Jag var inte vad man skulle kalla den häftigaste parveln i gänget när jag var yngre. Det var knappt att det fanns något gäng att prata om. Jag var helt enkelt en liten mes som inte gillade fotboll eller någon annan sport, samtidigt som jag var tillräckligt liten för att vara ett lovligt byta för andra som skulle hävda sig. Ni har alla hört berättelsen förut om den där som hade svårt att passa in och som istället fick leka själv eller till och med gömma sig för de andra pga rädslan för vad de andra kunde hitta på. Kanske hade du oturen att faktiskt vara det barnet som stack ut ur mängden och då plötsligt blev lite mindre värdefull än alla andra.

Att bli behandlad på ett nedvärderande sätt för att man råkar tycka om fel saker, ha fel kläder, fel färdigheter osv tror jag att de flesta tänkande individer förstår att det inte bara är fel utan också väldigt korkat. Jag tycker om sockersöta saker, men det betyder inte att det är det enda jag gillar. Jag gillar flygplan, dinosaurier, vapen, djur, växter, robotar, matlagning, relationer, godis, vetenskap och en hel del mer. Vår värld har dock istället bestämt att det är okej för mig att tycka om vissa saker framför andra. Som kille är det meningen att jag ska tycka om krig, jag ska dessutom tycka om allt annat som innebär våldsamma konflikter. Allt det där som innebär att man ska visa sig störst, bäst och vackrast genom att roffa åt sig det man behöver till bekostnad på andra.

Det där ville sällan fungera helt smärtfritt för egen del. Jag var liten i växten och hade svårt att hävda mig i fysiska sammanhang vilket innebar ungefär allting utanför mitt rum. Gamla klassiker som att väljas sist till fotbollen var vardagsmat och detta var innan diverse hormoner började visa sig och sabba min plats i den maskulina hierarkin ännu mer. Som tur var hade jag långt innan dess upptäckt den fantastiska uppfinningen tv-spel och jag behövde inte längre försöka vara intresserad av något jag ogillade; fysiska lagsporter jag inte var byggd för att utöva. Detta var på den tiden när fotboll var populärare än både Super Mario och Pokémon tillsammans bland kidsen. Således hade jag en smått begränsad bekantskapskrets trots mitt spelintresse.

Till slut hittade förstås även jag någon som delade intresset för det där med spel och det dröjde inte allt för länge innan vi spelade tillsammans nästan varenda dag. Det spelade inte så stor roll vad som spelades utan det mesta var accepterat så länge det inte handlade om de där djävulska sporterna man såg på idrottslektionerna. Vi spelade Defender of the Crown, Moonstone, TMNT, IK++, Battletoads, Kileak the Blood och en hel drös annat samtidigt som vi var som barn var mest. Sen kom det där spelet som skulle förändra allt; Final Fantasy VII förvandlade min kompis till en extrem fanboy och han kunde inte riktigt släppa tankarna på det. Under två års tid gick det knappt någon dag utan att vi tog oss igenom Midgar, kämpade mot Shinra eller helt enkelt försökte stoppa världens undergång.

Någonting var däremot väldigt annorlunda från hur det var innan. Visst hade vi haft lite olika preferenser på spel innan, men detta var första gången där vår spelsmak verkligen gick åt totalt motsatta håll. Till en början var det inte så farligt. Även jag var lite intresserad av vad som skulle hända härnäst, om den gnällige fjortisen Cloud skulle lyckas besegra den minst lika gnälliga Sephiroth och om Aerith någonsin skulle bli en ojobbig karaktär. Under dessa två år blev det dock snart inte lika lätt att bara acceptera våra skilda spelsmaker. Han började spela mer och mer japanska rollspel samtidigt som jag föredrog vad som helst framför denna genre. Ingenting konstigt och ovanligt i sig men aldrig förr har det varit så tydligt för mig vad en personlig åsikt faktiskt är.

