Då var det dags att återvända till en serie känd för sitt soundtrack, nämligen Megaman. Även om det inte har varit med i mina rekommendationer (ännu), hade det första spelet ett riktigt bra soundtrack, uppföljaren höjde dock ribban rejält. Än idag hör jag diskussioner om vilket av Megaman 2 och Megaman 3 som har den bästa musiken. Jag personligen har valt att hålla mig utanför den diskussionen eftersom jag finner det alldeles för svårt att välja ett. Jag tror jag nämnde att Megaman 9 förvaltade sitt arv väl, men nu är det alltså dags för ett av de två soundtrack som lade grunden för det hela; Megaman 2.

Det handlar om snabba upplyftande melodier, som gör allt annat än att stanna kvar i bakgrunden. Än idag kan jag inte spela Megaman 2 utan att gå och nynna på musiken resten av dagen, om jag har tur. Den har verkligen en tendens att etsa sig fast. Introlåten börjar lugnt och fint medan spelaren får se en ”kameraflygning” längs fasaden på en skyskrapa och efter ett tag börjar tempot långsamt öka. Till slut får spelaren se Megaman stå högst uppe på taket och låten drar igång på riktigt. Tempot ökar ytterligare och basen drar igång med en galopprytm. Det är här man först märker vad man har att se fram emot och det är en kamp mellan att fortsätta lyssna på en bra låt eller att trycka på start för att få höra resten.

Låten som jag tror varit mest populär, och gått över till mest sönderspelad, är Wily Stage 1. Detta är den första låten som spelas efter att de åtta robotmästarna besegrats och Megaman istället ger sig på Dr Wilys slott. Låten verkar vara en sådan låt som de flesta spelintresserade hårdrocksgitarrister lär sig. Den erbjuder en riktigt snabb synth och fina stämmor under vissa delar. Ännu en gång är det den tidigare nämnda galopprytmen som gäller. Det är en riktigt härlig låt, men även jag har nog hört den några gånger för mycket.

En annan låt som lätt fastnar är Wood Man stage. De synthiga trummorna som använts flitigt i många av spelets låtar får här några sekunders för sig själva i början, vilket kan vara anledningen till att just det trumljudet är något man minns många år efter att man först spelat spelet. Efter att trummorna fått glänsa lite är det dags för ytterligare en låt med snabbt galopperande bas och en riktigt ”catchy” melodi.

Slutligen vill jag passa på att nämna låten från Metal Mans nivå, vilket kan vara min favorit i spelet. En låt som för en gångs skull inte bygger samma rytmfigur som tidigare. Den här gången är det istället två stämmor som ligger över en härlig basgång och ganska blyga trummor.

Det enda klagomålet jag har på det här soundtracket, och många andra äldre spelsoundtrack, är att låtarna gärna kunde få ha varit lite längre innan de loopade. Men förutom det så är det ett helt suveränt soundtrack som jag inte har några som helst problem att lyssna på istället för vanlig mainstream-musik. Den här serien, och liknande, kommer att återkomma fler gånger, men det är den värd också. Musiken ger en precis den kämparglöd som behövs för att besegra alla robotar Dr Wily skickat för att utplåna stackars Megaman.

Vill du vara med och påverka vad som kommer vara med i kommande veckors ”Veckans Soundtrack”? Skicka då ett mail till marcus.nilsson@ctrlaltelite.se så kommer jag försöka kolla upp din rekommendation så fort som möjligt. Var gärna så detaljerad som möjligt med vad du gillar med soundtracket i fråga och självklart kommer den som rekommenderar något nämnas i texten.