Hittills har jag rekommenderat ganska moderna soundtrack, även om några av dem varit väldigt retroinspirerade. Den här veckan tänkte jag dock gå tillbaka till en av mina barndomsfavoriter; Castlevania. För att vara ett ganska skräckinfluerat spel är det inte många av låtarna som förmedlar just den känslan, istället är det ett riktigt härligt ackompanjemang till Simon Belmonts jakt efter den onda vampyren.

När äventyret väl börjar hör man den välkända Vampire Killer, en melodi som etsats in i ryggmärgen på de flesta som slet med det här spelet i sin ungdom. I mitt fall är det för att första nivån är den enda jag aldrig har haft några problem att ta mig igenom. Den kanske inte känns särskilt ”läskig” men det är ändå någon form av mystik-känsla som dyker upp, samtidigt som den är ganska peppande, precis vad man behöver när man påbörjar ett långt och frustrerande äventyr.

Stalker, vilket är namnet på andra nivåns låt, fortsätter förmedla mystik-känslan, den är dock mycket långsammare, vilket gör den lite mer ”läskig” än den tidigare. Det kanske inte är riktigt rätt ordval, men den känns helt klart mer som en låt från ett skräckinfluerat spel än vad Vampire Killer gör. Som ni kanske märker går jag inte in på vilka instrument som används, detta är helt enkelt på grund av att gamla NES hade rätt begränsade möjligheter att spela upp ljud och musik, detta hindrade dock inte dåtidens kompositörer att göra riktiga mästerverk.

Tredje nivån har en av mina två favoritlåtar, Wicked Child. Den börjar ganska långsamt, bara för att överraska och till och med vara snäppet mer uppeppande än vad Vampire Killer är . Det är svårt att säga exakt vad det är jag gillar med den. En sak är i alla fall variationen. Det lugna introt som går över till något snabbare med en svängig basgång som växlar mellan grundtonen och dess oktav.

Jag skulle kunna rabbla alla låtar, men jag tänker hindra mig själv och bara ta den andra favoriten. Titeln kan misstas för en Hammerfall-låt, men nu är det inte de som gjort den även om titlarna är lika. Heart of Fire påminner en hel del om Wicked Child, men precis som Stalker kontra Vampire killer känns den lite mer kuslig, vilket antagligen är ordet jag sökte förut. Variationen finns där, den växlande, svängiga basen är där. Ett av partierna påminner även lite om Bloody Tears-introt för de som känner till den vackra låten som bland annat kan höras i uppföljaren.

Det finns självklart fler bra låtar, men soundtracket är rätt kort, som de ofta var förr i tiden. Det som behövdes var en låt till varje nivå, eventuellt någon till boss-striderna, kanske någon extra för slutbossen, en till titelskärm. Lösenord- och game over-skärmarna kunde också få en egen, och antalet nivåer var i många fall ganska få. Super Mario Bros körde ju en låt för varje ”typ” av nivå, vilket resulterade i ännu färre låtar. Bubble Bobble ännu färre än så. Men Castlevania är ändå ett soundtrack jag både lyssnar på och spelar med bandet. Serien lär komma tillbaka då många av Castlevania-spelen lever upp till det första spelets otroligt härliga soundtrack.

 
Vill du vara med och påverka vad som kommer vara med i kommande veckors ”Veckans Soundtrack”? Skicka då ett mail till marcus.nilsson@ctrlaltelite.se så kommer jag försöka kolla upp din rekommendation så fort som möjligt. Var gärna så detaljerad som möjligt med vad du gillar med soundtracket i fråga och självklart kommer den som rekommenderar något nämnas i texten.