Vi fortsatte att spela tillsammans trots detta och vi fick helt enkelt leva med att hans favoritspel inte överensstämde med mina och vice versa. Tiden gick och jag mötte fler vänner som hade sina specifika åsikter om vilka spel som var bra och vad som gjorde ett spel roligt. Några ville ha maffiga filmliknande berättelser samtidigt som andra ville kunna utforska en stor värld. Några ville spela tillsammans och andra ville bli lämnade ifred. Varje person jag mötte hade sin egen uppfattning om vad som gjorde ett spel intressant.  Min personliga åsikt om spel skilde sig markant från många av mina vänners åsikter men det var ingenting konstigt med det. Snart hände dock något som i min lilla värld kunde betraktas som väldigt märkligt. Den där mångfalden som jag tog för givet bland mina vänners tycke och smak började bitvis krympa och planas ut.

Snart märkte jag att de flesta spel man stötte på handlade om att skjuta på något med riktiga vapen. Jag kan inte riktigt säga exakt var det började, men att Counter Strike och Goldeneye var bidragande faktorer i min bekantskapskrets kan jag däremot inte förneka. Till och från kom det lite variation i vad som var populärt, oftast till följd av att någon enstaka titel som skilde sig från det normala blev en succé. Snart återvände dock det populära skjutandet och nazister, ryssar, diverse terrorister och andra blev återigen populära måltavlor. Antalet spel som fanns på marknaden växte men samtidigt krympte andelen spel som tilltalade mig. Tycker jag illa om spel som Battlefield eller Gears of War? Nej, men det betyder inte att jag föredrar dem framför spel som Fable eller Devil May Cry.

Detta har varit en ganska lång inledning på vad jag egentligen ämnade att skriva om. Det har länge pågått en debatt om vem som spelen idag riktar sig till och denna debatt har många deltagare men ännu fler åskådare. Jag känner mig inte redo för att ställa mig i talarbåset och berätta för alla andra vad de bör tycka och tänka. Däremot tänker jag fortsätta med det jag är mest bekväm med, vilket är att fundera och försöka få fram någon sorts förklaring till varför vi tänker som vi gör och vad vi egentligen menar. En punkt som ofta tas upp är att spel idag oftast utvecklas med en speciell grupp i åtanke, nämligen vita heterosexuella män. Jag kommer inte ihåg när jag kom i kontakt med debatten första gången men jag minns vad det första jag gjorde efter det var. Istället för att välja sida på fem röda bestämde jag mig för att undersöka min egen spelhylla och helt enkelt testa det påstående som jag hade fått framför mig.

Inte helt oväntat var och är min spelhylla överfull med grova amerikanska muskelmän som stolt poserar med vapen. De kvinnor som finns var främst utsmyckning för männen och andra hudfärger än vit var oftast ett karaktäristiskt drag hos fienden och inte på protagonisten.  Ett tag skämdes jag och försökte förstå varför jag hade gått och blivit en riktig mansgris tillika extrem smygrasist som hade så klen mångfald i min spelhylla. Jag funderade långt och länge vilket jag tenderar att göra allt för ofta och till slut slog det mig, jag har inte en stor mängd av den typen av spel för att för att jag är en skitstövel utan för att de flesta storspelen ser ut så. Mina favoritspel ser generellt sett inte ut på det viset och jag tänker tillbaka på en lista jag tidigare hade gjort över vad jag då klassade som världens bästa spel. Spel som tilltalar mig extra är (oftast) inte utformade för den onda vita mannen som förstör spelens mångfald och stänger ute alla andra. Jag är inte helt oskyldig till en viss mängd sexism eller rasism när jag utformar min egen spelupplevelse, men om jag får möjligheten att välja på att spela en amerikansk machohjälte med träning i gerillakrigsföring eller ett monster som jagar denna machohjälte så kommer jag i 99 fall av 100 att välja den senare.

