Det händer nästan aldrig att jag ifrågasätter varför jag så sällan spelar konsolspel nu för tiden. Varför skulle jag? Jag tröttnar snabbt på racingspel, är endast måttligt förtjust i fightingspel, och nästan allt annat går att spela på min trogna PC. Ibland kommer jag dock på mig själv med att sakna min gamla Playstation 2. Nu verkar det som att en viss mästertjuv hört mina rop på hjälp; Sly Cooper är tillbaka!

Allt står dock inte rätt till i den tjuvaktige tvättbjörnens värld. Sly’s bäste vän Bentley, sköldpaddsgeniet, upptäcker en dag att texten i Sly’s släkthandbok Thievius Raccoonus bokstavligt talat försvinner – detta lagom till att Sly själv börjat tröttna på livet som förtidspensionerad. Bentley ger sig av för att varna Sly, och de två söker sedan upp den tredje medlem i denna djurrikets Jönssonligan, den rosa flodhästen Murray med en fallenhet för mosande i alla dess former.

Slycooperthievesintimetxtscrnone

Bentley har som vanligt en plan för att rädda mästertjuvens handbok, även om den denna gång osar efterkonstruktion från utvecklarnas sida för att få en ursäkt att leka med så många intressanta leksaker som möjligt, men jag klagar inte! Bentley har nämligen konstruerat en tidsmaskin för att i sann Assassin’s Creed-stil åka tillbaka i tiden till Sly’s förfäder för att ta reda på vad det är som händer. Det slår mig efter kanske en timme i spelet hur likt det är Dishonored, eller kanske snarare hur likt Dishonored är Sly. Detta menar jag inte är dåligt på något vis; snarare tvärtom. Att vara som Dishonored är bland det varmaste omdöme jag kan ge ett stealthspel. Precis som Arkane Studios briljanta action-stealthspel från 2012 är en av Sly Cooper: Thieves in Times främsta styrkor variationen.  Tack vare storyn kan näst intill otaliga nya utmaningar och mekaniker kastas in så fort spelet börjar bli förutsägbart. ”Börjar du tröttna på att smyga ? Okej, då slänger vi in en rytmbaserad skridskoboss! ”

Visserligen innehåller inte Dishonored några rytmbaserade skridskobossar, men hålls på liknande vis hela tiden fräscht med hjälp av introduktion av nya tillvägagångssätt och förmågor under spelets gång.  Det är just detta som förgyller vad som annars varit ett ganska föråldrat plattformsspel. Inte på något vis dåligt, men mer än en aning konventionellt. Spelet räddas och lyfts till oväntade höjder av Sanzaru Games kreativitet, men hålls ändå så pass likt de nu över åtta år gamla föregångarna att de som varit med sedan början, mig inkluderat, känner sig som hemma.

Slycooperthievesintimetxtscrnwto

Det verkar dock efter ett tag som att utvecklarna, mellan dessa oväntade inslag, fått slut på idéer och återanvänder upplägg från tidigare i spelet, något överraskande i ett spel som annars verkar ha ett synnerligen utvecklat fall av ADD. Den charmiga humorn avfärdar dock snabbt sådana tankar i ett annars överlag mycket väldesignat spel. Detsamma gäller de olika nivåerna, som är utmärkt utformade även om de ibland påminner lite väl mycket om Playstation 2 versionerna rent visuellt. Thieves in Time är inget tekniskt briljant spel. Grafiken känns på sätt och vis som att den hämtats med samma tidsmaskin våra älskade hjältar använder sig av, men utvecklarna hat trots detta lyckats skapa en viss mån visuell charm.

Allt detta är än mer imponerande när man har i åtanke att spelet inte har samma utvecklare som de tidigare Sly-spelen. Sanzaru Games har axlat manteln på ett oväntat värdigt vis; det känns nästan som att ingenting ändrats alls! Detta är såklart på gott och ont – Thieves in Time är inte på något vis innovativt, men önskar ni er ett stealth-plattformsspel av den gamla skolan har ni sannerligen hittat hem.

Sly Cooper: Thieves in Time

7

Grafik

6/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10