Jag skriver ofta om att jag helst vill ha varierade soundtrack till spel, men det är nog få spel som skulle komma undan med att ha låtar inspirerade av både bluegrass och funk. Som tur är har de två inte kombinerat hittills, av vad jag känner till, och i det fallet är jag nog helst lyckligt ovetande. Den här veckans spel handlar alltså om en daggmask vid namn Jim som råkat få tag på en form av dräkt (enligt Wikipedia: “Ultra-high-tech-indestructible-super-space-cyber-suit”) som ger honom styrka och fingerfärdighet som liknar en människas. Låter det galet? Det är precis vad det är, och det har smittat av sig på soundtracket.

Galet var ordet… Jag sitter i skrivandes stund och lyssnar på soundtracket, som jag minns att jag uppskattade när jag var yngre, och det håller verkligen än idag. Men vissa saker blir jag inte riktigt klok. Bland annat så finns det ett spår som känns väldigt bluegrass-inspirerat med allt från banjo och fioler till bräkande får. Det är väl precis vad man önskar sig i ett soundtrack… Eller? Andy Asteriods, vilket är låten i fråga är riktigt svängig och även om det hela utspelar sig i rymden passar det förvånansvärt bra, både att spela till eller på promenaden när man börjar bli lite trött och behöver lite extra-krafter. För man kan väl inte räkna med att en prisjägare tappar en super-dräkt i huvudet på en..?

Min favoritlåt i Earthworm Jim, som jag tyvärr inte hört in-game, då jag inte spelat igenom hela än, verkar kallas Buttville The Descent eller Buttville part 1. Den här låten tycks vara på spelets sista bana innan striden mot den onda Queen Slug-for-a-Butt. Precis som en av mina favoritlåtar ska vara så ligger fokuset på en härlig basgång som följs åt av ganska enkla trummor och lite synthar som ligger lite i  bakgrunden.

Det finns en hel del låtar som har funkig slap-bas, något som alltid är härligt att lyssna på. Tyvärr så blir basen i de fallen oftast det bakgrundsinstrument den är dömd att vara sedan tidernas begynnelse. Det är dock riktigt härligt att höra det användas så bra som det görs i det här soundtracket. Ett bra exempel på en sådan låt är For Pete’s Sake.

De två sista låtarna jag nämner den här veckan är den lite, enligt mig, syntpopsinspirerade Psy-crow’s theme och låten som kan ha det mest passande namnet någonsin; What The Heck. Den sistnämnda börjar med något klassiskt stycke som känns väldigt kusligt, för att sedan gå över till lugn och harmonisk hissmusik, med undantag för några plågade skrik som hörs då och då. Det är inte riktigt vad man kan vänta sig när låten sätter igång, och även om den bidrar till soundtrackets varierade helhet hade jag nästan gärna sluppit den. Nu minns jag tyvärr inte exakt vart den kommer i spelet, om jag nu har hört den, men jag får helt enkelt spela igenom det någon gång för att se om den känns mer passande då, fram tills dess kommer det bli ett spår jag gärna hoppar över.

Vill du vara med och påverka vad som kommer vara med i kommande veckors “Veckans Soundtrack”? Skicka då ett mail till marcus.nilsson@ctrlaltelite.se så kommer jag försöka kolla upp din rekommendation så fort som möjligt. Var gärna så detaljerad som möjligt med vad du gillar med soundtracket i fråga och självklart kommer den som rekommenderar något nämnas i texten.