Nu har jag börjat komma in i det här stadiet när jag funderar för länge. Jag är trots allt en vit man och såvitt jag vet är jag även heterosexuell, men trots detta vill jag helst inte spela en tuff elitsoldat som räddar världen, behandlar tjejer som troféer och anser att alla ryssar/tyskar är onda. Hur kan det vara så att dessa spel som är utformade med mig som sin tilltänkta målgrupp inte lyckas med bedriften att bli mitt förstaval när jag letar efter spel samtidigt som min spelhylla faktiskt huserar en majoritet av dessa? Uppenbarligen har jag lättare att relatera till någon eller något som skiljer sig kraftigt från mig själv, eller kan det vara att jag egentligen lockas av motsatsen? Att få göra allt det där som jag inte kan göra i normala fall och uppleva saker från en annan synvinkel än vad jag är van vid. Jag är inte riktigt säker på vilken av de två teorierna som stämmer, om det ens är någon av dem som gör det. Även om jag skulle kunna svara på det skulle jag inte kunna anta att det är en universiell sanning. Jag är fullt medveten om att bara för att jag har en viss preferens när det kommer till spel betyder det inte att alla andra som stämmer in på min målgrupp tänker exakt likadant. Det jag däremot vet är att samma resonemang stämmer in på resten av världens befolkning.

Vi tycker om olika saker och även om man kan se olika mönster inom diverse konsumentgrupper kommer man alltid hitta skillnader mellan individer om man går ner på djupet. Jag förstår utgivare som vill fokusera på den stora kända konsumentgruppen, för i en bransch så riskabel som spelbranschen där ett misslyckande kan resultera i bra mycket mer än en förlorad julbonus är det inte överraskande att man vill fokusera på en tryggare och helt enkelt mer välkänd inkomstkälla. Problemet som jag ser det är bara att många utgivare fokuserar på samma målgrupp och konkurrerar ut varandra, istället för att utöka mängden konsumenter man försöker inrikta sig emot. Jag är medveten om att Call of Duty säljer i absurda mängder, men Demon’s Souls, Sword & Sworcery, Super Meat Boy, Skylanders och Minecraft gick knappast med förlust heller. Däremot kan jag inte se att dessa spel skulle locka precis samma konsumentgrupp.

Vad jag försöker säga är att de flesta av oss gillar många saker. Att en del skjuter på sina kompisar online till vardags betyder inte att de avskyr byggandet av torn eller dresserandet av fantasidjur. Varför envisas utvecklare och distributörer med att fokusera på fps när det är där den största konkurrensen finns? Ja det är sjukt häftigt att det kommer spel som utvecklats med en budget på läskigt många miljoner dollar,  men då frågar jag mig om det inte är klokare att dela upp pengarna på två eller tre mindre projekt som tilltalar olika målgrupper. Den som handlar med aktier brukar sällan satsa sina pengar på smalast möjliga sätt, för det är helt enkelt för riskabelt. Nu gör förvisso utgivarna detta redan, men det är knappast någon hemlighet att vissa spel får bra mycket mer uppmärksamhet i sin reklambudget än andra och det är jag övertygad om att det hämmar en del potentiella kassakor.

2012 var indiespelens år och jag fick ännu en gång bekräftat att ett spel med låg budget kan vara lika rogivande som en AAA-titel, ibland även mer. Hur mycket jag än uppmanar till det vet jag att de mönster vi ser bland målgrupp och karaktärsporträtt hos de stora utvecklarna sannolikt inte kommer vara de som ser till att vi inkluderar fler nationaliteter eller olika minoriteter i spel, men indieutvecklarna är ofta duktiga på just detta. Jag är övertygad om att vi kommer se förbättringar på dessa punkter. För varje spel och utvecklare som är för rädd för att experimentera och gå utanför sin säkerhetszon kommer fler röster att våga gå emot strömmen och kräva något annorlunda. Ingen kan eller ska få allt; alla ska däremot få något och utvecklingen har visat några goda tecken på att vara på väg mot en förändring. När den förändringen kommer vara klar är den stora frågan och tills dess går jag själv till köket och förbereder en macka. Det finns många smaker i världen; varför skulle någon annan veta hur jag själv vill ha mitt mellanmål förberett.