Det är nu över ett halvår sedan Skyrims första tilläggspaket Dawnguard fick mig att önska att underväldigad var ett riktigt ord. Där Oblivions motsvarighet Knights of the Nine var ett närmast briljant tillägg var Dawnguard något av en guldkantad besvikelse. I och med Skyrims officiella expansion Dragonborn är det nu dags att fråga sig om vi ser uppståndelsen av en nedåtgående trend eller om Bethesda äntligen lyckats skapa en expansion värdig Skyrim.

Dragonborn tar oss till ön Solstheim, belägen nordost om Skyrim, i Morrowinds allra nordligaste delar. Det är inte heller första gången denna ö medverkar i Elder Scrolls-serien; för spelare av Morrowinds expansion Bloodmoon blir det sannerligen ett kärt återseende. Ön har självklart fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan dess; den känns bekant, men på ett sätt som bevarar känslan av upptäcktsresande.

Referenserna till seriens tredje spel slutar dock inte där; Solstheim praktiskt taget svämmas över av referenser till Morrowind, och medan vissa vill skylla detta på egotrippande speldesigners är så knappast fallet här. Referenserna förgyller snarare än förstör. De får den halvt asktäckta och till synes döda ön att komma till liv, och ger kontext till den myriad nya uppdrag expansionen bjuder på .

De flesta av dessa, inklusive huvudquesten, tänker jag inte avslöja för mycket om. Då ett av de största nöjena i alla Elder Scrolls spel är upptäcktsfärden, går det mig emot att förstöra för er det som är var min största njutning i Dragonborn. Det kan dock konstateras att expansionens namn är allt annat än missvisande; det visar sig snabbt att spelaren inte är den enda drakfödde i livet. Huvuduppdraget bygger snabbt upp en stämning om möjligt än mer dramatisk än den i grundspelet; hotet denna gång är mer personligt än det förra och Bethesda gör ett utmärkt jobb med att förstärka de dramatiska aspekterna av spelet, med effektfulla dialoger och kraftiga cutscenes.

Om det finns något vi lärt oss vid det här laget är det dock att Bethesda är obotligt inkompetenta när det kommer till att skapa någon form av klimax. Från den näst intill mirakulöst dåliga belägringen av Bruma till de avslutande kapitlen av Skyrim blir det tydligt att det här med slutstrider inte är deras grej, med ett fåtal undantag (striden mot Umaril och vistelsen i Mankar Camorans paradis). Dragonborn går här någon form av mellanväg. Medan slutstriden är pampig känns storyn påskyndad,  som om författarna ville bli klara innan lunch och därför skrotade den sista tredjedelen av berättelsen.

Trots detta är Dragonborn det bästa av Skyrims tillägg. Ön Solstheim är, om än något liten, fylld till bredden med nya uppdrag, vissa uppfriskande nya, andra i traditionell Skyrim-anda.  Frågan jag ställer mig är dock om inte Dragonborn är det bästa tillägget enbart för att det är det största. Mäter det sig med Shivering Isles och Knights of the Nine? Inte en chans. Är det roligare att utforska en ny ö, full av nya, dödliga fiender och aldrig tidigare skådade skatter? Ja. Bli bara inte för uppjagade över möjligheten att rida på drakar. De är inte mycket annat än en flygande taxi.

Skyrim Dragonborn

Skyrim Dragonborn
7

Grafik

7/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

6/10