musiken från Neverhood, uppföljaren Skullmonkeys och det mer eller mindre fristående spelet boombots. Får du tag på skivan väntar 77 fantastiska låtar, jag menar ljudklipp, på dig. Det finns tyvärr ingen större vits i att lyssna på musik han gjort i andra sammanhang, håll dig till Neverhood för att slippa en besvikelse. Lyssna på Southern front porch whistle på repeat i några timmar istället. Jag lovar att livet känns lite ljusare efter det.

The Neverhood släpptes 1996 av Dreamworks Interactive, jag tror min första kontakt med det  var 1999. Trots det lyssnar jag fortfarande på soundtracket då och då. Det är lika bra idag. En livslång kärlek som fått ge namn till både mina och min fars datorer sedan vi trädde in i den underbara lervärlden. Jag har döpt ina datorer till Klaymen eller Willie i omgångar. Pappas server heter fortfarande Hoborg.

Dum da dum, doi doi doi.

Skrivet av: Nea

Vill du vara med och påverka vad som kommer vara med i kommande veckors ”Veckans Soundtrack”? Skicka då ett mail till marcus.nilsson@ctrlaltelite.se så kommer jag försöka kolla upp din rekommendation så fort som möjligt. Var gärna så detaljerad som möjligt med vad du gillar med soundtracket i fråga och självklart kommer den som rekommenderar något nämnas i texten.