Du behöver inte åka till Liseberg för att se gröna kaniner. Det räcker att trycka in din Bucky O’Hare-kassett i ditt Nintendo Entertainment System, för jag tänker anta att du är ägare till båda två. Eller inte, då Bucky O’Hare tycks vara ett relativt sällsynt spel. Under min uppväxt har jag bara känt till en person som haft det i sin ägo, men det är än idag ett av mina favoritspel från Konami. Musiken består till störst del av ”trummor”, en ”bas” som pumpar åttondelar och en melodislinga över det. Detta innebär att många av låtarna antagligen skulle göra sig bra om de tolkades av en rockensemble, och självklart låter de även bra i sitt originalutförande.

Första delen av spelets introsekvens är en fruktansvärt enformig slinga som loopas om och om igen, men efter en stund går den över till en riktigt svängig låt som får mig att tänka på en lite dystrare variant av musiken från de gamla Mega Man-spelen. Det är vi detta tillfälle man får försmak på vad spelet har att erbjuda i musikväg. Även Green Planet påminner mig om just Mega Man, vilket det inte är någon hemlighet att jag älskar musiken i. Den här låten är också ett bra exempel på det jag nämnde tidigare då melodislingan helt klart hade kunnat spelats av en elgitarr. En väldigt hetsig låt även om den inte går upp mot boss-låtarna i att stressa upp mig.

Jag nämnde trummor och pumpande basgångar, Red Planet ser till att följa det receptet, men det är inget negativt med det. Låten är minst lika härlig som de jag nämnt tidigare. Väldigt mycket fokus på ”basen” i början och det är väldigt skönt med lite musik där basen spelar raka åttondelar istället för den galopp-rytm som både Castlevania och Mega Man nästan missbrukar. Den första låten att sticka ut riktigt mycket är nog Cell Theme, som istället för att påminna om de tidigare nämnda spelen snarare ger mig vibbar från Metal Gear-spelen till NES. Den känns lite mer mystisk och spänningsfylld än de tidigare och har inte mycket till melodi, utan det är mest ett komp som loopas, med korta inslag av en melodislinga och ”bakgrunds-synthar”.

Nu är det dags att komma till mina favoritlåtar i spelet, där den första får bli Center of the Magma Tanker. En låt som ökar upp tempot nått enormt och låter ganska hårdrocks-inspirerad. Det jag fallit mest för är nog det ”riff” som spelas i början av låten, samt varje gång den loopas, som låter som något som skulle kunna varit skrivit av Motörhead. För att få upp tempot ytterligare så får vi lyssna på Boss Battle 2. Låten stressar upp mig något otroligt mycket, men samtidigt är den så fylld av energi att slutboss-striden blir någut utöver det vanliga. Det är en väldigt kort låt med två snabba melodislingor som loopas över väldigt snabb bas och trummor. Slutligen blir det dags för spelets bästa låt, som man måste spela igenom hela spelet för att få höra. Escape Theme drar ner tempot lite på trummorna från Boss-låtarna men melodislingan är ändå, delvis, fruktansvärt snabb och ligger över en riktigt snabb tremolo-bas.

Spelet har rätt många låtar för att vara ett NES-spel som inte har något med Mega Man att göra och även om många bygger på samma grundrecept är de tillräckligt varierade för att vara intressanta. Samt att det lyckas ge soundtracket en helhet som gör att de passar ihop väldigt bra. Det är ett grymt spel med ett riktigt härligt soundtrack och jag tycker att alla som inte spelat det ska ge det en chans, och har ni spelat det, gör som jag och spela igenom det ytterligare en gång, det är helt klart värt det. Eller varför inte bara slänga in soundtracket på en mobil eller mp3-spelare och njuta på jobbet eller under bilturen.

Vill du vara med och påverka vad som kommer vara med i kommande veckors ”Veckans Soundtrack”? Skicka då ett mail till marcus.nilsson@ctrlaltelite.se så kommer jag försöka kolla upp din rekommendation så fort som möjligt. Var gärna så detaljerad som möjligt med vad du gillar med soundtracket i fråga och självklart kommer den som rekommenderar något nämnas i texten.